måndag 27 april 2015

Ugnsrostad brysselkål med kokt vitlök och citron

Det är väldigt sällan jag följer ett recept till punkt och pricka. När jag väl står där och tänker laga något jag sett i en kokbok som verkar lockande, saknas det alltid något. Antingen har jag det inte alls  eller ingen tillräcklig mängd osv. Då blir det till att improvisera. Ibland är det också så att vissa moment kan vara för omständliga så då förenklar jag och justerar lite i recepten.

Med tanke på att jag lagade denna rätt i slutet av januari i år finns är det kanske inte helt lätt att hitta brysselkål nu men hey, det är snart höst igen. Då ska du röva denna rätt som utgår från Yotam Ottolenghi och hans senaste kokbok Plenty more. Jag har lagt till och dragit ifrån lite på en höft här och slutresultatet blev hur som helst gott ändå.

Ugnsrostad brysselkål med kokt vitlök och citron
2 port

250 brysselkål
4 vitlöksklyftor
olivolja
balsamicovinäger
1-2 citroner
salt
chili
risnudlar

Putsa och skär brysselkålen i halvor/skivor. Lägg i ugnsfast form. Dressa med olivolja och salt. Ugnsrosta brysselkålen i ca 30 min, 180-200 grader. Den ska bli något mjuk och få lite färg. Tiden kan variera något beroende på ugn, typ av form och storleken på brysselkålen.

Koka vitlöksklyftorna i ett par minuter. Häll av vattnet och torka vitlöken lätt med hushållspapper. Stek dem sedan i olja. Rör om hela tiden så de får färg runtom. Tillsätt balsamicovinäger och låt puttra tills vätskan tjocknat.

Tvätta citronerna och riv av zesten. Pressa ut så mycket citronjuice som möjligt och koka zesten i citronjuicen. Ställ åt sidan då vätskan kokat ner och tjocknat lite.

Blanda vitlöksklyftorna och sirapen (som blev av stekningen) samt citronzesten med den varma brysselkålen.
Servera med svarta risnudlar.

Smaklig spis!

* * *


Påbörjad 27 jan 2015

torsdag 23 april 2015

Året som försvann

Livet har varit minst sagt omtumlande sedan mars/april förra året. I julas kom bekännelsen och jag har fortfarande inte riktigt smält det hela. Det var bland det svåraste beslut jag hittills tagit. Nyligen passerade jag 1-årsdagen på nuvarande arbetsplats. Så. När jag trodde livet inte gick att pausa mer blev det etter värre.
Väl medveten om att ni är många där ute som har svårt att förstå och sätta er in i min situation, hey, vi kände ju inte ens varandra före fejan, twitter och inte minst innan jag tog mig an Blogger dot com. Präglade av det individualistiska samhället som vuxit fram under min livstid, med starkt fokus på bara-du-vill-så-går-det-mentaliteten och positivt tänkande, så förstår jag det är svårt, för att inte säga omöjligt, för många att förstå och acceptera det finns människor som visst tar tag i sin liv och gör allt och lite till för att förbättra, utveckla och röra sig framåt.
Utan. Att. Lyckas.
Det betyder dock inte att vi inte finns.

Kanske är det förresten just därför en annan känner sig så fatalt misslyckad. För att hela samhället mer eller mindre skriker ut budskapet att om du inte når fram dit du önskar, om du är arbetslös, om du är utanför osv så beror det enkom på dig och att du inte gör och vill tillräckligt mycket.

Hur som helst. Att i över tio års tid strävat efter att bli frisk, hitta nytt yrke som är både fysiskt och psykiskt hållbart och hålla mig så smärtfri som möjligt är det obeskrivligt tungt att tvingas gå tillbaka till samma plats som gjorde mig så sjuk att jag knappt kunde ta på mig kläderna på morgonen. Det är också pga den anledningen livet fortsatt på "paus" då varje ledig minut går åt till att vila kropp och knopp för att orka gå tillbaka till jobbet nästa dag.
Det var ju precis detta jag ville ifrån.
Värt att påminna om är, jag har sagt det förr och säger det igen, vad barnen beträffar går det hur bra som helst. De är mina små stjärnor i livet. De är så glada och ivriga att de nästan spricker när de lyckas erövra den ena färdigheten efter den andra. De är små filosofer, så underfundiga och smarta och jag älskar hur de bubblar och vill berätta allt mellan himmel och jord för mig.

