"Miss Meister's mat fans want to here from you"

Det kom ett mail nyligen, som talar om att jag inte besökt fb-sidan för Miss Meister's mat på länge. Haha, som om jag inte redan visste! Tack och lov skickar Blogger inte ut den typen av meddelanden. Hela maj har passerat utan ett endaste inlägg, trots att jag som vanligt påbörjat dryga tio stycken sedan sist. Juni verkar gå samma öde till mötes.

Efter det jag kom hem från Italien, strax innan påsk, har jag bara mått så himla dåligt. Lederna har börjat värka igen och jag har gått upp en del i vikt. Så är det gråten. I tid och otid. Vet inte riktigt vad jag ska göra just nu för att bli bättre.
Svårt att sätta fingret på en sak men förmodligen är det sommarens intåg som spökar (avskyr sommaren) samt den ångestfyllda process som lett fram till det faktum att jag nyligen sa upp mig från min nuvarande tjänst.
Josåatte, är en inte arbetslös så säger en upp sig. Galet.
Det gör ont ända in i själen att lämna mina absoluta favoritstjärnor - barnen! Jag säger bara 3-4-åringar, finns nog ingen bättre ålder i livet. Så sjukt nyfikna och underbart bubblande av berättelser (vilka dock kräver ett tränat öra för att hänga med i ;-) ).
Ja, det är väl i alla fall några av anledningarna till tystnaden här för tillfället. Att magen helt kajkat ur och febern kommer och går som den värsta guttaperkaboll gör inte heller vardagen lättare. Svårt att äta ordentligt. Hungrig men ändå inte hungrig. Magen tål knappt någonting.
Nä, bättre dagar har en haft. Och bättre dagar lär väl komma vad det lider.

Förresten, visst är det ändå sorgligt att denna enorma kunskapstörs och nyfikenhet på livet små barn har lyser med sin frånvaro hos allt för många vuxna. Vad är det som händer? När slutar egentligen människor att vara nyfiken på hur saker och ting och inte minst livet självt fungerar? Varför? Vad är det som får allt för många att känna sig nöjda? Så ovilliga att se saker ur olika perspektiv och vägrar att revidera sina redan tillskanskade kunskaper.
Så vansinnigt sorgligt.

* * *

Året som försvann

Livet har varit minst sagt omtumlande sedan mars/april förra året. I julas kom bekännelsen och jag har fortfarande inte riktigt smält det hela. Det var bland det svåraste beslut jag hittills tagit. Nyligen passerade jag 1-årsdagen på nuvarande arbetsplats. Så. När jag trodde livet inte gick att pausa mer blev det etter värre.
Väl medveten om att ni är många där ute som har svårt att förstå och sätta er in i min situation, hey, vi kände ju inte ens varandra före fejan, twitter och inte minst innan jag tog mig an Blogger dot com. Präglade av det individualistiska samhället som vuxit fram under min livstid, med starkt fokus på bara-du-vill-så-går-det-mentaliteten och positivt tänkande, så förstår jag det är svårt, för att inte säga omöjligt, för många att förstå och acceptera det finns människor som visst tar tag i sin liv och gör allt och lite till för att förbättra, utveckla och röra sig framåt.
Utan. Att. Lyckas.
Det betyder dock inte att vi inte finns.

Kanske är det förresten just därför en annan känner sig så fatalt misslyckad. För att hela samhället mer eller mindre skriker ut budskapet att om du inte når fram dit du önskar, om du är arbetslös, om du är utanför osv så beror det enkom på dig och att du inte gör och vill tillräckligt mycket.

Hur som helst. Att i över tio års tid strävat efter att bli frisk, hitta nytt yrke som är både fysiskt och psykiskt hållbart och hålla mig så smärtfri som möjligt är det obeskrivligt tungt att tvingas gå tillbaka till samma plats som gjorde mig så sjuk att jag knappt kunde ta på mig kläderna på morgonen. Det är också pga den anledningen livet fortsatt på "paus" då varje ledig minut går åt till att vila kropp och knopp för att orka gå tillbaka till jobbet nästa dag.
Det var ju precis detta jag ville ifrån.

