Ett hungrigt tillkännagivande

Tidigare i våras blev jag kontaktad av en journalist som ville skriva en artikel om mig och mitt nörderi vad gäller pakistansk mango. Inte för vilken mattidning som helst utan mitt favoritmagasin Hunger - för den goda maten. Vad göra? Var detta kanske ett skämt? När ska tv-teamet kring Dolda kameran hoppa fram och avslöja bluffen?

Ingen bluff.

Men det var ingen bluff. Kul. Jag visste något ingen annan visste och såg fram emot resultatet. Intervjun var ett långt samtal över telefonen. Fick frågan om varför jag fastnat så för pakistansk mango, även kallad honungsmango. Jag berättade om första gången jag stötte på den, vilket jag även skrivit om i bloggen, om mamma som alltid köpte hem och prövade ny mat, oavsett råvaror eller hel/halv-fabrikat, om pappa som tog med sig papaya och mango hem från sina resor i asien osv. Jag berättade om hur jag påverkats av både mammas nyfikenhet och hennes matlagning (det är inte för inte jag lagar min egen mat!), om hur jag fortfarande är nyfiken på nya smaker, även om det idag nästan är uteslutande råvaror framför hel- och halvfabrikat och därför sällan tvekar på att testa nytt. Inte minst pratade vi om hur jag älskar frukt. Jag har alltid frukt med mig i väskan, vart det än bär hän. Om jag måst välja mellan frukt och grönsaker skulle jag nog till och med bli frukerian!

Journalisten frågade om recept, jag mailade.
Han bad mig beskriva hur den pakistanska mangon smakar. Eftersom jag nu avskyr crème brûlée (vem kom egentligen på att det skulle stavas så tetigt?) minns jag inte att jag liknade mangon vid det. Men visst, konsistensen är något annat än den "vanliga" mangon och smälter liksom i munnen. Smaken något mer intensiv och både sötare och fruktigare på samma gång.
Överlag handlade samtalet om passion för frukt, om mamma och att jag som liten ofta smakat och framförallt tyckt om mat som inte var så vanliga på den tiden.

Hur som helst, tre veckor senare dök en fotograf upp, något tidningen visst missat upplysa mig om. Sjukt trött och stressad, av anledningar jag inte kommer gå  in på närmare, tog jag emot bästaste Maja Kristin Nylander i mitt kök till vad som skulle komma bli den mest absurda fredagseftermiddag jag varit med om. Trots att hon är stans grymmaste fotograf är jag närapå oigenkännbar (vilket flera vänner och bekanta även bekräftat). Vid tillfället hade jag inte fått läsa texten, som ju journalisten naturligtvis lovat mig, och jag kunde inte för mitt liv förstå tanken med den extremt underliga vinklingen.
Fokus låg nämligen på mina mangoplantor.
Som ni kanske minns planterade jag förra året ett par mangokärnor. Två plantor tog form. Jag blev ombedd att göra konstiga miner och se undrande ut, lite frustrerad och otålig ut över att de växter så dåligt.
Eh, varför? Att plantorna ens finns kvar beror på att de inte stendött och jag har svårt för att göra mig av med levande växter.
Själv skrattade jag bara hela tiden och kunde inte hålla minen. Det var så absurt! Jag citerar mig själv: Eftersom mangoträden trivs i mer tropiska regioner är knappast mitt inomhusklimat eller utanför i odlingslotten så optimalt för att odla mango men lite levande grönt i fönstret skadar aldrig. Alltså, jag förväntar mig definitivt inte att plantorna ska växa upp till stora mangoträd. Hur kan detta ens vara en bra illustration till intervjun tidigare?

