Året som försvann

Livet har varit minst sagt omtumlande sedan mars/april förra året. I julas kom bekännelsen och jag har fortfarande inte riktigt smält det hela. Det var bland det svåraste beslut jag hittills tagit. Nyligen passerade jag 1-årsdagen på nuvarande arbetsplats. Så. När jag trodde livet inte gick att pausa mer blev det etter värre.
Väl medveten om att ni är många där ute som har svårt att förstå och sätta er in i min situation, hey, vi kände ju inte ens varandra före fejan, twitter och inte minst innan jag tog mig an Blogger dot com. Präglade av det individualistiska samhället som vuxit fram under min livstid, med starkt fokus på bara-du-vill-så-går-det-mentaliteten och positivt tänkande, så förstår jag det är svårt, för att inte säga omöjligt, för många att förstå och acceptera det finns människor som visst tar tag i sin liv och gör allt och lite till för att förbättra, utveckla och röra sig framåt.
Utan. Att. Lyckas.
Det betyder dock inte att vi inte finns.

Kanske är det förresten just därför en annan känner sig så fatalt misslyckad. För att hela samhället mer eller mindre skriker ut budskapet att om du inte når fram dit du önskar, om du är arbetslös, om du är utanför osv så beror det enkom på dig och att du inte gör och vill tillräckligt mycket.

Hur som helst. Att i över tio års tid strävat efter att bli frisk, hitta nytt yrke som är både fysiskt och psykiskt hållbart och hålla mig så smärtfri som möjligt är det obeskrivligt tungt att tvingas gå tillbaka till samma plats som gjorde mig så sjuk att jag knappt kunde ta på mig kläderna på morgonen. Det är också pga den anledningen livet fortsatt på "paus" då varje ledig minut går åt till att vila kropp och knopp för att orka gå tillbaka till jobbet nästa dag.
Det var ju precis detta jag ville ifrån.

Värt att påminna om är, jag har sagt det förr och säger det igen, vad barnen beträffar går det hur bra som helst. De är mina små stjärnor i livet. De är så glada och ivriga att de nästan spricker när de lyckas erövra den ena färdigheten efter den andra. De är små filosofer, så underfundiga och smarta och jag älskar hur de bubblar och vill berätta allt mellan himmel och jord för mig.

Men organisationen är förfärlig. Vad håller Sverige på att göra med förskolan? Varför? Gång efter annan hör jag hur "viktigt" mitt jobb är. Jag om någon vet precis hur viktigt mitt jobb är. Men arbetsförhållanden på en vanlig svensk förskola idag säger raka motsatsen. De är allt annat än hållbara. Det går inte att fullfölja det pedagogiska uppdraget på ett tillfredsställande sätt. 
Öppettider blir längre och längre vilket gör att personal jobbar mer ensam och har väldigt lite tid tillsammans.
Planeringstiden är godtycklig. Tas med andra ord när "tillfälle dyker upp" som in praktiken innebär 10 min här och där (har en tur hinner datorn starta upp)
Fikaraster existerar inte. Knappt hinner en gå på toa ens.
Barngrupper blir antingen större (storarbetslag) eller mindre. Då på bekostnad av personal vilket i slutändan ändå gör att det går 5,5-8 barn/personal. Inga smågrupper där inte.


Jag. Räcker. Inte. Till.
Nej. Jag räcker helt enkelt inte till. Till alla och allt som ska göras för att fullfölja uppdraget. Det, tillsammans med tempot, ljudnivån och alla tusen intryck en utstår dagarna i ända tär på både kropp och psyke.

* * *

Sån är det

I en trädgård långt borta

Det är inte förrän i efterhand en vet om så kallade avgörande händelse i livet varit just avgörande, trots att de i stunden verkat just avgörande. När jag åter satte fötterna på amerikansk mark, något jag längtat efter sedan sist (1994) och idag för fem år sedan vaknade upp till en alldeles förförande vacker plats på jorden så trodde jag det var ett livsavgörande ögonblick jag upplevde. Som en vattendelar; livet före och efter. Glädjen över att ha ett jobb var stor och förväntningen inför framtiden omåttlig. Idag har jag en helt annan inställning till livet och tillvaron.