Men organisationen är förfärlig. Vad håller Sverige på att göra med förskolan? Varför? Gång efter annan hör jag hur "viktigt" mitt jobb är. Jag om någon vet precis hur viktigt mitt jobb är. Men arbetsförhållanden på en vanlig svensk förskola idag säger raka motsatsen. De är allt annat än hållbara. Det går inte att fullfölja det pedagogiska uppdraget på ett tillfredsställande sätt. 
Öppettider blir längre och längre vilket gör att personal jobbar mer ensam och har väldigt lite tid tillsammans.
Planeringstiden är godtycklig. Tas med andra ord när "tillfälle dyker upp" som in praktiken innebär 10 min här och där (har en tur hinner datorn starta upp)
Fikaraster existerar inte. Knappt hinner en gå på toa ens.
Barngrupper blir antingen större (storarbetslag) eller mindre. Då på bekostnad av personal vilket i slutändan ändå gör att det går 5,5-8 barn/personal. Inga smågrupper där inte.


Jag. Räcker. Inte. Till.
Nej. Jag räcker helt enkelt inte till. Till alla och allt som ska göras för att fullfölja uppdraget. Det, tillsammans med tempot, ljudnivån och alla tusen intryck en utstår dagarna i ända tär på både kropp och psyke.

* * *

tisdag 21 april 2015

Linssallad med morötter och selleri

Visst är det så att även den mest matglada amatörkock ibland varken känner för eller hinner laga särskilt rolig mat. Idag var just en sådan dag. Inte heller var jag särskilt hungrig. Det blev därför en enkel kall linssallad. Utan att kolla något särskilt recept (eller snarare med hjälp av otaliga recept och salladsmonteringar genom åren i bakhuvudet) tog jag ingredienser som fanns inom räckhåll. Just denna sallad fick rester av en buffalomozzarella men den går naturligtvis att göra helt vegan, utan ost (nej, går inte alls lika bra med veganost pga inte gott).

Det tar en liten stund att rensa de kokta linserna från stenar men det väl värt mödan! Du slipper knaster och framförallt har du tänderna i behåll efter maten! 
Småsten bland linserna

Linssallad med morötter och selleri
1 port

1-1 1/2 dl kokta linser (eko) t ex berg-, beluga- eller gröna linser
1 morot (eko)
1 stjälk bladselleri (eko)
1/2 pressad citron (eko)
timjan (torkad backtimjan) (eko)
chiliflingor
salt
svartpeppar (eko)
olivolja (eko)

Linser behöver, till skillnad från bönor, inte ligga i vatten innan kokning så finns inte redan kokta linser över i kylen så går det fort att koka någon deciliter. Lite beroende på sort förstås men de behöver oftast inte koka mer än 10-20 min.

Skala moroten och fortsätt hyvla den med potatisskalare. Tvätta och skär sellerin (på tvären) i strimlor.
Blanda först linser och selleri i en bunke. Vänd i citronjuicen och olivolja. Salta, peppra och krydda efter smak. Nej, jag lämnar inga exakta kryddmått här för någon gillar mer sälta, en annan mer chili, en tredje mer örter osv. Samma sak gäller för olivoljan men se upp för att inte göra salladen allt för oljig.
Blanda till sist i moroten.

Oavsett det är kalla eller nykokta linser går salladen att äta meddetsamma men gör sig också bra om den får stå och dra åt sig smakerna en stund.

Smaklig spis!

