The madness, oh the madness.

Madness: The condition of being mentally deranged.

Galen jag. Kanske är en lätt överdrift men lever definitivt i en mentalt osund period och har gjort så under en tid. Därav den extremt låga aktiviteten här på bloggen.
Otaliga är de gånger jag blivit utfryst och bortvald genom livet. Både i skolan och bland vad jag trott vart mina vänner, ung som inte längre så ung. Nu även, för första gången i livet, på en arbetsplats. Trots vanan borde jag inte bry mig. Men det tar på krafterna. Mer än vad en kan ana. Att jag dessutom dragit på mig dubbla skador i axeln och inte tränat på flera månader gör inte saken bättre. Men det är en helt annan historia.

I början är allt så otydligt och det tar tid att riktigt förstå vad det är som pågår. På ytan verkar allt gyllenbrunt och perfekt gräddat. Men under ytan bubblar och fräser jästbakterierna oroväckande fort. Risken för explosion är överhängande. Frågan är bara när, var, hur?
Ett leende ansikte på en person som avskyr dig, ni vet, lite som glasyr och vacker dekoration på en torr sockerkaka, är så förvirrande. Eller nej, egentligen inte. Jag har grymma känselspröt och avslöjar dem på direkten. Svårigheten är att förstå vari avskyn ligger, för att lösa eventuella problem. Och gå vidare. När vuxna människor inte kan stå för vad de säger eller ens är villiga att lösa ett problem finns det inget uttalat att lösa. Problemet kvarstår således.

Så kom då explosionen. Hela hösten har varit som en enda lång berg-och-dal-bana och så kom då explosionen. De senaste fyra veckorna varit bland värsta. Känslomässigt. Viktmässigt. Sömnmässigt. Ja, helt enkelt förfärligt på alla sätt. Samtidigt har jul- och nyår varit supertrevliga då jag hunnit träffa och umgås med en del vänner och bekanta men fladdret i magen stillar sig aldrig. Känslan av att vara fri, ledig och glad skiftar fortare än jag hinner blinka till närmast en panikångestattack.

Mest av allt är jag så besviken på mig själv att jag sa ja till det där jobbet i början av sommaren. Naturligtvis inget jag kan göra något åt nu men känner mig mer vilsen i livet än någonsin tidigare. Vet inte alls vem jag kan lita på, vart jag ska vända mig eller ens vart jag ska ta vägen nu.



Miss Meisters mat, som snart går in på sitt tionde levnadsår, hade förra året sitt i särklass sämsta bloggår sedan födseln. Förhoppningar inför 2016 är att åter blåsa liv i Miss Meisters mat och fortsätta dela med mig av mitt och andras vegoliv.
Nu riktar vi blickarna framåt.

Väl mött 2016

* * *

Bakom kulisserna i Miss Meister's kök

Drömmer om ett större kök...

Det har varit oförskämt tyst här i sommar. I sedvanlig ordning betyder det inte (tack och lov!) att jag slutat laga och äta mat. Däremot har det varit en tuff vår och sommar för själen och jag mäktar inte riktigt med bloggsvären. Min kropp har dessutom fått ta den stora smällen av den förfärliga diet jag lagt mig till med sedan påsken. Tänk om en kunde växa lika mycket på längden som i omfång. Då skulle jag inte vara den där jävligt korta personen längre.
Smör, yoghurt, ost och allehanda mejeriprodukter i gross och parti. Inte. Bra. Alls. Mer regel än undantag så trycker jag dessutom i mig hela dagsbehovet av energi sent, sent på kvällarna.

Det har helt enkelt inte varit den bästa tiden i livet. Som den uppmärksamme läsaren redan vet har jag bytt jobb. Att byta jobb är inte helt smärtfritt. Särskilt inte när det handlar om en kvinnodominerande bransch med allt vad det innebär. Parallellt med hela långa processen från tankar och beslut att söka nytt till själva genomförandet och både fysisk och psykisk flytt till ny arbetsplats har allt gammalt groll väckt på nytt igen. Känslan av oduglighet, utanförskap, misslyckande m.m. Alla studieår, studielån, praktiker, och tillfälliga jobb förgäves. Att ha satsas så mycket och så länge på något som aldrig någonsin kommer bli verklighet är så sorglig att jag knappt orkar bära det.

Nu är det bara till att bita i det sura äpplet och leva som jag lär. Bye, bye mejeriprodukter, hello matlådor!

Nu är det höst
och jag säger som Robin: 
nu kör vi!

* * *

"Miss Meister's mat fans want to here from you"

Det kom ett mail nyligen, som talar om att jag inte besökt fb-sidan för Miss Meister's mat på länge. Haha, som om jag inte redan visste! Tack och lov skickar Blogger inte ut den typen av meddelanden. Hela maj har passerat utan ett endaste inlägg, trots att jag som vanligt påbörjat dryga tio stycken sedan sist. Juni verkar gå samma öde till mötes.

Efter det jag kom hem från Italien, strax innan påsk, har jag bara mått så himla dåligt. Lederna har börjat värka igen och jag har gått upp en del i vikt. Så är det gråten. I tid och otid. Vet inte riktigt vad jag ska göra just nu för att bli bättre.
Svårt att sätta fingret på en sak men förmodligen är det sommarens intåg som spökar (avskyr sommaren) samt den ångestfyllda process som lett fram till det faktum att jag nyligen sa upp mig från min nuvarande tjänst.
Josåatte, är en inte arbetslös så säger en upp sig. Galet.
Det gör ont ända in i själen att lämna mina absoluta favoritstjärnor - barnen! Jag säger bara 3-4-åringar, finns nog ingen bättre ålder i livet. Så sjukt nyfikna och underbart bubblande av berättelser (vilka dock kräver ett tränat öra för att hänga med i ;-) ).
Ja, det är väl i alla fall några av anledningarna till tystnaden här för tillfället. Att magen helt kajkat ur och febern kommer och går som den värsta guttaperkaboll gör inte heller vardagen lättare. Svårt att äta ordentligt. Hungrig men ändå inte hungrig. Magen tål knappt någonting.
Nä, bättre dagar har en haft. Och bättre dagar lär väl komma vad det lider.

