Året som försvann

Livet har varit minst sagt omtumlande sedan mars/april förra året. I julas kom bekännelsen och jag har fortfarande inte riktigt smält det hela. Det var bland det svåraste beslut jag hittills tagit. Nyligen passerade jag 1-årsdagen på nuvarande arbetsplats. Så. När jag trodde livet inte gick att pausa mer blev det etter värre.
Väl medveten om att ni är många där ute som har svårt att förstå och sätta er in i min situation, hey, vi kände ju inte ens varandra före fejan, twitter och inte minst innan jag tog mig an Blogger dot com. Präglade av det individualistiska samhället som vuxit fram under min livstid, med starkt fokus på bara-du-vill-så-går-det-mentaliteten och positivt tänkande, så förstår jag det är svårt, för att inte säga omöjligt, för många att förstå och acceptera det finns människor som visst tar tag i sin liv och gör allt och lite till för att förbättra, utveckla och röra sig framåt.
Utan. Att. Lyckas.
Det betyder dock inte att vi inte finns.

Kanske är det förresten just därför en annan känner sig så fatalt misslyckad. För att hela samhället mer eller mindre skriker ut budskapet att om du inte når fram dit du önskar, om du är arbetslös, om du är utanför osv så beror det enkom på dig och att du inte gör och vill tillräckligt mycket.

Hur som helst. Att i över tio års tid strävat efter att bli frisk, hitta nytt yrke som är både fysiskt och psykiskt hållbart och hålla mig så smärtfri som möjligt är det obeskrivligt tungt att tvingas gå tillbaka till samma plats som gjorde mig så sjuk att jag knappt kunde ta på mig kläderna på morgonen. Det är också pga den anledningen livet fortsatt på "paus" då varje ledig minut går åt till att vila kropp och knopp för att orka gå tillbaka till jobbet nästa dag.
Det var ju precis detta jag ville ifrån.

Värt att påminna om är, jag har sagt det förr och säger det igen, vad barnen beträffar går det hur bra som helst. De är mina små stjärnor i livet. De är så glada och ivriga att de nästan spricker när de lyckas erövra den ena färdigheten efter den andra. De är små filosofer, så underfundiga och smarta och jag älskar hur de bubblar och vill berätta allt mellan himmel och jord för mig.

Men organisationen är förfärlig. Vad håller Sverige på att göra med förskolan? Varför? Gång efter annan hör jag hur "viktigt" mitt jobb är. Jag om någon vet precis hur viktigt mitt jobb är. Men arbetsförhållanden på en vanlig svensk förskola idag säger raka motsatsen. De är allt annat än hållbara. Det går inte att fullfölja det pedagogiska uppdraget på ett tillfredsställande sätt. 
Öppettider blir längre och längre vilket gör att personal jobbar mer ensam och har väldigt lite tid tillsammans.
Planeringstiden är godtycklig. Tas med andra ord när "tillfälle dyker upp" som in praktiken innebär 10 min här och där (har en tur hinner datorn starta upp)
Fikaraster existerar inte. Knappt hinner en gå på toa ens.
Barngrupper blir antingen större (storarbetslag) eller mindre. Då på bekostnad av personal vilket i slutändan ändå gör att det går 5,5-8 barn/personal. Inga smågrupper där inte.


Jag. Räcker. Inte. Till.
Nej. Jag räcker helt enkelt inte till. Till alla och allt som ska göras för att fullfölja uppdraget. Det, tillsammans med tempot, ljudnivån och alla tusen intryck en utstår dagarna i ända tär på både kropp och psyke.

* * *

Drömfabriken slår till

Förresten, lyssnade på Vinter i P1 häromdan och jag säger bara Fredrik Lindström. Lyssna bums!
Läs gärna också boken Lyckliga i alla sina dagar, av Nina Björk, vilken han bl. a. refererar till i programmet.
Har försökt klistra in en ljudlänk av programmet här men vet inte om det är blogger som trilskas eller vad? Resten av inlägget kajkar ur hela tiden. Raderna hoppar sig och jag blir inte klok på hur göra så det fungerar som det var tänkt.