* * *

onsdag 8 april 2015

Bara Bra mat i Majorna

Av en slump (?) fick jag syn på en relativt nyöppnad butik i Majorna, i Rollands frukt och grönt's gamla lokal. De har även en butik i Olskroken (vet ej hur länge den funnits där) samt en nätbutik. Började klicka mig runt och fick snabbt syn på mitt favoritmärken på fullkornspasta, La BIO IDEA. Bäst av allt, de har min älsklingspasta! Jo, inte mycket roligare än makaroner (och spaghetti). Tidigare handlade jag dem på Gröna boden i Vasastan men de slutade ta in dem och har bara icke-fullkornspasta (vilket jag ytterst sällan äter) av samma märke. Köpte till och med med mig ett par påsar hem från Goodstore i Stockholm senast jag var där.
Vad annat att göra nu än att kasta mig på cykeln och snabbt göra mitt första besök.
Så.
Jag säger bara.
BaraBraMat

BaraBraMat - En organisk handelsbod. Kanske blev jag bara nostalgisk men det kändes lite som att vara tillbaka på Lazy Acres i Santa Barbara. I mindre format. Grymt skön stämning. Skulle kunna spendera en hel dag där och bara njuta av musiken, kaffedoften och all god mat som pryder hyllorna.
Hann inte kolla färskvarorna men helt klart värt (flera) återbesök. Någon som varit där? Som känner till utbudet och kvaliteten på frukt och grönt också?

* * *

torsdag 2 april 2015

Sanna och Hannu

Sanna, Hannu och kaprisbusken
Till min stora förvåning är det tydligen många i min omgivning som varken känner till Sanna eller Hannu, de två gnistrande pärlorna som stått bakom det italienska matresearrangemanget. Som mat- och odlingsintresserad önskar jag förstås fler ska hitta fram till dem. Ja, för det är just pärlor de är!
Tillsammans har de gjort boken Syditaliens kök och skafferi (Bonnier Fakta, 2014), vilken matresan utgick ifrån.

Men vilka är de då, Sanna Töringe och Hannu Sarenström? Jag ska i sanningens namn erkänna att Sanna varit okänd för mig ända fram till för ett par år sedan då Gunnel Carlson, hon från STV:s Gröna rum ni vet, gjorde en miniträdgårdsserie om drömmen om Italien. Där "mötte" jag Sanna för första gången. Hannu å andra sidan "mötte" jag redan i ovan nämnda trädgårdsprogram för en herrans massa år sedan, då han under flera år var krönikör i programmet. Han talade fort, passionerat och kröp liksom nästan igenom tv-rutan och rakt in i mitt lilla trädgårdshjärta.
Just nu visas den allra första säsongen av Gröna rum, från 1996!, i STV:s Öppet arkiv så passa på att få dig en liten bit svensk trädgårds-tv-historia.
Hannu är inte karln med solbrillor i pannan, ovanför de vanliga brillorna
utan han i vit t-shirt. Med solbrillor i t-shirthalsen.
Under åren har Hannu skrivit trädgårdsböcker och på senare år även kokböcker. Flera av er har säkert stött på honom på bokmässan eller i helt andra sammanhang. Kanske någon till och med varit hemma hos honom och hans mathelger? Om inte så finns det några få platser kvar en helg i augusti. Skynda, skynda! Om jag förstått saken rätt finns snart en rykande het kokbok ute så håll ögonen öppna, Sköna, gröna sommar finns snart i en bokhandel nära dig!
Sanna är författare och journalist som bland annat skrivit både trädgårds- och kokböcker. Och faktiskt ett par barnböcker! Så var det ju det där med drömmen och huset i Italien. Lyllos dem som fått chansen att hyra det en vecka eller två!
Sanna säljer också olivoljor. Hon har en alldeles egen olivoljebutik och har du tur kan du handla henner olivoljor, oliver och annat gott i en fysisk butik där du bor.
Vi fick smaka på flera olika sorter under resan. Så har du inte redan som jag, ett litet sortiment olika olivoljor hemma, så tycker jag du ska ta tillfället i akt och handla en flaska eller två av Sanna. Olivoljor to die for!

Här har ni bara fått ett pyttelitet smakprov på Sanna och Hannu av mig. Nu är det upp till dig läsare att lära känna dem mer. Du kommer inte ångra dig!

Tack, Sanna och Hannu,
för en rackarns bra resa!

