Ett hungrigt tillkännagivande

Tidigare i våras blev jag kontaktad av en journalist som ville skriva en artikel om mig och mitt nörderi vad gäller pakistansk mango. Inte för vilken mattidning som helst utan mitt favoritmagasin Hunger - för den goda maten. Vad göra? Var detta kanske ett skämt? När ska tv-teamet kring Dolda kameran hoppa fram och avslöja bluffen?

Ingen bluff.

Men det var ingen bluff. Kul. Jag visste något ingen annan visste och såg fram emot resultatet. Intervjun var ett långt samtal över telefonen. Fick frågan om varför jag fastnat så för pakistansk mango, även kallad honungsmango. Jag berättade om första gången jag stötte på den, vilket jag även skrivit om i bloggen, om mamma som alltid köpte hem och prövade ny mat, oavsett råvaror eller hel/halv-fabrikat, om pappa som tog med sig papaya och mango hem från sina resor i asien osv. Jag berättade om hur jag påverkats av både mammas nyfikenhet och hennes matlagning (det är inte för inte jag lagar min egen mat!), om hur jag fortfarande är nyfiken på nya smaker, även om det idag nästan är uteslutande råvaror framför hel- och halvfabrikat och därför sällan tvekar på att testa nytt. Inte minst pratade vi om hur jag älskar frukt. Jag har alltid frukt med mig i väskan, vart det än bär hän. Om jag måst välja mellan frukt och grönsaker skulle jag nog till och med bli frukerian!

Journalisten frågade om recept, jag mailade.
Han bad mig beskriva hur den pakistanska mangon smakar. Eftersom jag nu avskyr crème brûlée (vem kom egentligen på att det skulle stavas så tetigt?) minns jag inte att jag liknade mangon vid det. Men visst, konsistensen är något annat än den "vanliga" mangon och smälter liksom i munnen. Smaken något mer intensiv och både sötare och fruktigare på samma gång.
Överlag handlade samtalet om passion för frukt, om mamma och att jag som liten ofta smakat och framförallt tyckt om mat som inte var så vanliga på den tiden.

Hur som helst, tre veckor senare dök en fotograf upp, något tidningen visst missat upplysa mig om. Sjukt trött och stressad, av anledningar jag inte kommer gå  in på närmare, tog jag emot bästaste Maja Kristin Nylander i mitt kök till vad som skulle komma bli den mest absurda fredagseftermiddag jag varit med om. Trots att hon är stans grymmaste fotograf är jag närapå oigenkännbar (vilket flera vänner och bekanta även bekräftat). Vid tillfället hade jag inte fått läsa texten, som ju journalisten naturligtvis lovat mig, och jag kunde inte för mitt liv förstå tanken med den extremt underliga vinklingen.
Fokus låg nämligen på mina mangoplantor.
Som ni kanske minns planterade jag förra året ett par mangokärnor. Två plantor tog form. Jag blev ombedd att göra konstiga miner och se undrande ut, lite frustrerad och otålig ut över att de växter så dåligt.
Eh, varför? Att plantorna ens finns kvar beror på att de inte stendött och jag har svårt för att göra mig av med levande växter.
Själv skrattade jag bara hela tiden och kunde inte hålla minen. Det var så absurt! Jag citerar mig själv: Eftersom mangoträden trivs i mer tropiska regioner är knappast mitt inomhusklimat eller utanför i odlingslotten så optimalt för att odla mango men lite levande grönt i fönstret skadar aldrig. Alltså, jag förväntar mig definitivt inte att plantorna ska växa upp till stora mangoträd. Hur kan detta ens vara en bra illustration till intervjun tidigare?