Förresten, visst är det ändå sorgligt att denna enorma kunskapstörs och nyfikenhet på livet små barn har lyser med sin frånvaro hos allt för många vuxna. Vad är det som händer? När slutar egentligen människor att vara nyfiken på hur saker och ting och inte minst livet självt fungerar? Varför? Vad är det som får allt för många att känna sig nöjda? Så ovilliga att se saker ur olika perspektiv och vägrar att revidera sina redan tillskanskade kunskaper.
Så vansinnigt sorgligt.

* * *

Gott slut!

Så var året tjugohundrafjorton till ända. Trots att här bloggats lika lite som 2009 (då jag tagit min kappsäck till andra sidan Atlanten) så har året varit fyllt av trevligheter på matfronten. Många roliga och ytterst smakfyllda matbloggsträffar, så var det koppningen, ett besök på den imponerande gröna restaurangen Hans im Glück i Flensburg, brödbakning utöver det vanliga och mycket mer. Äntligen fick jag också en mycket efterlängtad tillökning i kokboksfamiljen (bl. a. Plenty More, The vegetarian Flavor Bible, Pulse, Det godaste jag vet m fl.). 

Även Matrepubliken fick tillökning i år. Vem vet, kanske kommer vi se Lilla Matrepubliken, liksom Madériven blev Lilla Matdériven, inom en snar framtid. Dessutom ryktas det att en fantastisk kokbok från en av västkustens pärlor är på gång i vår. I övrigt har 2014 varit ett turbulent och extremt känslomässigt år. Misslyckande, ångest, politisk misär. besked om och bortoperation av en förvisso godartad tumör (vilket jag fick besked om först 2 mån efter operationen) och oerhört mycket filosoferande om livets mening fram och tillbaka.
Men året har även varit fyllt av mycket träning, blåmärken och bäst av allt så har jag träffat nya vänner. Känner på mig att 2015 kommer bli ett bra år.

Tack för att ni hängt med Miss Meisters mat, en allt mer haltande vegoblogg, Än är det inte dags att kasta in handduken, trots att var och varannan numera stoltserar med sina vegorätter. Kanske har jag gjort mitt som vego i den annars rådande köttdjungeln.

Önskar er alla ett fantastiskt

 gott och smakfyllt 2015!

* * *

Årets bekännelse (och lila brysselkål ftw!)

Lila brysselkål ftw!

Aktiviteten här i Miss Meister's mat har varit oförlåtligt låg under årets andra hälft men eftersom jag postade mitt första inlägg i början av 2007 finns för den hungrige en hel del att rota fram ur skafferiet så länge.

Ni som hängt i mitt kök några år vet att jag varit "mellan jobb" väldigt länge. Att jag gått från praktiker, ideellt arbete och korta, tillfälliga anställningar till arbetslöshet och åter gratisarbete. Att vara människorättsvetare i denna nyliberala och marknadsfundamentalistiska era, där även nepotismen blomstrar, är inte direkt hårdvaluta.

Så. Till alla andras lycka (som nu slipper ha ett arbetslöst mähä i sin bekantskapskrets) så började jag i våras åter arbeta som förskollärare. Josåatte.
Misslyckad jag. Skäms så gruvligt över detta. Varför?

Jag. Klarade. Det. Inte.

Blotta tanken är förfärlig men ett decennium av mitt liv är i princp bortslösat. Gaaah!
Sist jag arbetade som förskollärare blev jag så fruktansvärt sjuk att jag till slut bestämde mig för att bli helt frisk igen och hitta ett för mig hållbart yrke.
Sedan dess har jag spenderat vartenda öre jag haft på sjukvård, friskvård, mer utbildning (och således ökat mitt studielån med några hundratusen) samt ägnat all tid och energi åt praktiker, ideellt arbete och andra former av gratisarbete. Jag har sökt tusentals jobb, tagit emot lika många nej, förnedrats, marginaliserats, förlorat en hel del vänner på köpet men hela tiden bitit ihop och hållit näsan (precis) över vattenytan i strävan efter ett nytt yrke.

Men förgäves. Jag kastar in handduken och erkänner mig besegrad.

Tur att det nu då finns så fina saker som lila brysselkål. Lite mindre och mer mjälla än den gröna brysselkålen. Funkar fint att strimla och ha i kall (kål)sallad, blanda i en risotto på slutet, strö över en perfekt mjuk polenta. Eller så gör en som vanligt och ugnsrostar i någon halvtimma eller så (ca 180 grader) med en skvätt olivolja, salt och en vitlöksklyfta eller två.

Vad barnen beträffar går det hur bra som helst. Älskar att varje dag mötas av alla kramar från mina små stjärnor :-) Att samtala med de små liven vid matbordet är bland de bästa stunderna på dagen. De är så underfundiga och jag älskar hur de bara bubblar och vill berätta precis allt mellan himmel och jord för mig.

Det är knappast barnen som är problemet inom förksolan. Organisationen är förfärlig. Arbetsförhållanden, bl. a. det ständiga hotet om sjukdom, personalbrist, att sällan kunna gå på toa när en behöver, okompetent personal osv, är allt annat än hållbart. Jag räcker inte till. Nej, jag räcker inte till alla och allt som ska göras för att fullfölja uppdraget. Det, tillsammans med tempot, ljudnivån och alla tusen intryck en utstår dagarna i ända tär på både kropp och psyke. 

Vackrare råvara får en leta efter.

Som nyårslöfte har jag bestämt mig för att göra ett seriöst försök att hålla igång bloggen mer frekvent under 2015 än iår. I motsats till ett tidigare nyårslöfte jag fullföljde (med bravur!) ska jag nog försöka dricka lite mindre bubbel under nästa år.

Väl mött, tjugohundrafemton!