Med tanke på allt han pratar om fylls huvudet av funderingar kring just julen, värmen, överflödet, ensamheten, givmildheten, tvång, orubbliga traditioner och allt det motsägelsefulla som nu råder. Tankar om välgörehet. Julen - tiden på året då de flesta har spenderbyxorna på. Samtidigt som de fattigaste och ensamaste blir än mer fattiga och ensamma. "Familjen" tar huvudrollen. Märkligt nog är det dem som har mest och flest som skriker högst, "pengar spelar ingen roll - famljen betyder allt".

Yeah, right.

Som om de ens visste hur det var utan.

Keep smiling.

Precis som Nina Björk skriver i sin bok är jag (om än motvilligt) indoktrinerad av vår tids förmodligen största drömfabrik - Disney - och drömde mig på juldagen bort till en annan värld, helt bortanför min krassa verklighet, med hjälv av min absoluta favoritklassiker från 1950. En dröm ger åt tanken vingar. Den blir verklig då, säger Askungen.  
Vill ni förresten veta en hemlis?

Drömmar säljer. 

Drömmar säljer stort. 

***

Lyxlunch i en liten ask

Lunchlåda från mars 2012. Då med ost i. 

Idag utan ost.
Hur mycket jag än gillar ost så gör inte min kropp det. Den blir tjock, värker och stelnar av mejeriprodukter. Inte på direkten av att äta en ostskiva på knäckemackan eller så. Det är bara som så att en skiva så lätt blir två, som blir tre som blir sju som blir ja, innan jag vet ordet av det äter jag ost högt och lågt. Ost på maten, Ost i maten., Ost till maten. Ost efter maten. Ja, ni fattar.

Efter lite trix och fix fick jag till slut ut paketet

Lunchlådor och jag går så långt tillbaka jag kan minnas. Få är de gånger jag köpt t ex färdilagade rätter att värma i ugnen. Tänk så många timmar en spenderat i kön till mikron under alla år på universitetet. Nu för tiden gör jag mat som går lika bra att äta kall. Dels för att slippa eventuella köer och dels för att kunna äta utomhus eller var helst det ändå inte finns mikrougn att tillgå.

Som idag t ex. På Af. Josåatte. Livet som arbetslös över jul är ett rent helvete. Tidigare i livet har jag ofta arbetat under julen. Det vill säga julafton, juldagen osv samt mellandagarna. Under studietiden var det i och för sig lektionsfritt men hemtentor, grupparbeten och rapporter skulle lämnas in första veckan i januari. Knappast rogivande för själen de jularna.

Som praktikant/arbetslös/tvångsplacerad ettervärre.
Min dator är som bekant död, jag står till arbetsmarknadens förfogande sju dagar i veckan, 24 timmar om dygnet (vilket jag naturligtvis måste för att inte minsta min arbetslöshetsförsäkring), och måste minutiöst rapportera min jobbsökaraktivitet. Af håller således stängt i tre dagar denna vecka, vilket försvårar mitt jobbsökande. Inte för att en enda arbetsgivare bryr sig - de är ändå lediga och går inte att få tag på nu. Men Af, a-kassan och kontrollsystemet bryr sig. Rapporten ska in i januari.
Och inte kom tomten med något jobb i år heller.

Tur ändå att tomten genom åren, i olika skepnader, kommit med små trevligheter och närapå livsnödvändiga saker till mig. Som för två år sedan till exempel. Fast posten missade visst den lilla detaljen att våra postboxar har en aning mindre luckor än när de öppnat hela fronten till boxarna.