Numera finns en Whole Foods Market även i SB,
(här dock på besök i LA, on 3rd & Fairfax)

Idag minns jag konstigt nog 2009 års första hälft mer än dess andra hälft. Ja, jag minns månaderna i Santa Barbara mer än samma period 2011 hemmavid.
Kanske inte så konstigt ändå. Sinnerna var både vidöppna och på helspänn. Nytt jobb, nytt hem, nya människor, nya rutiner, ny miljö på alla tänkbara sätt.
Att en vanligtvis mörk och kulen januaridag plötsligt befinna sig bland palmer, husväggar klädda av cerise bougainvillea, apelsinträd i var och varannan trädgård, med solsken från klarblå himmel och ett underbart klimat kan få vilken svensk västkustbo tro en hamnat i paradiset. Trots att både halsduk och jeans fanns nära till hands gick jag varje dag barfota i mina flip-flops!

Fikonträd på väg till banken

Precis innan det var dags att resa hem igen så blommade de finaste träden av dem alla. Ja men ni förstår, ett träd modell större - ej att förvexla med blåregn, fullt av lila blommor!!! Alltså nån dag ska jag ha egen trädgård med sådant träd i. Har inte den blekaste aning om vad trädet heter men jag älskart. Syrener, släg er i väggen.

Var det paradiset jag hamnat i? Naturligtvis inte. Det är lätt att förblindas av skönhet och det exotiska. Efter en tid då en synat sömmarna växer en annan bild fram. Mindre smickrande. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Särskilt inte där det är så tort och brinner som fnöske. 

Solsken bakom brandrök

Här har jag skrivit om Jesusita Fire, branden som bröt ut 5 maj 2009.

Sån är det. Livet blir inte alltid som en tänkt sig. Och tur är väl det! Själv hade jag i så fall aldrig fått uppleva Santa Barbara som mitt hem. Aldrig fått njuta av alla fantastiska enorma ekoaffärer som t ex Trader Joe's, Lazy Acres och Whole Foods Market. Förmodligen inte lärt mig norska så bra och jag hade aldrig fått vara med där det hände, då A(H1N1)-utbrottet i april 2009 skenade iväg. Mitt i hårdpluggandet inför tentorna och bara ett par veckor innan Jesusita Fire ställde allt på sin spets.
Tänka sig, här slutar vagnarna gå för 5 cm snö...

* * *

Kakdegsklubbor efter maten, tack!

Ibland ska man ha tur! Så många gånger som jag varit sugen att smaka på cake pops men med risk för att sätta i mig allihopa själv så har jag avstått från att göra egna. Äntligen fick jag ändå smaka på en. Mmmm. Och inte bara en kakdegsklubba utan även en rackarns god brownie. Det såklart efter en kantarell- och potatisfrittata, sallad och hembakat surdegsbröd hos självaste Anne. Bättre lunch får man leta efter.

Och som om det inte var nog fick jag med mig en bok som står högt upp på min "att-läsa-lista" vad gäller matrelaterat. Jag tror att jag måste göra mig ett slags datortidschema för mig själv i höst. Det är så mycket jag vill hinna med men fastnar allt för ofta på twitter och Miss Meisters mat:s fb-sida, samt med att läsa otaliga nyhetsartiklar och bloggposter varje dag. Jag vill ju hinna med böcker också. 

Tack för maten, Anne! Och böckerna :)

***

Stockholm i mitt hjärta...

Edamame på Wagamama

...eller ja, det kanske var lite att ta i förstås. Hjärtat klappar ändå hårdast för Göteborg. Dock inte så hårt att jag inte njuter av besök i stora staden i öst. Stockholm är en otroligt vacker stad och jag slutar aldrig fascineras av de vackra byggnaderna. De är några våningar högre, lite mer färgstarka, mer rött, terrakotta och grönt. Liksom djupare färger än de annars gula och lite blekare toner jag är van vid här hemma.
Förra veckan var jag återigen på besök i Stockholm. Det är knappt jag tror det är sant. För snart ett år sedan var första gången på flera år jag gjorde ett besök. Sedan dess har det blivit ett otal resor. Allt tack vare att min handledare på min sysselsättningsplats blev sjukskriven och jag åtog mig hennes uppdrag med MR-dagarna. Och på den vägen är det.
Någon gång blev det resa över dagen. Andra gånger har jag passat på att stanna över helgen. Så även denna gång. Och vilken resa det blev. Intensiv och väldigt kul. Jag hann med att möta inte mindre än tjugoen (21) individer, utöver de tretton personerna i styrgruppsmötet jag var på.
Av de 21 individerna fanns sex stycken jag haft kontakt med via bloggen/fb/twitter men aldrig träffat irl. Sju stycken var både barn och vuxna jag känner till men heller aldrig träffat i verkliga livet. De resterande åtta är vänner och bekanta vilka jag träffat både en och flera gånger tidigare. Som sagt, intensivt och väldigt, välidigt roligt. 