* * *

Smultronskörden som växte

Kanske krävs en förklaring, kanske inte, men faktum är att jag försummat både Miss Meister's mat och andra matbloggar ända sedan i våras. Det var aldrig meningen. Tiden har bara varit knapp. Beslut har tagits och mycket jobbigt snurrar runt i skallen. Ingen större fara på taket men bloggandet har alltså blivit lidande. Liksom den tänkta fröodlingen. Liksom odlingslotten.

Smultronen har däremot gottat till sig ordentligt (dvs fått vara ifred från giriga fingrar). Årets skörd var dubbelt så stor som den förra året. I lilla skålen ligger även tre jordgubbar. Jo, det är pyttiga snarare än gigantiska sluntron. Eller är det helt enkelt en annan slags smultron? 

Har tidigare trott det är en slags smulgubbe jag har men nu är jag nästan helt säker på att det är Fragaria "Pink Panda", rosensmultron. Tyvärr äter gråsuggorna och sniglarna upp de stackars små bären innan jag hinner norpa dom. Det blir sällan någon bärskörd att tala om. Däremot blommar de fint i rosa i början av säsongen.

Nu väntar jag bara på att krusbären ska mogna ordentligt. Vad har ni själva för ätbara bär i era trädgårdar/odlingar/på balkongen?

Trevlig helg!

* * *

Mat från världens alla hörn på en och samma kväll

Mat från världens alla hörn

Halleljujah! Nä, jag vet inget annat ord som passar bättre i sammanhanget. På senaste matbloggsträffen, hemma hos Beata, fick jag chans att bjuda på Jamaican jerk tofu och hemmagjord Catch-up. Kanske en ren tillfällighet men temat för träffen var "ett land". Ingen avslöjade något i förväg utan vi fick smaka oss fram vilka länder som var representerade. Resan gick runt i mellanöstern (Sofies mumsfillibabagoda bulgursallad) och persien (Körsbäret Cecilias auberginbakelser), till Libanon (Tant russins Fattoush) och en sväng till Grekland (Karins filodegsknyten) och såklart till heta Jamaica.
Till efterrätt hann vi med en sväng om Bryssel, Marocko, Arabien och inte minst en maffig chokladkaketur i USA.
Mer om det en lördagsgodislördag.

* * *

557 olästa inlägg

Det är nästan svårt att minnas sist jag var så trött som nu. Förmodligen var det i vevan då värken var som värst för ca 13-14 år sedan, och jag på allvar tog tag i mitt liv. Förändringarnas tid låg framför fötterna på mig. I åratal har jag på egen hand kämpat för att bli frisk, eller i alla fall hantera värken och ändå leva och fungera drägligt, och målmedvetet satsat på omskolning, tränat och gjort allt jag mäktat med för att komma framåt i livet och klara mig själv.
Till. Ingen. Nytta. 

Sedan början av februari i år hände något med mitt allmäntillstånd. Toktrött. Känner mig mer eller mindre likgiltig för allt och alla. Har varken lust eller inspiration till att fixa och dona i köket, oavsett det handlar om matlagning eller växter.
Orkar inte mer.

557 olästa inlägg.
Plus alla de boggar jag gärna läser som inte ens finns med på just den sidan (fn Bloglovin). Och det bara på en vecka eller två. Hur ska jag orka med allt jag vill göra.

* * *

Soppatorsk

Undra om Mr Bocuse fått soppatorsk någon gång?

Torsdag och soppdags tänker ni nu men det verkar inte bättre än att Miss Meisters kök råkat ut för soppatorsk. Då snackar vi varken värmande vintersoppa och definitivt inte fisk. Snarare händer inte mycket innovativt på den vegetariska matfronten. Efter de senaste månadernas datorstrul, internetbrist och extremt mycket fokus på uppdatering av ansökningsbrev, cv och allt som har med jobbsökandet att göra så har jag inte mycket ro över att experimentera i köket.

Fast hur skulle det se ut om alla var som Paul Bocuse

Fast äter gör jag. Oftast blir det fullkornspasta, ett gäng bönor och en stor hög grönsakshack. Mycket frukt också (ett äpple om dagen håller doktorn borta!) och faktiskt har jag haft en lång och närapå obruten period av tur med avokador. Skrattade högt i helgen då jag såg en sketch i ett nytt humorprogram om hur jakten på den perfekta avokadon kan te sig i butiken. Att gå så långt som till handgemäng hoppas jag i och för sig aldrig händer på riktigt.

På tal om torsdag och soppor. Jag är imponerad av alla som orkar gör veckomatsedlar! Minns från grundskolan att bamba hade veckomatsedlar. Lunchrestauranger brukar väl också ha en typ av veckomatsedel. Fast jag aldrig orkar planera och bestämma långt i förväg vad jag ska äta så finns ändå en medvetenhet om veckans olika "matdagar", som i grova drag är:

Måndag:  KorvTisdag: Fisk
Onsdag: Färs
Torsdag: Soppa
Fredag: Kött
Lördag: Fisk/kött
Söndag: Söndagsstek

Inte helt otippat ingen dagordning för mig som vego att hålla mig till. Ska tilläggas det var ett misstag jag gjorde då jag ändrade min kost. Det att jag försökte härma djurbaserad mat.
Blä. 
Jag är evigt tacksam att jag kan laga mat, inte skyr freestajlandet, och fixar tilltalande mat till mig själv - utan låtsaskött och att desperat hänga fast vid köttätarens normer om vad mat är och hur mat ska tillagas.
Gött liksom att tänka utan för lådan.

något bland det vidrigaste jag sett i matväg

* * *

Ilvas chokladkaka

Kaka bakad i mars 2010

Kanske inte så dumt ändå att bli av med en del material. Det är ju inte så att jag helt saknar bilder. Tvärtom. Har väl i runda slängar 20 000. Mestadels skräp. Fast jag brukar försöka rensa och namnge bilderna i samband med överföringen är det på tok för många mappar som lämnats därhän. Går snabbare att rensa ur källarskrubb, vind och garderober än att få ordning bland bilderna. Ett par veckors heltidsjobb skulle säkert behövas.  
De senare bilderna är också om inte sämre så i alla fall inte bättre än de tidigare. Varför? Kan jag skylla på kameran tro? Tycker inte den har samma skärpa som tidigare och det är svårt att få ljus i bilderna.

