Tidigare i våras blev jag kontaktad av en journalist som ville skriva en artikel om mig och mitt nörderi vad gäller pakistansk mango. Inte för vilken mattidning som helst utan mitt favoritmagasin Hunger - för den goda maten. Vad göra? Var detta kanske ett skämt? När ska tv-teamet kring Dolda kameran hoppa fram och avslöja bluffen?
Men det var ingen bluff. Kul. Jag visste något ingen annan visste och såg fram emot resultatet. Intervjun var ett långt samtal över telefonen. Fick frågan om varför jag fastnat så för pakistansk mango, även kallad honungsmango. Jag berättade om första gången jag stötte på den, vilket jag även skrivit om i bloggen, om mamma som alltid köpte hem och prövade ny mat, oavsett råvaror eller hel/halv-fabrikat, om pappa som tog med sig papaya och mango hem från sina resor i asien osv. Jag berättade om hur jag påverkats av både mammas nyfikenhet och hennes matlagning (det är inte för inte jag lagar min egen mat!), om hur jag fortfarande är nyfiken på nya smaker, även om det idag nästan är uteslutande råvaror framför hel- och halvfabrikat och därför sällan tvekar på att testa nytt. Inte minst pratade vi om hur jag älskar frukt. Jag har alltid frukt med mig i väskan, vart det än bär hän. Om jag måst välja mellan frukt och grönsaker skulle jag nog till och med bli frukerian!
Journalisten frågade om recept, jag mailade.
Han bad mig beskriva hur den pakistanska mangon smakar. Eftersom jag nu avskyr crème brûlée (vem kom egentligen på att det skulle stavas så tetigt?) minns jag inte att jag liknade mangon vid det. Men visst, konsistensen är något annat än den "vanliga" mangon och smälter liksom i munnen. Smaken något mer intensiv och både sötare och fruktigare på samma gång.
Överlag handlade samtalet om passion för frukt, om mamma och att jag som liten ofta smakat och framförallt tyckt om mat som inte var så vanliga på den tiden.
Hur som helst, tre veckor senare dök en fotograf upp, något tidningen visst missat upplysa mig om. Sjukt trött och stressad, av anledningar jag inte kommer gå in på närmare, tog jag emot bästaste Maja Kristin Nylander i mitt kök till vad som skulle komma bli den mest absurda fredagseftermiddag jag varit med om. Trots att hon är stans grymmaste fotograf är jag närapå oigenkännbar (vilket flera vänner och bekanta även bekräftat). Vid tillfället hade jag inte fått läsa texten, som ju journalisten naturligtvis lovat mig, och jag kunde inte för mitt liv förstå tanken med den extremt underliga vinklingen.
Fokus låg nämligen på mina mangoplantor.
Som ni kanske minns planterade jag förra året ett par mangokärnor. Två plantor tog form. Jag blev ombedd att göra konstiga miner och se undrande ut, lite frustrerad och otålig ut över att de växter så dåligt.
Eh, varför? Att plantorna ens finns kvar beror på att de inte stendött och jag har svårt för att göra mig av med levande växter.
Själv skrattade jag bara hela tiden och kunde inte hålla minen. Det var så absurt! Jag citerar mig själv: Eftersom mangoträden trivs i mer tropiska regioner är knappast mitt inomhusklimat eller utanför i odlingslotten så optimalt för att odla mango men lite levande grönt i fönstret skadar aldrig. Alltså, jag förväntar mig definitivt inte att plantorna ska växa upp till stora mangoträd. Hur kan detta ens vara en bra illustration till intervjun tidigare?
Eftersom jag aldrig fick något exemplar av tidningen från Hungerredaktionen med den färdiga artikeln har det tagit lite tid innan jag hunnit knata iväg och köpa mig ett eget ex. Låt mig säga som så att jag blev besviken och närapå gråtfärdig över resultatet. Säkert en kul artikel för den som inte alls känner mig men helt missvisande i annat fall. Känner varken igen mig på bild eller i text. Varför blev det så? Det blev bara pinsamt, missvisande och ja, inte alls en kul grej.