Nåväl, nog om detta. Tillbaka till jobbsökandet. Trots att det numera finns en hel rad kriterier av straff mot den arbetslöse, svävar jag i ovisshet. Inte en enda handläggare kan ge ett rakt svar på vad/vilka karv och kriterier som ska uppnås för att slippa straffas. Den bedömningen sker, godtyckligt av enskild handläggare, i efterhand. Mycket märkligt.
Ska inte sticka under stol med att det är extremt slitsamt och tröstlöst att varje månad söka ett 20-tal och bara mötas av nej, efter nej, efter nej, efter nej. Bara i år har jag hittills sökt 246 jobb (hinner få iväg ett gäng till innan december är slut). Hur många har sökt så många jobb, någonsin? Vad är meningen med detta spel?
Det nya hårda kontrollstystemet sägs nämligen ö k a möjligheten till jobb. Alltså fler sökta jobb ska minska arbetslösheten. Eh, ok? Dessutom säger de som såhär:

"Den som inte uppfyller kraven för att lämna in fullgoda aktivitetsrapporter prövas av a-kassorna, enligt ett nytt sanktionssystem i flera steg. Till exempel, den som missköter sitt arbetssökande får första gången en varning, andra gången blir det avdrag från a-kassan, och så vidare."

Ändå kan ingen svara på vilka krav det är som ska uppfyllas.
Go figure.

***

Dags att ge upp

Tjugohundratretton, ett år i raden att stryka ett fett svart streck över. Sitter nu på AFoch söker jobb. Josåatte. Datorn har dragit sin sista suck. Den har i och för sig strulat sedan start. Bara tre månader gammal fick jag lära mig mer om datorer än vad ens trodde jag någonsin skulle göra. Sen dess har den av och till svajat och strulat. Det var längesen jag kunde se på film i den, fick se upp med en del nyhetssidor som ofta fick datorn att rusa och inte hålla på med bildarkivet allt för många minuter.
Men allt strul till trots har jag i ett år ändå kunnat använda den till att skriva hundratals med ansökningsbrev, hängt på twitter och fb och använt min mail. Mycket mer än så har datorn inte velat ställa upp på.

Nu är den alltså död. Bortom all räddning. Jag är visserligen inte förvånad men jag har verkligen inte råd med så kassa ohållbara prylar som görs idag. Har fortfarande kvar - tack och lov - min tjock.-TV som nyligen fyllde 18 år. De senaste åtta åren har jag å andra sidan förbrukat två datorer, tre mobiler och min fyra år (nya?) cykel sjunger på sista versen.
Galet.
Blir sjukt provocerad av alla röster som höjs om att vi måste komma på hållbara "innovationer" för miljön skull. Seriöst, känner mig typ hundra år gammal men alltså, hur skulle det vara om en istället tillverkade saker som höll, precis som förr. Och som dessutom gick att laga för en rimlig penning istället för att alltid köpa nytt. Inte särskilt innovativt men det skulle inte skada om folk var lite rädda om sina dyra prylar än bara behandlade dem som slit-och-släng.

***

p.s. Har skrivit ikapp inlägg som skulle gjorts tidigare (därför kommer de på rad) och schemalagt några som komma skall eftersom AF håller stängt i helgen.

Livet, vart tog du vägen?

Ledsen för den glesa och minst sagt sporadiska uppdateringen. Hade storartade planer för bloggen i år. Siktade in mig på rekord i antal blogginlägg. Ser inte så bra ut längre.

Sanningen är den att jobbsökandet tar musten ur mig.
Det har nu gått ett år sedan jag slutade på Göteborgs universitet. Trodde naturligtvis det faktum att jag jobbat, även om kort och tillfälligt, skulle bättra på chansen att få nytt jobb. Men ack vad jag bedrog mig.
Letar jobbannonser och skriver jobbansökningar in absurdum. Jag har varken spikrak bakgrund eller lång erfarenhet av ett och samma jobb så det gäller att "spela på alla strängarna". Jag är trots allt inte ett oskrivet blad. Varje ansökan skrivs om för att passa just DET jobbet.
Men.
Jag duger ändå aldrig till.
Var på intervju senast i somras. Har sökt nära 100 jobb sedan dess men får bara nej efter nej efter nej. Sammanlagt är jag snart uppe i 250 jobbansökningar. Bara i år.