En gång i tiden fanns intentionen att bli bättre på matfotografering. För en som aldrig ens fotograferat särskilt mycket vet jag inte varför jag trodde mig klara det. Också.
För vem är jag att hålla takt med dem som har både råd med schyssta kameror (som ju gör mycket av jobbet), goda kokkonster, massor av kul/modern/rätt rekvisita, bra datorer och datorprogram och inte minst tid att ägna sig åt att lära sig allt det tekniska. Eller med andra professionella fotografer för den delen. Det är lätt att glömma av allt det där när en surfar runt bland matbloggar i tron att alla är amatörer och hobbybloggare.
Tycker Johan och Henrik gör en utmärkt illustration av just detta inför det sista avsnittet i deras TV-serie Alla är fotografer. Ett annat skönt exempel som visar hur det kan gå till att fota till bloggar ser ni här. Se och lyssna på Mia Öhrn här (klicka på "matfotografins historia").

Så här kan det bli när en försöker få till det och ändrar inställningar

Det är inte bara bilder jag glömmer att namnge. Recept blir heller inte nerskrivna. Fånigt nog skriver jag recept till bilder jag glömmer namnge och vice versa.
Nu har jag inte bara rotat runt bland alla samlade lappar och anteckningsböcker sedan Miss Meisters mat förddes, jag har dessutom letat igenom, så gott det går, Ilvas gamla blogg Aglio e olio och hennes engelska dito Lucullian Delights. men kan inte hitta receptet. Om jag inte minns fel var det grahamsmjöl i, vilket gav kakan en annorlunda textur mot vad en är van vid då det kommer till söta bakverk. Funderar på om det eventuellt var kokosmjöl i också.
Hur som helst, vill ni testa något nytt som lördagsgodis kan jag rekommendera er att kika här och här bland Ilvas bakrecept. Om inte annat finns en del recept med kikärtsmjöl, kastanjemjöl och annat skoj. 

Smaklig fika!

* * * 

Livet utan dator

Numera död

Det är ungefär som när jag hade inbrott. Lite så är det med kraschad dator. Höstens ansökningshandlingar är förlorade. Om det är på gott eller ont vet jag inte men jag har kommit att leva stor del av mitt liv via nätet så jag känner mig närapå helt avskuren från omvärlden. Många förlorade timmar i den sociala låtsasvärlden. Allra värst är ändå alla bokmärken i webbläsaren som är borta. Jag som nyss gjort mappar, rensat och organiserat dem.

Tji fick jag.

En av de röda juldagarna, då Af höll stäng och jag inte kunde skicka iväg några ansökningar, såg jag (ironiskt nog) en dokumentär på Kunskapskanalen där programledaren Kjell Eriksson letade upp De bortkopplade. Tydligen finns det över en miljon "bortkopplade" svenskar. Är det ett problem? Hur klarar de sig? Intressant och reflektionerna lät inte vänta på sig.

En sak slog mig. Tagentbordet. På gymnasiet hade jag maskinskrivning på schemat. Som betygsatt ämne. Vad är det värt idag? Nada. Alla förväntas kunna hantera ett tagentbord Men alla kan inte det. Förstår inte varför bokstäverna sitter "huller om buller" eller vad Ins, Del och div. pilar (t ex shift och enter) betyder och måste stirra stint på tagenterna istället för på texten som skrivs. Det kan verka som att jag är från stenåldern då en annan när det begav sig satt med skärm över händerna och knapprade på en livs levande skrivmaskin, Klockade tiden det tog att skriva en text så felfritt som möjligt. Ingen tid för Tipp-Ex ens. 

Jovisst går det att leva utan (egen) dator och internet. Känns bara lite som att steget till Medeltiden är närmare än steget till den moderna tidens tjugohundratal vi nu befinner oss i. Knappast renässans på gång i mitt liv.
Kan inte påstå jag fått "ledig tid" heller. Snarare tvärtom. Det är omständligt och otroligt tidsödande att försöka omskapa och skriva cv+ansökningsbrev för hand, cykla fram och tillbaka till Af:s kontor för renskrivning m.m. Till skillnad från många förfördelade med julledigt tillåter jobbet som arbetssökande aldrig semester och vila. Akrivitetsrapporten ska in nu i januari och ve och fasa om jag inte har minutiöst omfattande jobbsökaraktivitet att rapportera. Och ingen torsdagsfika får en här på af.

En vanlig torsdag på GU, hösten 2012

* * *

Never ending story

Mycket meck för lite verkstad. Mallar, gadgets, avatarer, räknare och bloggverktyg som inte gillar varandra. Precis när en börjat bli varm i kläderna och lärt sig något så ändras förutsättningarna. Verktyg uppdateras, konton försvinner, räknare hackas, datorn kraschar osv.
Trots att det gått ganska lång tid nu sedan blogger gjorde förändring modell större är jag inte alls kompis med den. Gamla inlägg har plötsligt fått alldeles för strora fält mellan radmatningarna/bilder och text. Går sällan heller att uppdatera äldre inlägg utan att de plötsligt blir daterade till dagens datum.

Antalet bloggar i världen är hur som helst ofantligt. På en timma postas typ 800 miljarder blogginlägg.
En tanke att bära med sig inför 2014.

Följ min blogg med Bloglovin

Dags att ge upp

Tjugohundratretton, ett år i raden att stryka ett fett svart streck över. Sitter nu på AFoch söker jobb. Josåatte. Datorn har dragit sin sista suck. Den har i och för sig strulat sedan start. Bara tre månader gammal fick jag lära mig mer om datorer än vad ens trodde jag någonsin skulle göra. Sen dess har den av och till svajat och strulat. Det var längesen jag kunde se på film i den, fick se upp med en del nyhetssidor som ofta fick datorn att rusa och inte hålla på med bildarkivet allt för många minuter.
Men allt strul till trots har jag i ett år ändå kunnat använda den till att skriva hundratals med ansökningsbrev, hängt på twitter och fb och använt min mail. Mycket mer än så har datorn inte velat ställa upp på.