* * * 

söndag 29 mars 2015

Böngryta med svarta kikärtor

Svarta kikärtor. En delikatess svår att få tag på. Lyllos mig som köpte med mig något kg hem från Italien. Bland annat från Le Stanzie och så en påse från bakluckan på en bil. Det var just under besöket på agriturismon som jag fick nys på de svarta kikärtorna. Tyvärr var det kött i så jag smakade aldrig på den. De svarta kikärtorna dök aldrig upp igen under resan så jag är glad att jag köpte med mig hem. Men vad göra med dem?

Det fick helt enkelt bli en slags caponata eller grönsakgryta om en så vill. Har du tur och det finns en påse svarta kikärtor i ditt skafferi så tänk på att de behöver lite längre tid att koka än de vanliga gula. Tog 1 1/2-2 timmar. Just denna gången låg de torra ärtorna även några timmar längre i blöt (innan kokningen) än de vanliga gula. Om inte så går det också bra att laga maten med vanliga kikärtor.
Böngryta med svarta kikärtor
2 port

1 schalottenlök
1-2 vitlöksklyftor
1 morot
1 bladselleristjälk

1 puck grönsaksfond
2 dl vatten
1 liten burk krossad tomat (t ex Mutti, 210 g)
ca 100 g mangold
1 1/2-2 dl kokta svarta kikärtor

1 lagerblad
en skvätt pressad citron
en skvätt äppelcidervinäger
olivolja

salt
svartpeppar
några nypor persillade
några fler nypor torkad oregano
några vrid chili explosion

Finhacka schalottenlöken och vitlöken och fräs, på medlevärme, i olivolja. Löken ska inte bränna vid. Tärna moroten och bladsellerin ganska smått och fräs tillsammans med löken ett par minuter.
Tillsätt sedan vatten, grönsaksfond, lagerbladet, krossade tomater och salt. Låt puttra en stund på låg-medlevärme.
Tillsätt sedan citron, vinäger, örtkryddor och chili och låt grytan fortsätta puttra en stund. Tillsätt kikärtorna och allra sist grovskuren mangold. Stänga av värmen och låt grytan så kvar på eftervärme och gotta till sig.
Servera varm med riktigt god olivolja på toppen och en skiva färskt surdegsbröd.

Smaklig spis!

* * *

fredag 27 mars 2015

Resan som äntligen blev av

Det slog mig just att jag aldrig tidigare flugit över Alperna. Det var strålande väder och utsikten från planet var minst sagt hissnande. Lite läskigt ändå att jag tog dessa bilder, då vi häromdan hörde om den tragiska olyckan med tyska planet som kraschade.
Helt ovetenskapligt och mer av karaktären lösryckt antagande (efter en del googlande förstås) antar jag det en ser är i krokarna kring Kitzbühel och den österrikiska nationalparken Hohe Tauern.
Nu är ju detta först och främst en matblogg. Vegetarisk dito dessutom. Resan till Italien var en uttalad matresa och tanken var från början att föra en slags matdagbok. Men resan var överväldigadande på så många sätt att jag inte hann med att dokumentera allt. Jag som började så bra.

Utresan:
Tidig frukost hemma med gröt och kaffe.
Banan och mini-Froosh smoothie innan säkerhetskontrollen på Landvetter.
Fruktsallad och Brämhults blåbär- och hallonsmoothie i Köpenhamn.
På flyget mellan Köpenhamn och Rom var det vegetariska alternativet så kallat flatbread pizza, mexican style. Som en pizzabit fast med polarkaka istället för pizzadeg. Typ. Hyfsat god. Men allt är som ni vet relativt.

Väl framme i Rom blev det som bekant (pga strejken alltså) en 5-timmarsresa med tåg till Brindisi istället för det bokade flyget. Eftersom vi inte visste om det fanns bistro el. dyl. på tåget köpte vi med oss mat och dryck från centralen. Det blev så originellt som en vegetarisk quesadilla med ruccola, tomat och ost.
Sen vaknade jag och det var sol, lördag och jag fick nypa mig i armen för att förstå att det inte var en dröm.

Hemresan

Kaffe, en banan och ett päron.
Vatten
Vin
i VIP-launchen på flygplatsen i Rom
Flatbread pizza på planet Rom-Köpenhamn
Gah, sjukt hungrig på flygplatsen i Köpenhamn!
Macka med tomat och mozzarella och mer vatten på Kastrup.

