The madness, oh the madness.

Madness: The condition of being mentally deranged.

Galen jag. Kanske är en lätt överdrift men lever definitivt i en mentalt osund period och har gjort så under en tid. Därav den extremt låga aktiviteten här på bloggen.
Otaliga är de gånger jag blivit utfryst och bortvald genom livet. Både i skolan och bland vad jag trott vart mina vänner, ung som inte längre så ung. Nu även, för första gången i livet, på en arbetsplats. Trots vanan borde jag inte bry mig. Men det tar på krafterna. Mer än vad en kan ana. Att jag dessutom dragit på mig dubbla skador i axeln och inte tränat på flera månader gör inte saken bättre. Men det är en helt annan historia.

I början är allt så otydligt och det tar tid att riktigt förstå vad det är som pågår. På ytan verkar allt gyllenbrunt och perfekt gräddat. Men under ytan bubblar och fräser jästbakterierna oroväckande fort. Risken för explosion är överhängande. Frågan är bara när, var, hur?
Ett leende ansikte på en person som avskyr dig, ni vet, lite som glasyr och vacker dekoration på en torr sockerkaka, är så förvirrande. Eller nej, egentligen inte. Jag har grymma känselspröt och avslöjar dem på direkten. Svårigheten är att förstå vari avskyn ligger, för att lösa eventuella problem. Och gå vidare. När vuxna människor inte kan stå för vad de säger eller ens är villiga att lösa ett problem finns det inget uttalat att lösa. Problemet kvarstår således.

Så kom då explosionen. Hela hösten har varit som en enda lång berg-och-dal-bana och så kom då explosionen. De senaste fyra veckorna varit bland värsta. Känslomässigt. Viktmässigt. Sömnmässigt. Ja, helt enkelt förfärligt på alla sätt. Samtidigt har jul- och nyår varit supertrevliga då jag hunnit träffa och umgås med en del vänner och bekanta men fladdret i magen stillar sig aldrig. Känslan av att vara fri, ledig och glad skiftar fortare än jag hinner blinka till närmast en panikångestattack.

Mest av allt är jag så besviken på mig själv att jag sa ja till det där jobbet i början av sommaren. Naturligtvis inget jag kan göra något åt nu men känner mig mer vilsen i livet än någonsin tidigare. Vet inte alls vem jag kan lita på, vart jag ska vända mig eller ens vart jag ska ta vägen nu.



Miss Meisters mat, som snart går in på sitt tionde levnadsår, hade förra året sitt i särklass sämsta bloggår sedan födseln. Förhoppningar inför 2016 är att åter blåsa liv i Miss Meisters mat och fortsätta dela med mig av mitt och andras vegoliv.
Nu riktar vi blickarna framåt.

Väl mött 2016

* * *