Värt att påminna om är, jag har sagt det förr och säger det igen, vad barnen beträffar går det hur bra som helst. De är mina små stjärnor i livet. De är så glada och ivriga att de nästan spricker när de lyckas erövra den ena färdigheten efter den andra. De är små filosofer, så underfundiga och smarta och jag älskar hur de bubblar och vill berätta allt mellan himmel och jord för mig.

Men organisationen är förfärlig. Vad håller Sverige på att göra med förskolan? Varför? Gång efter annan hör jag hur "viktigt" mitt jobb är. Jag om någon vet precis hur viktigt mitt jobb är. Men arbetsförhållanden på en vanlig svensk förskola idag säger raka motsatsen. De är allt annat än hållbara. Det går inte att fullfölja det pedagogiska uppdraget på ett tillfredsställande sätt. 
Öppettider blir längre och längre vilket gör att personal jobbar mer ensam och har väldigt lite tid tillsammans.
Planeringstiden är godtycklig. Tas med andra ord när "tillfälle dyker upp" som in praktiken innebär 10 min här och där (har en tur hinner datorn starta upp)
Fikaraster existerar inte. Knappt hinner en gå på toa ens.
Barngrupper blir antingen större (storarbetslag) eller mindre. Då på bekostnad av personal vilket i slutändan ändå gör att det går 5,5-8 barn/personal. Inga smågrupper där inte.


Jag. Räcker. Inte. Till.
Nej. Jag räcker helt enkelt inte till. Till alla och allt som ska göras för att fullfölja uppdraget. Det, tillsammans med tempot, ljudnivån och alla tusen intryck en utstår dagarna i ända tär på både kropp och psyke.

* * *

Drömfabriken slår till

Förresten, lyssnade på Vinter i P1 häromdan och jag säger bara Fredrik Lindström. Lyssna bums!
Läs gärna också boken Lyckliga i alla sina dagar, av Nina Björk, vilken han bl. a. refererar till i programmet.
Har försökt klistra in en ljudlänk av programmet här men vet inte om det är blogger som trilskas eller vad? Resten av inlägget kajkar ur hela tiden. Raderna hoppar sig och jag blir inte klok på hur göra så det fungerar som det var tänkt.

Med tanke på allt han pratar om fylls huvudet av funderingar kring just julen, värmen, överflödet, ensamheten, givmildheten, tvång, orubbliga traditioner och allt det motsägelsefulla som nu råder. Tankar om välgörehet. Julen - tiden på året då de flesta har spenderbyxorna på. Samtidigt som de fattigaste och ensamaste blir än mer fattiga och ensamma. "Familjen" tar huvudrollen. Märkligt nog är det dem som har mest och flest som skriker högst, "pengar spelar ingen roll - famljen betyder allt".

Yeah, right.

Som om de ens visste hur det var utan.

Keep smiling.

Precis som Nina Björk skriver i sin bok är jag (om än motvilligt) indoktrinerad av vår tids förmodligen största drömfabrik - Disney - och drömde mig på juldagen bort till en annan värld, helt bortanför min krassa verklighet, med hjälv av min absoluta favoritklassiker från 1950. En dröm ger åt tanken vingar. Den blir verklig då, säger Askungen.  
Vill ni förresten veta en hemlis?

Drömmar säljer. 

Drömmar säljer stort. 

***

Dags att ge upp

Tjugohundratretton, ett år i raden att stryka ett fett svart streck över. Sitter nu på AFoch söker jobb. Josåatte. Datorn har dragit sin sista suck. Den har i och för sig strulat sedan start. Bara tre månader gammal fick jag lära mig mer om datorer än vad ens trodde jag någonsin skulle göra. Sen dess har den av och till svajat och strulat. Det var längesen jag kunde se på film i den, fick se upp med en del nyhetssidor som ofta fick datorn att rusa och inte hålla på med bildarkivet allt för många minuter.
Men allt strul till trots har jag i ett år ändå kunnat använda den till att skriva hundratals med ansökningsbrev, hängt på twitter och fb och använt min mail. Mycket mer än så har datorn inte velat ställa upp på.