Eftersom jag aldrig fick något exemplar av tidningen från Hungerredaktionen med den färdiga artikeln har det tagit lite tid innan jag hunnit knata iväg och köpa mig ett eget ex. Låt mig säga som så att jag blev besviken och närapå gråtfärdig över resultatet. Säkert en kul artikel för den som inte alls känner mig men helt missvisande i annat fall. Känner varken igen mig på bild eller i text. Varför blev det så? Det blev bara pinsamt, missvisande och ja, inte alls en kul grej.
Men hey, jag bjuder på det.*

Jag vet inte men kanske var det den lilla detaljen att den pakistanska mangon har en så kort säsong och inte ens finns att få tag på i mitten av april fick de hitta på något annat än jag som äter mango (jo, de förslog jag skulle ta en vanlig mango för det är väl ingen som ser skillnaden - eller?).
Efter att ha stått i träda i vinter har båda plantorna nu i vår och sommar fått fart och nya blad har vuxit ut. Men de är fula, tar plats och kommer snart åka ut.

Av nyss nämna anledning(ar) kommer jag inte republicera bild och text så vill du se och läsa är det bara att knata iväg till närmaste återförsäljare och norpa ett eget exemplar av det fantastiska matmagasinet Hunger #3 2014.

* * * 

* För den nyfikne så har jag varken betalat för artikeln, fått betalt, eller fått recept eller ens bloggnamn nämnt i tidningen.

World Food day - Världshungerdagen

Bild lånad av FAO Nordic

Idag den 16 oktober är det Världshungerdagen. Det kan tyckas vara en märklig översättning av World Food Day. Men anledningen till att FAO en gång för trettiotre år sedan införde denna dag var för att uppmärksamma just hunger, livsmedelsförsörjning och fattigdom i världen samt vad vi kan göra för att minska hungern för de nära 1 miljard människor som varje kväll lägger sig hungriga. Eller hunger? Vem har inte gått hungrig någon gång. Undernäring är nog ett mer rättvist beskrivande ord till vad det egentligen handlar om. En av åtta lever med kronisk hunger och undernäring världen över.

Det talas om nollvisionen vad gäller antal döda och skadade i trafiken på våra vägar, nollvision vad gäller rasism (syftar i första hand på TV4.as kampanj Nollrasism vilken handlar om människors lika värde, mångfald, tolerans och motverkan av främlingsfientlighet och rasism), börsföretag arbetar med nollvisioner för klimatpåverkan och Länsstyrelsen i Skåne vill införa nollvision mot byggande på åkermark. Till och med det välkända matvarumärket Findus arbetar för en nollvision av tillsatser i sina produkter.
Kanske är begreppet nollvision uttjatat sedan länge men varför inte införa nollvision mot hunger, svält och kronisk undernäring? Rätten till mat är ju trots allt en mänsklig rättighet.

Tänk om vi levde i en värld där:

- alla har tillgång till näringsrik mat hela året om
- ingen undernäring hos gravida och barn under 5 år
- enbart hållbara matsystem finns
- möjligheten till småskaligt jordbruk finns
- matsvinn, både av livsmedelsindustrin och privatpersoner, inte fanns

Förslagen och möjliga åtgärder för att minska världshungern går inte helt överraskande i kooperativets tecken. År 2012 är ju som bekant FN:s internationella år för kooperation. Det är många galenheter och extrema orättvisor i världen som man kan tycka och tänka mycket kring men inget berör mig så djupt som att miljoner och åter miljoner människor inte har varken rent vatten och tillräckligt med mat för dagen. Känner mig så äckligt maktlös. Och i kooperationens anda är det inte heller en ensam människa som kan åstadkomma förändring. Det kan vi endast göra tillsammans.

För den som är intresserad och förstår sig på matprisindex av allehanda slag föreslår jag du tar dig en titt bland texter och tabeller hos FAO:s World Food Situation. I förmiddags annordnades även ett seminarium tillsammans av LRF, Kooperation utan Gränser, FAO, Sida, Naturskyddsföreningen och SIANI m fl med temat Jordbrukskooperation - en lösning för att uppnå en värld utan hunger. Jag hoppas få tag på en summering/dokumentation av det vid ett senare tillfälle.

***