Så vart det ju all mat däremellan.

Med all sannolikhet kommer fragment från resan hänga med i bloggen en bra tid framöver och förhoppningsvis kommer jag få fatt på ordentliga recept att dela med mig av.
Men för nu är resan över. Så brutalt och kylslaget att vara hemma igen. Värre än värsta käftsmällen.

Saknar er redan, La Familia.
* * *

Picknick vid Medelhavet, middag och Pizzica

 
Att försöka sammanfatta sista heldagen i Italien i ett inlägg är stört omöjligt. Som ni säkert märkt har dagarna varit fulla av aktiviteter och intryck och det är bara en bråkdel som fått plats i de senaste inläggen. Dagen har varit både solig och regnig. Glad och ledsam. Äventyrlig och hemtam. Stillsam och helt galet svängig. Och allt däremellan. Är fortfarande svettig, för att inte säga dyblöt, efter kvällens bravader. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig en sådan här resa.
Sprang resans sista runda längs olivlundarna i morse, följt av enklaste frukosten; kaffe, en apelsin och ett päron. Sedan var det åter dags att sätta sig i bussen och fara mot nya äventyr. Vi körde bokstavligt talat ända fram till Medelhavet, eller ja snarare Adriatiska havet (vilket ju är en vik av Medelhavet) och närmare bestämt till en havsvik och anlagd badplats i Castro. Där hade vi picknick bestående av mackor på resterna från all mat vi lagat under veckan.

Det var nästan riktigt varmt i luften men tyvärr inte tillräckligt för att kasta kläderna helt och ta ett dopp i det blå. Förlåt, turkos menar jag. Benen fick sig i alla fall ett snabbdopp. Har tyvärr inte lyckats återge den nästan självlysande turkosa färg havet hade på bilderna jag tagit. Den översta är nog så nära det går.
Innan picknicken vandrade vi runt i botaniska trädgården La Cutura. Mamma mia vilka kaktusar och andra suckulenter! Aldrig sett något liknande. Inte i de gigantiska storlekarna.
Efter picknicken promenerade vi runt lite i Castro. Bland annat gjorde vi en nära på lodrät stigning till Castros "gamla stad", Il Centro Storico, med rester från den gamla borgen väl införlivad i den framvuxna stadsdelen. Borgen var tyvärr stängd för besökare och det föll sig inte bättre än att vi kom bort från varandra. Jag och några till missade helt den gamla stadsdelen. 
Vy från toppen och de flotta sutteränghusen, Castro
Väl tillbaka i palatset fick vi pusta ut en stund. Packa väskorna och svida om inför kvällen. Det kändes konstigt att inte gå ner i köket ikväll och fixa middagen. Vi blev nämligen bjudna på mat ikväll. Och så bjöd de upp till pizzica (dans)!
Jag fick en rackarns god böngryta (med cikoria och/eller rape i). Icke-veggisarna fick en mustig köttgryta. Första riktigt stora köttfrossan på hela resan faktiskt. Men först några starters som bl a  fritterat potatismos, inlagda kronärtskockhjärtan, mini-mozzarellabollar, frittata med rape och potatismos med hackad manel i pytteglas.
Oj, oj, oj, så lite vi visste av vad som väntade oss när vi satte oss vid det uppdukade långbordet.
Baronen (och kocken) Alessandro visar oss vegomaten
Under och efter maten var det nämligen dans för allt vad tygen höll! Först lätt reserverade och återhållsamma. Men hej, svetten lackade och vi dansade och dansade medan regnet öste ner och piskade hårt mot rutorna. Trots att det var Pizzica, en dans ursprungligen från Salento, som gällde slank där plötsligt in ett par enkla salsasteg. Jag var lyckligt lottad (eller helt grym på att dansa ;-) ) då jag flera gånger fick dansa med självaste danslärare :-) Fast bäst av allt var nog ändå den ack så korta dansen med Hannu ;-)
Nu ska en nöjd och glad Miss Meister sussa sött några timmar innan det är dags för hemfärd. 
 

Sov gott!