Nu är den alltså död. Bortom all räddning. Jag är visserligen inte förvånad men jag har verkligen inte råd med så kassa ohållbara prylar som görs idag. Har fortfarande kvar - tack och lov - min tjock.-TV som nyligen fyllde 18 år. De senaste åtta åren har jag å andra sidan förbrukat två datorer, tre mobiler och min fyra år (nya?) cykel sjunger på sista versen.
Galet.
Blir sjukt provocerad av alla röster som höjs om att vi måste komma på hållbara "innovationer" för miljön skull. Seriöst, känner mig typ hundra år gammal men alltså, hur skulle det vara om en istället tillverkade saker som höll, precis som förr. Och som dessutom gick att laga för en rimlig penning istället för att alltid köpa nytt. Inte särskilt innovativt men det skulle inte skada om folk var lite rädda om sina dyra prylar än bara behandlade dem som slit-och-släng.

***

p.s. Har skrivit ikapp inlägg som skulle gjorts tidigare (därför kommer de på rad) och schemalagt några som komma skall eftersom AF håller stängt i helgen.

Misstron.

från igår

Misstron svider mest.
Vänner och (o)bekanta som är övertygade om att jag inte söker jobb.
Eller att jag bara söker en viss typ av jobb.
Att det är därför jag är arbetslös.

Som brännmärken in i märgen.

Tar mig en kaka till och tränger undan det som gör ont.

Ursäkta mig (för det oplanerade uppehållet)

Tvivlar på om det någonsin kommer ljusna igen

Oj, det var längesedan jag inte bloggat på så här lång tid. Två veckor sedan den senaste posten. Mycket har hänt och min tillvaro har förändrats. Dessvärre har jag inga särskilt glada nyheter att delge, som t ex att jag skulle fått ett jobb, vunnit på lotto, gått och blivit kär eller på något sätt gått vidare i livet, utan det är helt enkelt så att jag numera är tvångsplacerad på heltid. Omställningen tar på krafterna. Den är såklart övergående och jag är snart inne i den vanliga jobblunken med allt vad det innebär. Att vara hemifrån 12-13 timmar i sträck varje dag och behöva tänka mat, mellanmål, träningskläder en vecka i taget är för mig en utmaning. Att dessutom att komma ihåg att boka tvättid på helger igen kräver en högst aktiv tankeverksamhet för något så tråkigt men ack så nödvändigt. Inte så konstigt att jag glömmer stänga spisplattan, missar boka träningspass, förlägger allt fler saker här hemma. Dessutom ska det under helgerna lagas mat i gross och parti för hela veckan som kommer. Att komma hem vid åtta, nio-tiden på kvällarna och då börja mitt andra jobb - att söka jobb - är inte helt lyckosamt och effektivt.

Måste säga att det är så himla skönt ändå att regeringen tänkt på detta och tycker att jag behöver arbetstränas. Det fina är också att åtgärden sägs vara till föra att deltagaren "snabbare ska komma ut i arbete". Kan inte låta bli att undra hur regeringen definierar snabbare med tanke på att två år passerat från de först placerade deltagarna som nu alltså tvingats byta anordnare. Så himla superfint och bra denna jobb- och utvecklingsgaranti fungerar! Läste en text igår av en frilansare som ondgjorde sig på alla som "räknar med" att hon ska göra jobba billigt och ibland till och med gratis, vilket hon såklart inte gör. Personligen tycker jag det låter som en sund tanke, att inte jobba gratis alltså, och jag tror de flesta av oss faktiskt vill ha en lön för det jobb vi gör. Och nej, jag pratar naturligtvis inte om ideellt arbete som vissa av oss ägnar en del av sin fritid till. Skillnaden är bara att hon kan tacka nej till "gratisförfrågningar" och istället göra jobb för dem som betalar henne lön för mödan. Det valet har inte vi i fas 3 (upptäckte just att de ändrat i texten men hittar ingen utskrift på den tidigare nu och kan inte kolla för säkerhetsskull) Och fortsätter det såhär säger jag bara: Be aware! Vi fas 3are kommer snart ta över vartenda städjobb, vårdjobb, servicejobb, bemanningsjobb, lärarjobb, visstidsjobb, receptionsjobb, frilandsjobb... Inte nog med att arbetsgivarna slipper betala lön, de f å r till och med pengar för att vi ska jobba gratis åt dem. Kan det bli bättre än såhär? *