Nu är den alltså död. Bortom all räddning. Jag är visserligen inte förvånad men jag har verkligen inte råd med så kassa ohållbara prylar som görs idag. Har fortfarande kvar - tack och lov - min tjock.-TV som nyligen fyllde 18 år. De senaste åtta åren har jag å andra sidan förbrukat två datorer, tre mobiler och min fyra år (nya?) cykel sjunger på sista versen.
Galet.
Blir sjukt provocerad av alla röster som höjs om att vi måste komma på hållbara "innovationer" för miljön skull. Seriöst, känner mig typ hundra år gammal men alltså, hur skulle det vara om en istället tillverkade saker som höll, precis som förr. Och som dessutom gick att laga för en rimlig penning istället för att alltid köpa nytt. Inte särskilt innovativt men det skulle inte skada om folk var lite rädda om sina dyra prylar än bara behandlade dem som slit-och-släng.

***

p.s. Har skrivit ikapp inlägg som skulle gjorts tidigare (därför kommer de på rad) och schemalagt några som komma skall eftersom AF håller stängt i helgen.

Livet, vart tog du vägen?

Ledsen för den glesa och minst sagt sporadiska uppdateringen. Hade storartade planer för bloggen i år. Siktade in mig på rekord i antal blogginlägg. Ser inte så bra ut längre.

Sanningen är den att jobbsökandet tar musten ur mig.
Det har nu gått ett år sedan jag slutade på Göteborgs universitet. Trodde naturligtvis det faktum att jag jobbat, även om kort och tillfälligt, skulle bättra på chansen att få nytt jobb. Men ack vad jag bedrog mig.
Letar jobbannonser och skriver jobbansökningar in absurdum. Jag har varken spikrak bakgrund eller lång erfarenhet av ett och samma jobb så det gäller att "spela på alla strängarna". Jag är trots allt inte ett oskrivet blad. Varje ansökan skrivs om för att passa just DET jobbet.
Men.
Jag duger ändå aldrig till.
Var på intervju senast i somras. Har sökt nära 100 jobb sedan dess men får bara nej efter nej efter nej. Sammanlagt är jag snart uppe i 250 jobbansökningar. Bara i år.

Vafan, liksom.

Var det såhär livet skulle bli?

Men, men. Jag ställde mig hur som helst på vågen idag och dra på trissor om den inte visade på under 60. En fröjd för själen. Sedan skadan för exakt tre år sedan, efter jag blivit Boosabum, har min vikt varit bland de tyngsta av laster. Jag har inte råd med nya kläder och måste således dras med det som finns i garderoben. Utbudet har med andra ord begränsats oerhört mycket på grund av min, i mina mått, kraftiga viktuppgång.
Ta mig tusan om det inte börjat hända grejer i höst. Kan träna på riktigt bra igen. Utan nämnvärd känning av skadan.
Korsar fingrar och tår att kroppen ska hålla så jag åtminstone kan ha något kul i tillvaron. Utan träningen skulle jag förmodligen försvinna bort i någon grå, geggig och extremt apatisk tillvaro.

Tills nästa gång
xoxo

***

Rättvist eller ej, det kan en fråga sig.

Produktbilderna är från Fairtrade Sverige

Det finns egentligen inga ursäkter för den lågintensiva aktiviteten här i bloggen. Jag äter helt enkelt för tråkigt nu, ur ett matbloggsperspektiv vill säga. Favoriter i repris, knaprar i mig ett par morötter medan fullkornspastan kokar, äter kall olivtofu, breder ett lager hemmagjord hummus på knäckebrödet eller fräser svartkål/grönkål i olja och vitlök. Roligare än så blir det inte. Hur mycket jag än älskar hösten blir det heller inga någotsånär hyfsade matbilder, amatör som jag är. Kameran min verkar dessutom vara på dåligt humör. Den fungerar inte alls som jag är van vid och alla bilder blir så mörka. Med blixt blir det å andra sidan inte sällan väldigt fula bilder.

Inte heller har jag bloggat om varken årets Fairtrade Challenge eller ens FN-dagen.
Jo, jag skäms, som den Rättvisemärktambassadör jag trots allt är. Miss Meister's mat hade i sin barndom bl. a. en stor logga med just Fairtrade (dåvarande Rättvisemärkt) i högerspalten. Så dök diskussioner upp bland matbloggarna om spridning, antal läsare, huruvida en ville ha reklam eller ej på sin blogg, helt enkelt hur bloggen skulle bli så attraktiv som möjligt och så att säga öka trafiken till bloggen. Tydligen var min lila bakgrund inte särskilt "läsvänlig". Ändrade naturligtvis genast till vit. Vill ju inte skrämma bort folk vid blotta anblicken. Åren gick och jag plockade även bort loggorna. Inte för att jag slutat vara för rättvisa och ett hållbart samhälle, utan för att världen är mer komplicerad än så.
Hur mycket jag än förespråkar rättvis handel kan jag t ex inte förlika mig med den ohyggligt stora vattenmängd som går åt till rosfarmarna i flera länder i Afrika. Det bara måste finnas bättre, smartare och mer hållbara idéer än att faktiskt slösa bort dyrbart vatten på rättvisemärkta blommor.
Det är så svårt att välja och göra det som på minsta möjliga sätt skadar andra människor och miljön. Den enes bröd den andres död.

Så här i efterhand förstår jag snacket då hade mer att göra med matbloggare som vill sälja något med sin blogg, oavsett det är sina matlagningskonster, recept, bilder, texter eller andra tjänster, allt vilket komplicerar interagerandet i matbloggsfären. Amatörer, aspiranter och professionella blandas på samma arena, samma "topplistor", med helt olika villkor och agendor. Skrev om det tidigare i år att ca 60 % av bloggarna privata. Resten är professionella företagsbloggar, egenföretagare och andra som på ett eller annat sätt tjänar pengar på sin blogg. Att det dessutom handlade av en annat typ av reklam än den jag då hade. På senare år har matbloggar nämligen fått en allt större roll i reklamsammanhang och marknadsföring av matprodukter och allehanda köksprylar. Inte helt lätt att sondera matbloggsterrängen.
Vem skriver vad i vilket syfte och med vilka resurser.