* * *

onsdag 25 mars 2015

Fresker i Otranto, vinprovning och mera regn

Varje morgon
Så var onsdagen över. Hur kan det redan vara sista dagen imorn, vi som hade en så lång och härlig vecka framför oss. Gah! Kan vi inte stanna över helgen också? Jag är långtifrån färdig med Italien!
Fresk i kryptan, domkyrkan i Otranto
Idag ösregnade det mest hela dagen. Den planerade utflykten till stora matmarknaden blev tyvärr inställd. Efter en lite längre frukost än vanligt styrde vi kosan österut, mot Otranto och dess berömda domkyrka - La Cattedrala di Otranto, dedicata a Santa Maria Annunziata - från 1068. Mycket har hänt där under dess nära 1000-åriga historia. 
Dessvärre kom vi mitt i en mässa av något slag, verkade inte vara särskilt munter sådan, och kyrkan var full av uniformsklädd polis och militär. Besökte blev därför väldigt kort och knappt något fotograferande för min del. Varken på det fantastiskt vackra mosaikgolvet, de inglasade dödskallarna (från 1480 då turkarna slaktade 800 kristna i Otranto) eller det otroligt praktfulla taket.
Endast ett par nere i kryptan.
Och vilken krypta sen! Så vansinnigt vacker. Så stämningsfull. Alla pelarna (hann inte räkna antalet) var olika formade med räfflor, små figurer och diverse utsmyckningar. Flera fresker fanns till beskådning och så...plötsligt fick vi bråttom upp och ut igen. Trots mitt ickereligiösa liv hann jag sjunga med i ett par Gloria in excelsis Deo innan jag lämnade kyrkan och traskade på ute i regnet igen.
Hur kunde de missa det vidöppna barskåpet på Enoteca?
Inte ens italiensk glass lockade i regnet.
Efter en minst sagt blöt promenad bar det av till Vini Menhir Salento för lunch och vinprovning. Det var riktigt flott där och vinerna var mycket goda. Maten höll dock inte riktigt den standard intrycket av butiken/restaurangen gav. Eller vad sägs om en tallrik ost till huvudrätt? Allt var ekologiskt och förrätterna förvisso mycket bättre. Men. vid det här laget börjar jag nästan bli trött på bönpurén med cikoria/rabe och den fantastiskt goda parmigiana di melanzane, aubergine med tomatsås och mozzarella. Det är nämligen de två rätter jag i princip ätit varje dag sedan i lördags. De andra icke-veggisarna fick fisk som nog föll dem i smaken.
De tre vinerna, av såklart lokalt odlade druvor, vi fick smaka var: 
SALE, IGP Salento (50 % Fiano Minutolo, 50 % White Malvasia)
Quola 29 (100 % Primitivo)
PASS-O (100 % Fiano Minutolo)
Mer om dem hittar ni här. Vi hittade en lapp där med namnet på en svensk importör av deras viner men hittar inget vin alls på deras hemsida.

Lulliga under fötterna handlade vi vin och pasta i deras shop innan det bar iväg med bussen igen. Väl hemma var det dags att åter inta köket. Det vankades pizza, pittole och gud vet vad. Billy, min partner in crime, och jag gjorde den berömda bondbönspurén (med överkokt cikoria) som blev riktigt fluffig och god. Onsdagsvkvällen till ära fick vi underhållning på hög nivå av självaste Anders Granström (som ju råkar vara gift med Sanna, ena halvan av vår researrangör) och så bjöds det på finvin från Menhir Salento.
Om några timmar är vi på det igen!

 * * *

tisdag 24 mars 2015

Lecce, pasta och middagsgäst

 
 
Gah, det går verkligen undan här! Vill så gärna få ner allt på pränt innan jag blandar ihop alla maträtter, råvaror, utflykter, besök och vyer som upplevs. Det är som en orkan av intryck och vinden lär inte bedarra än på några dagar.

