På resande fot genom livet och tårarna

För en vecka sedan stod jag på Stockholms central med tårarna brännande bakom ögonlocken. Det var, liksom idag, en regnig söndagseftermiddag och jag var ovanligt tidigt ute. Hann till och med se två tåg ge sig iväg hem innan det var dags för min avgång. Längst hela perrongen trängdes pussar, kramar och vinkningar. Avskeden mellan kärlekar och vänner verkade aldrig vilja ta slut. Visst var jag extremt trött och på gränsen till att klappa ihop men blev plötsligt så vansinnigt sentimental. Inte direkt sorgsen utan mer rörd på något sätt. Det var som att kroppen blev ett enda stort känslopaket.
Jag har aldrig uppfattat mig själv som någon som har särskilt svårt med avsked (även om oftast är tråkigt att lämna något roligt och upplevelserikt bakom mig så gillar jag ändå själva resandet) men vad som hände med mig denna söndag vet jag inte. Livssituationen? Världens orättvisor? Den olidliga längtan efter kärlek och värme? Känslan av att hela tiden vara fel och missanpassad?
Gråten ville inte ge med sig.

Väl på tåget då jag lyssnade på ett par av årets sommarpratare jag inte hunnit med tidigare gick det inte att hålla tårarna borta. Jag lät dem rinna nerför kinderna och tackade mig själv för att ha bokat fönsterplatsen. Den ena sommarprataren var Ison Glasgow, ena halvan av Ison & Fille, med årets bästa låtlista. Den andra var före detta matbloggaren Lotta Lundgren, numera känd från tv. Har ni missat dem kan jag starkt rekommendera er att lyssna. Programmen finns tillgängliga på webben i ett par veckor till. Så finns de naturligtvis att ladda ner som mp3 eller poddversion också. De programmen är dock utan hela låtar men vill du ändå hör dem i sin helhet löser du det genom Spotify.
Av outgrundlig anledning kategoriserar jag sommarpratarna som bra om jag lipar när jag lyssnar. Såklart finns de bra program utan att de för den skull slår an på känslofröken Meisters ömtåliga gråtsträngar. Det är bara något extra med dem som helt oförberett påverkar en så att tårflödet inte går att hålla tillbaka.

Utsikt från tågfönstret i Skövdetrakten

Vanligtvis välkomnar jag hösten. Jag tror minsann att augusti, september och oktober är mina absoluta favoritmånader på året, så därför är jag förbryllad över min ovanligt starka gråtmildhet. Igår hade jag till exempel en riktigt härlig morgon och förmiddag. Vi pumpsugna överraskades med svängiga zumbasteg till uppvärmning. Klockan var 10:15. På det efterföljande spinningpass låg jag bättre till i puls än på flera veckor.
Hur jobbigt träning än kan vara så infinner sig ett obeskrivligt välbehag efter passet. Väl hemma och mitt i den lugna lördagsstädningen brast jag ut i storgråt.
Vad är det som händer?
Jag är inte helt ovan vid detta då jag under många år levt med sömnlöshet, stress, värk, misslyckande, press, ensamhet och extrem trötthet som genererat tårar i överflöd. Men det är en del nu som är förändrat från då.  All gråt är inte nödvändigtvis en reaktion på sorg och smärta men den plötsliga gråten är alltid jobbigare än den som kommer i direkt anknytning till något jag lyssnar på (som ovan), läser eller ser på tv-program/film etc. Vad är det egentligen som gör att en så plötsligt och oförberett brister ut i hejdlös gråt?
Är jag ensam har jag inte så ont av det annat än att det lämnar en ganska vemodig och ibland melankolisk eftersmak som dröjer sig kvar allt för länge. Det gör mig illa till mods. Hösten är ju min favorittid på året.

***