***

I mars tidigare i år skrev jag ett öppet brev till Hillevi (arbetsmarknadsministern vi knappt sett röken av sedan dess). Till svar fick jag rappakalja och floskler. Inte ett ord om hur denna åtgärd ska hjälpa mig att komma närmare ett lönejobb. Tidningen ETC publicerade brevet och har även publicerat en debattartikel jag skrev tidigare i höst. Jag är inte ensam. Det skrivs, bloggas och kommenteras om denna fasan (=fas 3) och hade "Fas 3" varit ett privat företag skulle det vara den 5:e största arbetsgivaren i Västra Götaland! Något är fel...mycket fel... Trots det ekar i dessa ord i ett otäckt tyst tomrum och regeringen fortsätter pumpa ut miljarder av landets skattemedel till (o)seriösa fas 3-anordnare.


Hoppas ni haft en trevlig helg!


* För den som mot all förmodan skulle misstolka mina ord kan jag upplysa om att jag är högst ironisk i detta skrivna stycke.

1 maj, sol och tårar omvartannat

Tanken var att blogga om lyxfrukost och blåbärspannkakor idag som denna. Den enda helgdag vi har i Sverige som inte är knuten till något religiöst tjafs. Det är 1 maj och av en outgrundlig anledning är jag så fruktansvärt ledsen.

I veckan som gick var jag på ett möte med en potentiell arbetsgivare. Genom vad de förklarade för mig deras goda vilja så erbjöds jag praktik på fredagar under maj och juni. Har jag tur står fortsätter deras erbjudande kvar under hösten också. Och vem vet, kanske kan jag då även få chans till ett tillfälligt timjobb till våren - nästa år. Jorå. Minsann. Jag erbjöd mig villigt att arbeta en dag i vecka för dem. Men ack, de var på intet sätt alls i behov av arbetskraft. Dock var det så att en av deras medarbetare, dryga 60 år, tycker det skulle vara skönt att gå ner i arbetstid. På fredagar. Och ut över bordet slängde kommentaren: Du som är så ung (! närmare 40 än 35) har ju många år kvar att arbeta.
Behöver jag säga att det var ett av mina allra mest förnedrade möten jag haft under tiden som arbetssökande.

Solen strålar från en klarblå himmel. Det kunde inte vara en finare dag för promenad genom stan. För fyra år sedan lyssnade jag 1 maj-talaren Jan Eliasson och i år är det Leif Pagrotsky som håller låda. Trots att jag själv inte är socialdemokrat så tycker jag synd om alla sossar. Och faktiskt om Mona Sahlin. Jag tror att hon trots allt skulle kunna bli en bra partiledare om inte det vore för de gamla trångsynta gubbarna i alla led. Jag ser inte hur socialdemokraterna överhuvudtaget ska kunna utmana högern och samtidigt värna om solidaritet, jämlikhet och rättvisa.
Jag var trots allt på plats och såg t o m självaste Annelie Hultén (ordförande i kommunstyrelsen), Leif Pagrotsky (riksdagsledamot) Anna Johansson (partiordförande (S)Göteborg, kommunalråd) med flera och alla fanbärare längst fram i tåget som gav sig iväg från Järntorget mot Götaplatsen, längst uppe på Avenyn. Men då kom tårarna igen och jag mådde så illa att jag fick vända hemåt igen.

För vad är detta med välfärdsjobb? Välfärdsjobb = fas3 och tro inget annat. Enligt socialdemokraternas nya partiledare ska alltså långtidsarbetslösa genom välfärdsjobb "utföra arbetsuppgifter som är meningsfulla för samhället men som inte annars skulle ha blivit utförda”. Och varför blir då inte alla dessa arbetsuppgifter utförda frågar man sig?