Pia in action

Galett fylld med smörstekta champinjoner och crème fraiche,

smaksatt med cognac, vitlök & persilja

 samt stekt halloumi på toppen.

Jag åt mat på restaurang, blev bjuden på lunch och middag hemma hos välkända matbloggare och vet ni, jag har till och med varit i det röda köket och härjat! Och så åt jag polenta (fast i ofast och mer grötkrämig form) för första gången sedan den stabbiga och smaklösa jag fick på Södra Berget. Mycket gott. Jag kommer definitivt ge mig på konststycket att koka egen polenta.
I sanningens namn ska jag erkänna att jag  på À la Crêpe, i sällskap av allas vår husmor Anette, Zita som roddar butiken Franska Matkompaniet, Karoline och souschefen Fredrik, även åt en söt crêpe med smör, socker och citron, efter galetten på bilden ovan.

Bye, bye Stockholm. För denna gången. 

***

Matminnen från landet långt borta

Tulum, Mexico

Nyligen skrev jag om Vagabonds specialnummer om mat världen över. Tidningen är fullspäckad med matresor, mattips och väcker mina minnen till liv av de få resor jag gjort i världen.
Peru ligger tydligen bra till enligt världens "matstrateger" (vilka de nu är?). Peru är dessutom ett bland världens tio länder vilka klassats som "biologiskt megamångfaldigt". Intressant. Jag googlar och försöker hitta mer om detta och vilka de nio andra länderna. Här på sidan Centrum för biologisk mångfald (CBM) hittar jag inte något om det. På ett annat ställe hittade jag att Indien var ett av de nu 12 länderna i världen med megadiversity. Tack och lov för Wikipedia. Där visar uppgifterna dessutom på att hela 17 länder är klassade "biologisk megamångfald" (in English Megadiverse countries). Övervägande delen av länderna finns i Sydamerika. Förutom Peru, är det bl a Colombia, Ecuador Brasilien och Venezuela. Även i Afrika och Asien finns t ex Sydafrika, Madagaskar, Kina, Indien, Malaysia och Australien. Nog om detta. Läs gärna vidare om biologisk mångfald och om the Convention on Biological DiversitY (CBD) som antogs under Rio-konferensen 1992. Det gjordes då även det för de flesta mer kända handlingsprogrammet Agenda 21 för hållbar utveckling.

Hur som helst, i tidningen står det att Peru förutspås bli nästa stora globala matsuccé liksom det japanska, thailändska, mexikanska m fl kök varit. I mattidningen, som finns i butik fram till den 18 juni, finns bland annat ett recept på Perus nationalrätt Ceviche. Variationerna är många men i princip består grunden av rå fisk marinerad i limejuice, lök, koriander och chili. Hrm. Inte riktigt min melodi. Trots att jag tidigare ätit en del suhi, som ju innehåller rå fisk, så vill jag inte på något sätt jämföra ceviche med sushi. Men, med tanke på de övriga ingredienserna, förutom fisken (och även skaldjur) så borde jag tycka om det. Jag menar lime, citron, koriander, chili, lök, avokado - kan det bli bättre än så :)

Downtown, Isla Mujeres

Inte osökt för den artikeln mig till Mexico. Närmare bestämt Isla Mujeres. Den lilla ön utanför Cancún på Yucatanhalvön där jag strosade runt för drygt sju år sedan. Då hade jag slutat med djurkött, mjölkprodukter men det hände fortfarande att jag då och då åt en liten bit fisk. Bland annat smakade jag på just ceviche. Så det var där jag för första och enda gången smakade Red snapper. Eftersom denna abborrfisk trivs bäst tropiska och subtropiska vatten och finns antagligen inte här hemma (nu äter jag ju inte fisk sedan många år tillbaka och ska erkänna att jag har dålig koll på fiskutbudet i landet). Trots att den med sitt rosa kött påminner om laxen har smaken allt annat än med lax att göra. Jag minns den som en god fisk. Påminner lite om vanlig vit fisk som t ex torsk fast ändå inte riktigt så torr. Red snapper är som sagt en abborrfisk men jag har aldrig ätit abborre så hur de två är i jämförelse har jag dessvärre ingen aning om.