Men hey, jag bjuder på det.*
Jag vet inte men kanske var det den lilla detaljen att den pakistanska mangon har en så kort säsong och inte ens finns att få tag på i mitten av april fick de hitta på något annat än jag som äter mango (jo, de förslog jag skulle ta en vanlig mango för det är väl ingen som ser skillnaden - eller?).
Efter att ha stått i träda i vinter har båda plantorna nu i vår och sommar fått fart och nya blad har vuxit ut. Men de är fula, tar plats och kommer snart åka ut.
Av nyss nämna anledning(ar) kommer jag inte republicera bild och text så vill du se och läsa är det bara att knata iväg till närmaste återförsäljare och norpa ett eget exemplar av det fantastiska matmagasinet Hunger #3 2014.
* För den nyfikne så har jag varken betalat för artikeln, fått betalt, eller fått recept eller ens bloggnamn nämnt i tidningen.
 |
| Ingen bluff. |
Journalisten frågade om recept, jag mailade.
Han bad mig beskriva hur den pakistanska mangon smakar. Eftersom jag nu avskyr crème brûlée (vem kom egentligen på att det skulle stavas så tetigt?) minns jag inte att jag liknade mangon vid det. Men visst, konsistensen är något annat än den "vanliga" mangon och smälter liksom i munnen. Smaken något mer intensiv och både sötare och fruktigare på samma gång.
Överlag handlade samtalet om passion för frukt, om mamma och att jag som liten ofta smakat och framförallt tyckt om mat som inte var så vanliga på den tiden.
Hur som helst, tre veckor senare dök en fotograf upp, något tidningen visst missat upplysa mig om. Sjukt trött och stressad, av anledningar jag inte kommer gå in på närmare, tog jag emot bästaste Maja Kristin Nylander i mitt kök till vad som skulle komma bli den mest absurda fredagseftermiddag jag varit med om. Trots att hon är stans grymmaste fotograf är jag närapå oigenkännbar (vilket flera vänner och bekanta även bekräftat). Vid tillfället hade jag inte fått läsa texten, som ju journalisten naturligtvis lovat mig, och jag kunde inte för mitt liv förstå tanken med den extremt underliga vinklingen.
Fokus låg nämligen på mina mangoplantor.
Som ni kanske minns planterade jag förra året ett par mangokärnor. Två plantor tog form. Jag blev ombedd att göra konstiga miner och se undrande ut, lite frustrerad och otålig ut över att de växter så dåligt.
Eh, varför? Att plantorna ens finns kvar beror på att de inte stendött och jag har svårt för att göra mig av med levande växter.
Själv skrattade jag bara hela tiden och kunde inte hålla minen. Det var så absurt! Jag citerar mig själv: Eftersom mangoträden trivs i mer tropiska regioner är knappast mitt inomhusklimat eller utanför i odlingslotten så optimalt för att odla mango men lite levande grönt i fönstret skadar aldrig. Alltså, jag förväntar mig definitivt inte att plantorna ska växa upp till stora mangoträd. Hur kan detta ens vara en bra illustration till intervjun tidigare?
Men hey, jag bjuder på det.*
Efter att ha stått i träda i vinter har båda plantorna nu i vår och sommar fått fart och nya blad har vuxit ut. Men de är fula, tar plats och kommer snart åka ut.
Av nyss nämna anledning(ar) kommer jag inte republicera bild och text så vill du se och läsa är det bara att knata iväg till närmaste återförsäljare och norpa ett eget exemplar av det fantastiska matmagasinet Hunger #3 2014.
* * *
12 kommentarer:
Nej, FY så trist! Och så uselt av Hunger. Jag blir riktigt arg när jag läser detta. Visserligen är man van vid att blottare aldrig får tillräcklig cred i många sammanhang, men att inte ens erbjuda dig att läsa artikeln innan eller skicka et ex av tidningen till dig - uselt. Riktigt uselt.
Annika - fick ett tidigare nr före intervjun, för att få en uppfattning om stil och sammanhang. Tycker inte någon av alla de nörd-artiklar jag läst är så knäppa. Funderar dock på vad de egentligen sagt och om deras texter är lika missvisande.