Miss Meister's mat är ingen blogg av rang, får sällan eller aldrig gratiserbjudande, inbjudningar, böcker osv men ibland händer det. Förra året kom t ex ett paket med posten, innehållande en chokladkaka och en portionspåse kaffe av märket Eguale. I följebrevet förklarar Sackeus' (företaget bakom varumärket Eguale) VD Jens Baagoe att Eguale, trots sitt 10-årsjubileum, är små på marknaden och tydligen få som känner till, och fortsätter "vi vill att du ska upptäcka oss. Och i ärlighetens namn så har vi också en liten förhoppning om att du kan hjälpa fler att upptäcka oss". 
Det hela blev på sätt och vis lätt ironiskt för min del. Just för att jag bl. a. jobbat för dem flera gånger. Jag har stått ute och demat deras choklad, bjudit på deras kaffe och muffins och t.o.m. bloggat om dem tidigare. Har vid ett par tillfällen även suttit i möte med representanter får Sackeus inför diverse aktiviteter kring Fairtrade.

Aldrig att jag hymlat om att jag är Fairtradeambassadör, för mänskliga rättigheter och ökad jämlikhet på jorden. Jag har ägnat (slösat bort?) otaliga år av mitt liv på utbildning (+dyra studiemedel) och engagemang för att på riktigt kunna göra skillnad för dem som har det allra sämst. Ändå är mina ord av fjäderlätt vikt. Det känns det inte sällan som att jag existerar i ett vakuum. Även om jag är allt annat än fullärd så räknas aldrig de erfarenheter och kunskaper som jag faktiskt har. Varken professionellt eller privat.
Det är en märklig känsla.

Nu dags att kontemplera över livet med en kopp kaffe. Fairtrade såklart. Förresten vet väl ni alla tedrickare där ute att Eguale även har Fairtrade-märkt te i sitt sortiment.

Önskar er alla en rättvis helg!

***

Mattidningar eller inte mattidningar. Det är frågan.

Nästan på pricken för ett år sedan* damp det ner en tidning i min postbox. En ny mattidning. Lite mindre och bredare i formatet än de flesta andra A-4-stora mattidningarna. Dessutom i den allt mer moderna matta kvalité och raka motsatsen till glättat papper. 
Al Dente. Italiensk matlagning på riktigt. Såg lovande ut. Men alltså, inte för att jag är en mattidningskonsument av rang (jag och Elle mat & vin har ett förflutet och hade jag bara haft råd kan jag lova att det drällt av div utländska matmagasin* omkring mig) men det var nog den sämsta mattidning jag läst. Reportagen, berättelserna och texterna som sådan var väl ok. Tilltalande bilder och det finns en del recept i tidningen.

Men så spretig. Som namnet på tidningen avslöjar handlar den såklart om italiensk mat men det finns inget tema, ingen röd tråd och så var det plötsligt påskmat (?). I juli.* Reportage från Italien, veckomatsedel, frukost, reportage, påskmat, italiensk mat i Italien, soppor, italiensk mat i Sverige, grytor, you name it, allt finns med. Och trots alla rubriker och bilder får jag ändå känslan av tomhet när jag kommit igenom den. Vad detta allt? Kan dessvärre inte riktigt sätta fingret på vad som saknas för det var definitivt mindre av reklam och annat störande som de flesta andra tidningarna är fullproppade av.
Hur mycket jag än tilltalades av formatet, påminner en del om Jamie Magazine, och intentionen om att sprida enkel och traditionell italiensk matlagning sprang i alla fall inte jag och ville ha nästa nummer.

Aptiten är i princip lika med noll och lusten att laga mat tryter. Förvisso behöver jag knappast fler recept och mer inspiration än vad jag har att bläddra i här hemma (oändligt många olagade recept överallt) så kanske var det senaste veckans extrema längtan till Lyon och Frankrike* som fick mig att tänka på den italienska maten. Eller så var det något annat jag snappat upp i förbifarten på någon blogg eller på teven som gjorde att denna tidning ploppade upp i minnet. Kanske skulle jag hitta lusten igen. Dock inte av denna tidning. Kan inte heller hitta mer om den annat än att fyra nummer gavs ut förra året.

Läser du mattidningar? Vilken är då din favorittidning?

***

* Som t ex Vegetarian Living, Jamie Magazine, Vegetarian Times,  Veg News, 

*Det står inget annat datum på tidningen än nr 1-2012 och så här i efterhand har jag förstått att tidningen gavs ut före påsken.
*Påbörjad 18 juli 2013 

Nya hårda tider

Precis när det mesta börjar kännas okej igen och flyter på ganska smärtfritt, då både energi och livslust smugit sig tillbaka, så händer alltid något som drar mig tillbaka ner i förtvivlan. Stölderna. Muskelskadan. Förlorade vänner. Inbrottet. För att inte tala om alla hundratals nej på mina jobbansökningar. Vissa nej svider mer än andra. Från och med 1 september drar nu AF och a-kassan åt tumskruvarna på arbetslösa då regeringen menar att "fler sökta jobb ska minska arbetslösheten". En svårlöst om inte omöjlig ekvation att räkna ut.

Så nu, när jag dessutom under året fått fart på Miss Meister's mat igen, kom det för några veckor sedan ett oväntat och högst oönskat besked i ett brev med posten. Det ruckade tillvaro. Tankar och funderingar om vad jag håller på med, vad jag vill och vad som egentligen är meningen med allt snurrade igång och jag är mer splittrad än någonsin. Därav de få, sporadiska inläggen här i matbloggen senaste tiden.
I fredags var det dags för ännu en operation och i helgen har jag bara legat hemma i sängen och låtit tiden passera. Allt gick bra och förutom en tids träningsförbud med efterföljande lång mjukstart av fysisk aktivitet, så ska det väl bli bra nu och förhoppningsvis sista gången jag opererar mig.