Jo, bland annat för att det skärs och skärs och skärs ner i den kommunala budgeten. I början av 2000-talet snackades det om kommande stora nedskärningar inom den offentliga sektorn. Ja vem har inte märkt av alla besparingar till höger och vänster? Så det känns säkert skönt att skylla på "krisen" och därför tvingas spara ännu mer inom de offentliga finanserna. Kommuner och landsting har slimmat allt inom barnomsorg, skola och vård. Färre personal på fler antal barn i de allt större barngrupperna i förskolan, färre fritidshem trots att antalet barn på fritidshem ökar, och tidigare i april läste jag en artikel om hur det kan se ut för en hemtjänstarbetare. Under tjugo års tid har antalet vårdtagare ökat från ca 4/dag till 16-18/dag. Dessutom är de vårdtagarna idag mycket sämre än tidigare år. Troligtvis är det ingen unik situation i just Årsta, Stockholm utan ser nog likadant ut på fler platser i landet. Gruppen äldre, 80 år eller äldre, har ökat med över 30 % sedan 1990 medan jobben inom vård och omsorg minskade.

I artikeln Välfärdsjobb mot utanförskap står det att modellen med välfärdsjobb innebär en "drivkraft till aktivt jobbsökande eftersom ersättningarna kräver en motprestation". Och exakt när ska du då som arbetslös fulltidsvälfärdsjobbande aktivt ägna dig åt jobbsökande? På natten när alla andra sover? Vidare menar man att detta då vore en vinst "både för den enskilde, socialt och på arbetsmarknaden, samt för samhället". Icke för den enskilde vågar jag påstå. Icke på något vis. Och på arbetsmarknaden? Men kom igen! Om arbetsgivare får tillgång till gratis arbetskraft är det en vinst enbart för arbetsgivaren. I fallet som det nu är, då arbetsgivaren, den så kallade anordnaren, eller som Ams själva säger den kompletterande aktören, får 225 skattefria kronor per dag för varje placerad fas3are.
Mig veterligen finns ingen som inte vill ha betalt för sitt jobb. Det finns ingen som inte vill ha möjlighet till att få tjänstepension, sjukförsäkring, semester, att uppfylla arbetskravet för ev a-kassa och mycket mer som t ex olika löneförmåner som friskvårdstillägg och vad det nu kan vara.

Vidare i artikeln kan man läsa att välfärdsjobben tydligen ska "möta den arbetskraftsbrist som på sikt hotar offentliga sektorn. Denna sektor står inför stora pensionsavgångar samtidigt som tillflödet av unga avtar".
Det var just arbetskraftsbristen och de redan då, för tio år sedan, stora småbarnsgrupperna som gjorde mig sjuk och tvingade mig att byta yrkesbana. För jag antar de menar bris på vård- och omsorgspersonal av diverse sort. Vad gäller den administrativa biten inom den offentliga sektorn talas det tyst om. Där går folk övertaliga, omplaceras hit och dit och påståenden som "det lättar snart" och "om två år ska du se, då börjar alla pensionsavgångar". Jada jada har jag hört i över 7 år nu. Pensionsavgångarna rimmar dessutom illa med den önskade höjda pensionsåldern.
I Västra Götaland finns den högsta andelen "Eftergymnasial utbildning mer än 2 år" bland FAS3-deltagare. Fler än i Stockholm till och med. Se tabellen här. Sammanlagt över landet är det fler med eftergymnasial utbildning mer än 2 år (kolumn 5) bland FAS3-deltagarna än de med förgymnasial utbildning mindre än 9 år (kolumn 1). Allra flest är de med gymnasieutbildning. Vad vi ska med mer utbildning till vet jag inte. Det är jobb vi vill ha. Riktiga jobb. Betalda jobb.