Bad om texten efter fotograferingen och fick till slut läsa. Förmodligen försent inför tryck då inga ändringar gjordes och har aldrig fått svar från journalisten.
Fy så tråkigt och vilket taskigt bemötande! Jag väntar mig mer av den här tidningen, som onekligen har rätt hög svansföring. Att få läsa texten innan publicering är en självklarhet, och att få ett ex av tidningen samt omnämnande av bloggen är verkligen det absolut minsta de kunnat göra. Så himla tråkigt. Jag tänker verkligen inte köpa den - det är inget jag vill stödja - men ska smygkika lite snabbt nästa gång jag är i affären...
Jag har full förståelse för dig för jag har råkat ut för liknande vid intervjuer själv. Numera vill jag bara vara med på intervjuer där jag får skriva svaren själv. Jag håller helt med Annika och Anne, uselt, uselt, uselt av dem! Men tyvärr finns det en hel del journalister som inte tänker på hur de behandlar den de intervjuar och i förlängningen de som läser, jag undrar ofta hur sanna de intervjuer är som man läser.
Fy så tråkigt :(
Dåligt att de inte ens kan sköta kommunikationen.
Jag gillar tidningen i övrigt, men blev ju inte direkt så sugen att springa och köpa fler nummer...
Fast det var en väldigt rolig autocorrect på Annikas kommentar :D
Anne - ja, jag tycker tidningen är suverän! Verkligen ett saknat inslag bland alla glättiga mattidningar som tar upp sidor av matproduktionen de flesta annars verkar blunda för.
Jorå, han sa vid intervjun att jag skulle få läsa men jag fick till slut be om texten - efter fotograferingen. Som sagt hade jag en del kommentarer på den som jag aldrig fått återkoppling på. Inget var heller ändrat i tidningen.
Ilva - Javisst undrar en! Jag vet inte hur jag ska tolka de andra artiklarna. Svårt att ta på allvar. Vad är sant? Är allt fabulerat och manipulerat? Uppenbart var att han redan hade en vinkling klart för sig före intervjun och kunde nästan lika gärna kunnat skriva utan att ens prata med mig.
Skulle väl tackat nej eller svarat annorlunda.
Och naturligtvis skulle jag stajlat mig, haft på mig rena och fina kläder och fixat håret ordentligt inför fotograferingen... Lätt att vara efterklok!
Kim - haha, ja Annikas kommentar är klockren!
Han skriver inte särskilt mkt i tidningen, har inte haft ngn kontakt med redaktionen i övrigt och fotografen dök upp från ingenstans så nä, inte mkt till kommunikation där inte.
Trodde nästan du prenummererade, du var ju först ut :) Var runt i flera affärer efter det som inte ens fått in det nya nr.
Gillar ändå tidningen. Mkt bra längre artiklar. Vi får väl starta ett cirkulerande mattidningsbibliokek så slipper ala köpa alla tidningar ;-)
Den här tidningen är ny för mig.
Riktigt ruttet bemötande.
Ha det gott
Efter detta bojkottar jag Hunger. För evigt. Ha det bäst Åsa :)
Oj, vad dåligt av dem. Riktigt trist beteende. När du hade blivit lovad att få läsa texten är det verkligen dåligt av dem att inte låta dig se den. Fyfyfy! Kram till dig vännen/Eva
Millas Hälsoblogg - Det är en riktigt bra tidning, helt i min smak. Så kanske blev jag extra besviken av bemötandet. Vill ändå uppmuntra dig att kika i ett ex eller två.
Christer - Åh, nej. Gör inte det. Hunger är ju en riktigt bra tidning trots allt. Dessvärre blev jag så besviken av detta men nördinslaget i tidningen är så litet i förhållande till resten så ge den en chans.
Nässelblom och choklad - Ja det var inte riktigt vad jag förväntade mig. Men jo, jag fick se den senare, efter jag mailat journalisten, och gissar iofs det var försent (efter tryckning?) då inga ändringar ändå gjordes. Journalisten har heller aldrig svarat på mina kommentarer.
Skicka en kommentar