torsdag 23 april 2015

Året som försvann

Livet har varit minst sagt omtumlande sedan mars/april förra året. I julas kom bekännelsen och jag har fortfarande inte riktigt smält det hela. Det var bland det svåraste beslut jag hittills tagit. Nyligen passerade jag 1-årsdagen på nuvarande arbetsplats. Så. När jag trodde livet inte gick att pausa mer blev det etter värre.
Väl medveten om att ni är många där ute som har svårt att förstå och sätta er in i min situation, hey, vi kände ju inte ens varandra före fejan, twitter och inte minst innan jag tog mig an Blogger dot com. Präglade av det individualistiska samhället som vuxit fram under min livstid, med starkt fokus på bara-du-vill-så-går-det-mentaliteten och positivt tänkande, så förstår jag det är svårt, för att inte säga omöjligt, för många att förstå och acceptera det finns människor som visst tar tag i sin liv och gör allt och lite till för att förbättra, utveckla och röra sig framåt.
Utan. Att. Lyckas.
Det betyder dock inte att vi inte finns.

Kanske är det förresten just därför en annan känner sig så fatalt misslyckad. För att hela samhället mer eller mindre skriker ut budskapet att om du inte når fram dit du önskar, om du är arbetslös, om du är utanför osv så beror det enkom på dig och att du inte gör och vill tillräckligt mycket.

Hur som helst. Att i över tio års tid strävat efter att bli frisk, hitta nytt yrke som är både fysiskt och psykiskt hållbart och hålla mig så smärtfri som möjligt är det obeskrivligt tungt att tvingas gå tillbaka till samma plats som gjorde mig så sjuk att jag knappt kunde ta på mig kläderna på morgonen. Det är också pga den anledningen livet fortsatt på "paus" då varje ledig minut går åt till att vila kropp och knopp för att orka gå tillbaka till jobbet nästa dag.
Det var ju precis detta jag ville ifrån.
Värt att påminna om är, jag har sagt det förr och säger det igen, vad barnen beträffar går det hur bra som helst. De är mina små stjärnor i livet. De är så glada och ivriga att de nästan spricker när de lyckas erövra den ena färdigheten efter den andra. De är små filosofer, så underfundiga och smarta och jag älskar hur de bubblar och vill berätta allt mellan himmel och jord för mig.

Men organisationen är förfärlig. Vad håller Sverige på att göra med förskolan? Varför? Gång efter annan hör jag hur "viktigt" mitt jobb är. Jag om någon vet precis hur viktigt mitt jobb är. Men arbetsförhållanden på en vanlig svensk förskola idag säger raka motsatsen. De är allt annat än hållbara. Det går inte att fullfölja det pedagogiska uppdraget på ett tillfredsställande sätt. 
Öppettider blir längre och längre vilket gör att personal jobbar mer ensam och har väldigt lite tid tillsammans.
Planeringstiden är godtycklig. Tas med andra ord när "tillfälle dyker upp" som in praktiken innebär 10 min här och där (har en tur hinner datorn starta upp)
Fikaraster existerar inte. Knappt hinner en gå på toa ens.
Barngrupper blir antingen större (storarbetslag) eller mindre. Då på bekostnad av personal vilket i slutändan ändå gör att det går 5,5-8 barn/personal. Inga smågrupper där inte.


Jag. Räcker. Inte. Till.
Nej. Jag räcker helt enkelt inte till. Till alla och allt som ska göras för att fullfölja uppdraget. Det, tillsammans med tempot, ljudnivån och alla tusen intryck en utstår dagarna i ända tär på både kropp och psyke.

* * *

Inga kommentarer:

Related Posts with Thumbnails