Började denna tisdag med den nu sedvanliga joggingturen. Men precis när jag var tillbaka, alldeles runt husknuten, sprang jag av outgrundlig anledning vilse. Seriöst? En dag som denna då vi hade "fri" förmiddag och bestämt oss för att åka på utflykt på egen hand. Nåja. Det blev en extra lång (och välbehövlig!) joggingtur denna förvånansvärt något varmare morgon.
Snabbfrulle bestående av kaffe, banan och en näve hasselnötter. Sen bar det av, med ett mindre snabbgående tåg, till Lecce, en av de större städerna i Apulien.
Vi hann bara med en promenad i den gamla stadsdelen, så vad gäller italiensk shopping har jag ingen som helst aning. Däremot fanns här fullt av historia. Vad sägs om att ha rester av en amfiteater från romartiden mitt i stan? Inte fullt så gammalt men ändock några hundra år på nacken har också den särpräglade barockarkitekturen i stan - Il Barocco Leccese. Många katedraler var under restaurering, med hjälp av EU-pengar.
Duomo di Lecce (byggt 1659-70), med sitt 54 m höga klocktorn,
Campanile (byggt 1661-82) är den högsta byggnaden i Salento
Vi åt lunch i Lecce innan tåget gick tillbaka till Spongano. Bruschetta med tomat och rosmarin och så den numera klassiska bondbönspurén och kokt cikoria. Hrm, var inte direkt det bästa haket i Lecce vi hittade.
Njae, inte särskilt imponerad
Men vad gör väl det med värsta tjusiga middagen väntar till kvällen. Men först jobba! Klockan fyra var det nämligen dags att samlas i köket igen. Pasta stod på programmet idag. Faktiskt det enda vi alla gjorde tillsammans. Annars lagade vi oändligt många rätter i mindre "matlag".
En näve durumvete och en skvätt vatten. Sen var det bara att knåda ihop degen tills den blev lagom torr men ändå väldigt seg och smidig.
Förmodligen är jag den enda svensk som fortfarande inte gjort just egen pasta så det var permiär för mig. Och då så gör vi orechietter. Va f*n!? Vet ni hur svårt det är att göra pasta? Seriöst, jag ska aldrig mer göra pasta.
Vi delade deg med varandra, knådade lite till, svor en del, sen fick pastan ligga
och vänta på ett bord tills det var dags att koka den. Det vill säga ett par
minuter innan den skulle ätas.
Det är nästan overkligt hur god middag en kan ha en vanlig tisdagskväll. Den började med bubbel och panelle. Sen antipasti på rester från tidigare middagar och lite annat gott. Bland annat vita bönor med fritterade salviablad, sjukt god linssallad och så de spröda, gröna färska bondbönorna och tärnad pecorino (lagrad fårost).
Sedan fortsatte kvällen med mer mat och en skaldjurshistoria som jag hoppade över. Vad jag däremot inte hoppade över var romanescosåsen av alla romanescosåser. To die for. I kid you not.
Ni som hängt med Miss Meisters mat några år vet att jag älskar rostad paprika och också gjort en del paprikasåser genom åren. En favorit är t ex den rökiga. Romanescosåsen går också bra att leka lite med smaksättning men glöm för allt i världen inte mixa i mandlar!
Jisses, nu blir ni väl proppmätta bara av att läsa om all mat som serverades. Men det var inte slut än. Billy och jag rockade i köket i eftermiddags och gjorde en rackarns god parmigiana di melanzae.  Josåatte. Den blev faktiskt riktigt god. Recept? Nä, det fick vi aldrig.
Kvällen till ära hade vi en middagsgäst också. Gino L. DiMitri, lärare vid ett institut i Maglie. Han berättade bland annat om olivträden och hur en fördande sjukdom de drabbats av håller på att förstöra olivoljeproduktionen i landet. 

Och som om världen inte vore liten nog så nämner Gino plötsligt Ilva Beretta.Vad, hur och varför han kom in på henne vet jag inte (han pratada och berättade en massa saker under heeela middagen) men världen krympte lite just då. Vem hade anat. Allas vår Ilva. Eller ja, "min" Ilva i alla fall. Kvinnan jag är evigt tacksam för över att Miss Meisters mat kom till liv.


Så, vad hände med pastan då?
Den glömde jag helt av att fota! Slurp sa det så var den slut :-)

På återseende snart igen!

* * *

Related Posts with Thumbnails