Eftersom jag aldrig fick något exemplar av tidningen från Hungerredaktionen med den färdiga artikeln har det tagit lite tid innan jag hunnit knata iväg och köpa mig ett eget ex. Låt mig säga som så att jag blev besviken och närapå gråtfärdig över resultatet. Säkert en kul artikel för den som inte alls känner mig men helt missvisande i annat fall. Känner varken igen mig på bild eller i text. Varför blev det så? Det blev bara pinsamt, missvisande och ja, inte alls en kul grej.
Men hey, jag bjuder på det.*

Jag vet inte men kanske var det den lilla detaljen att den pakistanska mangon har en så kort säsong och inte ens finns att få tag på i mitten av april fick de hitta på något annat än jag som äter mango (jo, de förslog jag skulle ta en vanlig mango för det är väl ingen som ser skillnaden - eller?).
Efter att ha stått i träda i vinter har båda plantorna nu i vår och sommar fått fart och nya blad har vuxit ut. Men de är fula, tar plats och kommer snart åka ut.

Av nyss nämna anledning(ar) kommer jag inte republicera bild och text så vill du se och läsa är det bara att knata iväg till närmaste återförsäljare och norpa ett eget exemplar av det fantastiska matmagasinet Hunger #3 2014.

* * * 

* För den nyfikne så har jag varken betalat för artikeln, fått betalt, eller fått recept eller ens bloggnamn nämnt i tidningen.

Tiden bara tickar iväg

Jag har så mycket att berätta för er! Men ack så lite tid att skriva och inte minst fixa med bilder. Det här med bilder kan vara en känslig fråga för en del matbloggare. Flera av er därute är mer eller mindre professionella fotografer, andra hobbyfotografer, några har dyra fina kameror som faktiskt gör det mesta jobbet oavsett man är bra fotograf eller ej och så finns det såklart de som lägger mindre vikt vid just fotograferingen och det estetiska utseendet av matbloggen.

Själv är jag extremt kluven. Jag lockas definitivt av tilltalande och i mina ögon vackra bilder. Ja, i stort sett snygga matbloggar, gärna reklamfria sådana, men läser även mindre estetiskt tilltalande på grund av innehållet, de goda recepten och för personen bakom bloggen. Ibland händer det till och med att jag blir så avundsjuk att jag nästan inte vill titta och läsa mer av de finaste bloggarna. Tack och lov är det snabbt övergående och jag klickar mig vidare bland tjusiga och inspirerande matbloggar.
Värre går det dock med min egen blogg och självförtroendet sjunker för varje gång jag öppnar bildbiblioteket i datorn. Jag vill ju att det ska se snyggt ut och jag vill så gärna ta fina bilder men jag kan inte. Det blir bara inte bra hur jag än vrider och vänder på det hela. Nu har dessutom min dator börjat trilskas. Min gissning är att den helt enkelt tröttnat på allt skräp jag laddar över från kameran. Det går sällan att ens att rensa, slänga och allra sämst att redigera i så enkelt program som kamerans egna eller Paint (ej att förväxla med Paint.NET), utan att datorn bara blir svart och stänger av sig själv. Dessutom hänger jag kvar vid gamla Blogger. Har inte riktigt hittat en design jag gillar och så blev det så konstigt med överföringen av bilderna och när det kommer till att själv koda är jag extremt begränsad.
Skulle så gärna vilja ha en egen snygg logga och så har jag förgäves försökt att lägga till en egen bakgrund. Har hittat en del tips och trix på näten men vet inte vad jag gör för fel för det vill sig inte när jag försöker.

Dock njuter jag nu av att färsk grönkål finns att köpa både på Ica Supermarket och Hemköp där jag bor :)

***

Sommarpyssel

Alla vi som inte bor i Stockholmstrakten eller på öskusten har inga större värmeböljor, torka eller någon vidare spektakulär sommar. Så då kan man sitta framför datorn och fixa och trixa istället för att springa upp och ner med vattenkannor i landet eller jaga ut till havet med picknickkorgen. Och på tal om picknick så kan det bli såndanahär bilder med hjälp av Picnik.com


Överst original från en ganska disig lördag med morgondopp i Aspen (urk, bilden ser ännu sämre ut ihop med den trixade). Nedan lite piffigare efter lite några klick. Möjligheterna blir såklart större om man blir "premiummedlem" som kostar några dollar/månaden. Men jag som inte har någon aning om hur fotoredigera (har t o m laddat ner Paint.NET) tycker Picniks gratismöjligheter duger finfint!