En annan sak som jag smakade på där var ren kokosjuice. Jorå. Med sugrör, direkt ur en kokosnöt. Värsta lyxen! Det var på stranden. Långt före det att Dr Antonio Martins coco juice fanns på hyllorna i kyldisken. I Vagabonds mattidning finns en liten notis om att kokosnötjuice eller kokosnötvatten som det också kallas, marknadsförs som värsta mirakeldrycken i USA. Jag måste säga att de sorter med kokosnötsjuice jag testat, tycker jag inget slår den färska direkt ur själva kokosnöten. Och det trots att exempelvis Dr Antonio Martins hävdar att deras produkt är just kokosvattnet från gröna kokosnötter och inget annat. Jag vet inte. Kanske var det platsen. Stranden. Luften. Känns inte riktigt på samma sätt att dricka, kylskåpskall, ur ett glas...

När jag tänker på den resan känns det nästan som att det bara är en dröm. Stranden var den kritvitaste jag sett och sanden, ja den kändes mer som potatismjöl än vanlig sand. Vattnet var så salt så salt så det knappt gick att titta under vattnet (borde haft simglasögon med!). Det var så soligt och varmt att man bara måste ha parasoll. Hade släpat med mig kurslitteratur till andra sidan jordklotet men ack, jag plöjde några pocketböcker istället. Och aldrig i hela mitt liv, vare sig före eller efter, blivit så brun på så kort tid. Svettades i princip hela tiden men njöt i fulla drag av att inte göra något annat än ligga på stranden och läsa böcker. Har aldrig gjort en liknande resa igen och kommer förmodligen aldrig göra det i framtiden heller. Det var väl inte världens bästa utbud på vegetarisk mat och minns inte mycket mer av den än att jag åt quesadillas, friterade lökringar och drack väl en hel del av de välkända mexikanska ljusa lager samt en och annan margarita (=dagligt obligatorium) :D

Överst: utsikten från solsängen på Playa Norte. Nedan: en solbränd, nybadad och

smålullig Åsa, sista kvällen på Playa Norte...

Later friends!

***

p.s. Bilderna är mina, tagna med analog kamera, som jag nu har fotat med min digitala kamera så de är lite i mörkaste laget och någon lite suddig.

Jorden runt genom ett matperspektiv

Lagom till påskhelgen fick jag syn på ett alldeles speciellt magasin i affären. Vagabond Mat. Det välkända resemagasinet Vagabond har alltså gjort en specialtidning om mat. Det blev mig ett sant nöje att bläddra i det flotta magasinet med glättat papper. Kände mig för en stund som värsta lyxmänniskan. Jorå, flotta mat- och inredningsmagasin finns inte längre i mitt liv.
Jag som tillhör de mindre bemedlade i samhället är inte heller särskilt berest. Det fanns dock ett slags före till det numera efter livet jag nu lever. Under mitt före-liv har jag bland annat varit i London, Singapore, Thailand, Amsterdam, Lyon, på Fuerteventura (Kanarieöarna) och till och med långt borta på Isla Mujeres (Mexico). Det känns som att alla resor skett i en annan värld. I ett annat liv. Minnena suddas allt mer ut. Jag kan inte påstå att resorna varit särskilt kulinariskt spännande. Jag tror faktiskt jag är mer bevandrad bland världens mat här hemifrån än under mina resor. Men visst finns där ett och annat litet gott matkorn att minnas.

Det första som slår mig när jag börjar bläddra i tidningen och ser notisen om hur man i Indien äter kryddor efter maten. För matsmältningens skull. Jag minns ett mat/reseprogram för längesedan som visade gatustånd i Indien som sålde som just små kuvert med kryddor. Det var tydligen något alla åt efter middagen (undra om jag inte har en påse med kanderade anisfrön i skafferiet, inhandlat på Indian Food House på Hisingen?)
Jag vet inte om det är samma sak men då jag var på Fuerteventura fick vi alltid en liten hutt tillsammans med notan. Har faktiskt ingen aning om vilken sorts alkohol det var men uppenbarligen hade jag och mitt resesällskap olika smak. Beroende på vad det var i de små pytteglasen turades vi om att få två huttar! Jag förstod senare att jag uppenbarligen gillade Tequila. Och det var också på ön som föder fler getter än människor, som jag föll pladask för getosten. Och såklart, för en korianderälskare som jag, kan jag idag längta efter den goda Mojo verde jag köpte med mig därifrån. Ett finfint recept på mojo verde hittar ni bland annat är hos Anna, kvinnan bakom bloggen Skånska skafferiet.

Tidningen är proppfull med artiklar från bland annat Indien, Japan, Spanien, Peru och Italien. Fler inlägg kommer definitiv i ämnet matresor världen över.


På återseende!

***