Absolut raspberri, Cremé De Cassis, mineralvatten och frusna blåbär

Varför, varför, varför ska jag sysselsättas, arbetstränas, gratisarbeta, tvångsplaceras eller ens välfärdsjobba och samtidigt leva på en årsinkomst på i runda slängar 160 000 (brutto/32% skatt)? Trots att jag har arbetserfarenhet från flera olika yrkesområden så saknar jag från andra områden och är inte helt okompetent för det (upp med handen alla som kan och vet allt innan ni fått möjlighet att pröva just det där jobbet!). Som gymnasieekonom, pedagog och akademiker tror jag mig kunna klara av att lära mig en hel del.
Det enda jag vill är att arbeta för en skälig lön, schyssta villkor och faktiskt kunna ha råd att någon gång gå på bio, äta lunch på stan, gå till frissan, skaffa nytt batteri till datorn, laga mobilen, lämna in cykeln på service eller kanske till och med lyxa till det med att åka kollektivtrafik när det regnar.

***

Öppet brev till Hillevi Engström

Göteborg, den 1 mars 2011

Arbetsmarknadsministern,

visst minns du väl ungdomarna som gnällde "vi har ingen lokal" för en hel del år sedan. Då gällde det deras fritidssysselsättning. Idag gäller det min chans till avlönat arbete. Min så kallade Fas3-placering. Men till skillnad från då, är det ni som gnäller och kräver att jag måste ha en lokal.


För snart tio år sedan tvingades jag avbryta min nyss påbörjade yrkeskarriär som förskollärare av flera anledningar då det inte längre var hållbart för varken mig eller verksamheten. Eftersom jag bara arbetat på vikariat och stod utan fast anställning fanns ingen hjälp att få från kommunen. Ingen omplacering. Ingen omställningshjälp från Försäkringskassan. Det fanns alltså ingen annan utväg än att rehabilitera mig själv. Samtidigt som jag genomgick fysisk och psykisk rehab av kropp och knopp, bekostad av mig själv, började sökandet efter en annan yrkesbana.

Jag gjorde otaliga intressetester, träffade både yrkesvägledare och studievägledare. Pratade med organisationer och arbetsplatser där jag skulle vilja arbeta och frågade vad som krävdes för att få jobba hos dem. Även om jag nu hoppades på att bli både friskare och starkare i min kropp bestämde jag mig för att jag först och främst skulle använda mitt huvud i framtida jobb. Ett jobb där barn inte är beroende av min fysiska styrka.


Efter tre och ett halvt års ytterligare studier vid Göteborgs universitet var jag redo att åter möta arbetsmarknaden. Full av hopp och förtroende att arbetsmarknaden skulle vilja ha en smart, kompetent, engagerad och intresserad person i sitt stall, villig att verka för ett bättre samhälle. En utbildad pedagog och samhällsvetenskaplig akademiker med administrativa erfarenheter. Ack så fel jag hade.

Trots hundratals jobbansökningar genom åren är jag idag fortfarande arbetslös. Nu befinner jag mig i Fas3 och är i skrivandets stund inte "placerad" på någon så kallad Fas3-plats. När jag då på egen hand hittat en fantastisk plats med en underbar handledare och reella utvecklingsmöjligheter, fick jag av Arbetsförmedlingen beskedet nej. NEJ. Neeej. Hur är det möjligt?

Du måste ha en lokal att vistas i under placeringen. Du får inte arbeta/parktisera/Fas3:a hemifrån, och via telefon och mail ha kontakt med din handledare, eller där utföra de sysslor som ni kommit överens om att göra under de perioder ni inte är ute på föreläsningar, konferenser och resor.

Hur är det möjligt att Arbetsförmedlingens regler och förordningar kan vara så gammalmodiga, fyrkantiga, oflexibla och så icke i fas med yrkeslivet där utanför? Hur är det möjligt att ni politiker och myndigheter konstant sätter käppar i hjulen för oss som faktiskt vill att platsen vi tvingas vara på i alla fall ska vara kreativ och utvecklande för oss? För att vi vill den ska tillföra något och berika redan tillskansade kunskaper?

Är det för mycket begärt av en arbetslös medborgare?