Vafan, liksom.

Var det såhär livet skulle bli?

Men, men. Jag ställde mig hur som helst på vågen idag och dra på trissor om den inte visade på under 60. En fröjd för själen. Sedan skadan för exakt tre år sedan, efter jag blivit Boosabum, har min vikt varit bland de tyngsta av laster. Jag har inte råd med nya kläder och måste således dras med det som finns i garderoben. Utbudet har med andra ord begränsats oerhört mycket på grund av min, i mina mått, kraftiga viktuppgång.
Ta mig tusan om det inte börjat hända grejer i höst. Kan träna på riktigt bra igen. Utan nämnvärd känning av skadan.
Korsar fingrar och tår att kroppen ska hålla så jag åtminstone kan ha något kul i tillvaron. Utan träningen skulle jag förmodligen försvinna bort i någon grå, geggig och extremt apatisk tillvaro.

Tills nästa gång
xoxo

***

Misstron.

från igår

Misstron svider mest.
Vänner och (o)bekanta som är övertygade om att jag inte söker jobb.
Eller att jag bara söker en viss typ av jobb.
Att det är därför jag är arbetslös.

Som brännmärken in i märgen.

Tar mig en kaka till och tränger undan det som gör ont.

En tickande bomb med existentiell ångest

Jag hänger inte med så bra i jordelivet längre. Känner att jag inte riktigt hör hemma här. Jag förstår inte världen. Förstår inte människorna som ivrar efter att inte bara upprätthålla klyftorna utan även öka avståndet mellan fattiga och rika. Tror jag lider av kraftig existentiell ångest. Samtidigt som en extrem frustration gör att jag går omkring som en tickande bomb, utan tidsinställning.

Arbetslösheten har blivit ett kroniskt tillstånd och med det följer en allt mer ansträngd ekonomi. Jag avskyr att behöva säga nej till allt vad socialt liv heter. Allt börjar bli så slitet och trasigt omkring mig och när jag nu får tillfälle att socialisera mig så får jag ångest och mår illa. Känner mig smutsig och oduglig som aldrig förr. Och det trots att jag tvättar mig varje dag - oavsett vad H. Balif i arbetsmarknadsutskottet säger.
Det är allt svårt att hålla skenet uppe. Det är förvisso inget nytt att jag mår pest så här mitt i vintern. Avskyr nyår. Denna tid på året är oftast som allra tyngst och inte helt ovanligt tvivlar jag på både mig själv och omvärlden. Det har hänt förr. Faktum är att det bara blir tyngre för varje år som går. Mentalt. Älskar annars iskalla vinterdagar med klarblå himmel och sol.

Varje gång jag fått jobb, oavsett det är för fem månader, en dag, fyra dagar eller tre månader, så slår förhoppningar om fortsatt jobb i taket. Och för varje gång blir fallet hårdare och insikten om verkligheten som är mer krass än tidigare är så smärtsam att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv. 

Förra året fick jag, på grund av andras mycket olyckliga omständigheter, chans att arbeta en tid för en (låg) lön och uppnådde därmed ett så kallat nytt arbetsvillkor hos a-kassan. I praktiken innebär det att jag idag inte längre behöver tvångsarbeta inom fas 3:s alla regler och förordningar men är lik förjolat utan lönearbete.

På bilderna ovan syns Jamie Olivers mattidning Jamie Magazine (2012 #28 The Italian Issue) och den allra godaste morots- och apelsinjuicen! Det minsann, är lyx utöver det vanliga. Som om endast till låns, en fläkt av livet eller rent av en dröm, var de tu mitt tågsällskap på en av alla resor jag gjorde med X2000 förra året (vilka även dem känns som blott en dröm). Frågan är bara var en kan hitta Lambda i Göteborg.

***