Så håll ut mina bästa läsare, än är inte Miss Meister's mat nedläggningshotad. Kanske, kanske blir bara tempot lite långsammare.

Önskar er alla trevlig september 

och en härlig skördetid!

 

***

Bild lånad härifrån

Holy moly! Ännu ett ofrivilligt blogguppehåll. Tiden tickar obönhörligt på i rasande fart. Det är så mycket i huvudet nu, så många saker jag vill få på pränt. Men allt är bara ett enda virrvarr och jag får inte ordning på mycket här i livet.
Otroligt frustrerande då just ordning och reda är mitt mellannamn.

Att bara mötas av nej och åter nej är så otroligt nedbrytande, oavsett alla som tror jag bara latar mig, petar navelludd och har det gôtt, och jag har åter hamnat i ett vakuum (att det skulle vara så svårt att stava till då, två uu, hur ofta används det liksom). Jag är så trött på att befinna mig i ett slags pausläge för livet runtomkring tar verkligen inte hänsyn till min arbetslöshet. Det ångar på som bara den och lämnar mig allt annat än fri från komplikationer.

En sak är bra i alla fall; att jag har inte råd med så mycket dyr mat och goda ingredienser vilket förhoppningsvis snart ska börja ge synliga resultat på kroppen. Dessvärre blir bloggmaterialet allt torftigare och inte särskilt piffigt.
Jag lovar att ta mig i kragen och ge Miss Meister's mat och alla er andra bloggare där ute mer uppmärksamhet igen.

hasta mañana

***

1002

Det ena leder till det andra, som leder till det tredje, som i sin tur leder till det fjärde och så där håller det på. Ett ständigt återkommande tema för både mig och Miss Meister's mat. Dessvärre har mina tankekedjor allt som ofta sådan hiskelig fart att jag på intet vis hinner med att följa upp dem rent praktiskt. Det är nämligen inte min mening att börja rubricera varje bloggpost med siffror.
Men.
Det bara bubblar upp fler reflektioner som jag gärna vill reda ut.

Otal gånger har jag genom åren nämligen funderat över bloggens vara eller icke vara. Så passera åren obarmhärtigt förbi i alla fall och här är jag. Still standing, som man säger.
Precis som bion avslöjar är detta en matblogg fylld med enbart vegomat. Trots att jag själv inte är någon fullfjädrad vegan är maten mestadels helt vegan. Men att enbart spotta ut recept varje dag var aldrig tanken med bloggen. Det finns oändligt av det redan. Recept alltså.
Hur mycket jag än hänger här på nätet, företrädesvis bland andra matbloggar och matbloggare, så är min främsta matinspiration fortfarande kokboken. Eller snarare kokböckerna. Det är dem jag bläddrar i och låter mig lockas. Det är i dem jag letar efter grundrecept till en sås, till marmelad, till koktider och så vidare. Sen modifierar jag, mixar och byter ut ingredienser, tillsätter nya smaker och så vidare.

För mig är mat så mycket mer än bara råvaror och övriga ingredienser som enligt ett visst mönster (recept) sätts ihop för att således bilda den för dagen inmundigade måltiden.
Så oändligt mycket mer.

När jag nu då, till mitt tusende inlägg, fick frågan av Ann-Louise; Vilket är ditt favoritinlägg undrar jag?:) startade naturligtvis än fler tankekedjor och det är så galet mycket jag skulle vilja hinna med att skriva och berätta om genom Miss Meister's mat.

Vilken bra fråga, Ann-Louise! Tusen tack!

Fast, hur är det ens möjligt att välja bland tusen poster? Och gäller frågan om vilken mat jag lagat som jag tycker är allra bäst om? Eller är det rent stilistiskt vilket inlägg jag gillar mest? Eller, ja vad. Inatt tog jag mig en ordentlig funderare och har kommit fram till att det inte är en alldeles lätt fråga att svara på.

Som jag skrivit tidigare år är jag varken professionell kock, receptmakare, matskribent eller bagare, ens med ambitioner att heller så bli (trots att jag en gång för många år sedan sökte in på bagare- och konditorutbildning, fast det var nog bara ett desperat sätt att komma ifrån min dåvarande sjuka arbetsplats). Jag är helt enkelt bara en privatperson som gillar att stå vid köksbänken och där, så mycket det går, från grunden förbereda och laga mat.

Märkligt nog, kan tyckas för en matblogg, är det mitt inlägg om mat och mänskliga rättigheter som jag gillar allra mest i Miss Meister's mat. Tätt följt av alla inlägg jag skrivit om vatten och konsekvenser av vattenbristen i världen, mitt första längre och forskande inlägg om bananer och faktiskt detta om (o)pastöriserad apelsinjuice. 
Med andra ord inga inlägg med recept.

Rostad paprika goes O'keeffe

Det är omöjligt att välja ut min absoluta favoriträtt. Så fort jag tänker på en grej så dyker någonting annat upp. Dock är jag särskilt nöjd med mitt första bidrag till Paper Chef  då jag är ovan att använda engelskan i skrift och faktiskt fick ihop ett inlägg till slut (kan dock ha att göra med att jag vann den omgången) vilket ledde till flera engelska inlägg. Och till sist, om jag ska välja ut en grej som hänt under tiden jag bloggat så är det detta med att själv rosta paprika! Jo, det är nog "ingrediensen" - rostad paprika - över alla som verkligen förändrat både smak och utseende för mina annars rätt så vanliga och intetsägande matlagning. Och upptäckten av svart kardemumma.

Och här slutar jag. För nu måste jag äta mat innan jag trillar av stolen av hunger.

Vilket är förresten ditt favoritinlägg?

***

1001

I helgen postade jag mitt tusende inlägg i Miss Meister's mat och jag vill naturligtvis tacka alla gamla och nya läsare! Ni anledningen till att jag allt som ofta stångas med att på alla sätt jag kan hålla liv i matbloggen.

Idag bjuder jag på ett stycke matbloggshistoria. Bland annat om hur mycket som har hänt på över ett halvt decennium, samtidigt som så mycket stått still. I förra inlägget visade jag originalbilden till förta bloggloggan. Tre lila gräslöksblommor. Från min lilla täppa på gården. Då hade jag ingen särskild kunskap om fotografering och ingen som helst vetskap ens av bildredigering. Tur en då har bloggsvänner som kan!

Min första blogglogga. Mitt foto och Kinnas redigering.

Då, tjugohundrasju, var min bakgrund här såklart lila. Det fanns ingen bild i bloggens header utan där stod bara, med röda versaler, bloggens namn: MISS MEISTERS'S MAT MED MERA... Ja, jag vet att jag har ett engelskt genitiv-s i namnet på min annars så svenska blogg. Kände mig väl lite internationell efter de nyss avslutade 3,5 års studier (vilka till 80 % genomförts på engelska) och kanske, kanske skulle jag börja skriva på engelska istället för svenska.

Bah.
Så lite jag visste då.

Så lite jag anade om hur ofantligt mycket tid det skulle ta att hålla sig med en matblogg. Då gällde det nämligen inte bara att spotta ur sig recept, texter, bilder och så vidare utan ett måste var att socialisera sig med de andra matbloggarna. Genom kommentarsfälten. Genom att ge och ta av varandras idéer - och självklart blogga och länka om det! Fast då var aktiviteten på både Facebook och Twitter väldigt låg och intetsägande. Idag är det annat ljud i skällan.

Min första egentillverkade blogglogga

Under 2010 fick jag möjlighet att pröva en annan kamera än min lilla Canon PowerShot A540. Hjälp, vilken skillnad! Men ack, säg den lycka som varar. Den var bara till låns. Dessutom var bildfilerna enormt stora och datorn som redan börjat kajka ur när jag kör en del program, särskilt då jag rensar, döper och arkiverar bildfilerna, trilskades än mer och det gick knappt ens att börja redigera innan den plötsligt slocknade. När tid finns har jag dock lyckats tillverka egna bildloggor. Av bilder tagna just med den lånade kameran.

Min andra egentillverkade blogglogga

Ja, för det är inte bara maten (råvaror, kryddor, tillagningssätt, köksprylar och allt som ska till för att få ihop en bloggvärd maträtt) och hyfsad matlagningskunskap som behövs för att driva en matblogg. Det krävs även teknik i form av (fungerande) dator, (fungerande) internetuppkoppling, bloggverktyg, (fungerande) kamera, bildredigeringsprogram och ja, som ni förstår finns inte alltid allt det där tillgängligt. Bara sådär.
I alla fall inte för mig. Och inte i mitt huvud.

Jag har fått lära mig allting på egen hand. Än idag har jag ingen aning om hur en får till en trippelbild på det sätt som första loggan har och kan inte mycket annat än att klippa till kanter och ändra RBG-färgerna. Typ.
Då Blogger för en tid förnyade sig (utökade bland annat sina funktioner och mallar för bloggarna) såg jag min chans att förbättra utseendet på Miss Meister's mat. Men nä. Datorn börjar naturligtvis rusa och lägger av så fort jag uppdaterade bloggen till en annan mall än den jag har nu.* Så. Trots utveckling står alltså Miss Meister's mat still på det planet.

Nuvarande bildlogga. Den fjärde i raden och tredje av mina egentillverkade

I samband med att jag hösten 2011 tillverkade en app för Miss Meister's mat började jag fnula på ännu en ny logga. Först i januari 2013 blev den offentlig. Jag hade klippt bort "med mera..." och kallar numera min matblogg för Miss Meister's mat. Från början stod "med mera..." med för jag hade tankar på något storslaget och nydanande för en matblogg och lämnade på så sätt en "öppning" för det. Men det är så tidskrävande och har inte blivit så mycket av det mina intentioner var.

Det här var alltså ett stycke "teknisk" matbloggshistoria och för att inte lämna er helt utan recept så kommer här en avslutande berättelse om alla mina, och andras, recept som finns att hitta i bloggen.

Originalbild till bildloggan till receptsamlingen

Det hela började faktiskt redan under hösten 2007 men det var först en sommar för tre år sedan som jag äntligen publicerade Miss Meisters receptsamling - ett försök till att skapa ett slags receptregister för Miss Meister's mat. Till skillnad från exempelvis kokböcker är arkiveringssättet i bloggarna nämligen kronologisk och har inget med själva inlägget att göra annat än vilken dag (och tid) det postas. Rätt så meningslös om en letar efter ett särskilt recept.
Visserligen finns taggarna till inläggen att använda och det går naturligtvis att skriva i sökrutan (i alla fall i Blogger) längst upp till vänster men flera matbloggare använder sig av ett slags receptregister i sina sidomenyer.
Min förhoppning är såklart att receptsidan ska underlätta letandet. Då jag är lika indoktrinerad som de flesta andra av det vanligen kategoriserade maträtter som t ex fågel, fisk, vegetariskt osv, har jag dock haft svårt att hitta egna kategorier (och därav de oändligt många taggar). Allt här är ju som bekant vegetariskt. Har försökt dela in maten efter underrubriker som följer:

Grönsaker
Böner, linser, tofu och ägg
Ris, pasta, potatis m.m.
Soppor
Sallader
Smårätter, röror och såser
Frukt bär och frukost
Efterrätter

Har testat andra indelningar men hur jag än vrider på det så får det trots allt vara så här ett tag till. En lista med vissa restriktioner. För där finns både pasta och linser under rubriken Grönsaker och naturligtvis grönsaker under alla övriga rubriker.
Smaklig spis önskar jag hur som helst er alla ska få!

Tack alla läsare av 

Miss Meisters mat!

 ***

*och dessvärre har jag upptäckt att den automatiska konverteringen av de äldre inläggen inte ser särskilt smickrande ut längre och det är till exempel allt för många inlägg med orimligt stora tomma stycken mellan bilder och textavsnitten. Dessvärre har jag hittat inlägg där mina bilder helt saknas! MINA EGNA bilder. Det är hur konstigt som helst.