Under tiden som gått sedan jag slutade på universitetet har jag varit mycket ideellt aktiv. Bland annat som barnkonventionsinformatör, utbildad webbredaktör för den ideella organisation jag verkat mest i och är dessutom utbildare för webbredaktörer. Är även Fairtrade-ambassadör, barn- och ungdomstränare samt utbildad coach och domare för ITF Taekwon-Do. Jag var under ett par år samordnare för vår kolonilottförening som vi har i hyresområdet där jag bor. En kvällskurs på universitetet i att utbilda och informera fick jag böna och be om, heligt intyga att den kursen inte på något sätt skulle hindra mig att jobba eller söka jobb och att jag i så fall omedelbart skulle avbryta kursen. Har startat och hållit igång en matblogg, lärt mig allt möjligt om Internets nätverkande sociala medier och dessutom gått igenom tre praktikperioder.

För två år sedan rycktes jag upp från allt och inom loppet av två veckor hade jag fixat det mesta man kan tänka sig och mer där till vad gäller pass, visum, Internetbank, e-fakturor, uthyrning av lägenheten, nedpackning av lägenhetens innehåll och packning av egna resväskor. Jag hann med tre Oslo-resor, avböjde ett par enstaka korta uppdrag jag åtagit mig under våren 2009 och landade sedan i Kalifornien där jag arbetade i sex månader.

Väl hemma igen var jag full av liv, självförtroende och en övertygelse om att nu händer det. Nu skulle jag absolut nå fram till arbetsgivarna. Ingen skulle vilja gå miste om mig. Men istället möttes jag av ännu en lång tid av arbetslöshet.


Så, i fortsättningen betackar jag mig dina uttalanden om att det är bättre att vara sysselsatt än att ligga hemma på soffan. Arbetslösa människor är inte per se outbildade soffliggare som får skylla sig själva. Långt ifrån. Verkligheten som arbetslös, synnerligen i Fas3, är oändligt mer komplicerad och nyanserad än vad du tycks förstå.


Besvikna hälsningar

Åsa Meister

***

Söndagsbestyr

Här sitter jag - ännu en söndag och försöker sortera mina tankar och uppfattning om världen. Har under hösten läst en distanskurs om att handla rättvist. Varje vecka får vi en uppgift som vi senare ska presentera på ett gemensamt forum. Dessutom ska vi läsa och kommentera varandras inlägg. Det är lite som att blogga :) Hur kul och intressant som helst! Lite svårt kan det bli emellanåt med disciplinen att verkligen skriva och kommentera hos alla. Varje vecka går jag ut i full fart för att sedan åter sitta här på söndag och försöka knåpa i hop något vettigt. Alltså, när jag börjar låter allt så bra. Jag anser mig ha bra koll på vad jag tycker. Så läser jag lite till. Kolla några fler siter. Lyssnar på nyheterna ... och vips - så vet jag inte vad jag tycker längre!



En fråga som ständigt gör sig påmind och som jag hela tiden vacklar i är den om handel verkligen leder till ökad välfärd? Visst kan handel leda till effektivare resursanvändning på så sätt förstärka och öka ekonomisk tillväxt - men är det samma sak som att välfärden också ökar? Spelar det någon roll om den ekonomiska tillväxten är hållbar eller ej? Idag sker handeln kors och tvärs världen över och vi köpare och producenter blir allt mer anonyma för varandra. Kan det inte däri ligga en risk att sociala världen och miljökostnader liksom blir osynliga för oss? Att allt det där som bidrar till ett ohållbart samhälle för individen skyms och räknas inte med när vi ska förklara välfärdsbegreppet? Men vad är då välfärd egentligen?


Två intressanta artiklar från Göteborgs Fria Tidning handlar om vår arbetslinje och shoppingkultur vilket är både ekologiskt och mänskligt ohållbart. Vi jobbar mer än någonsin. Och vi jobbar för att kunna köpa mer! I artikeln av Lennart Fernström står det att miljörörelsen har, i över 30 år, hävdat att vår livsstil är ekologiskt ohållbar. Nu börjar fler vakna, inser och accepterar detta faktum. Det paradoxala är att samtidigt som vi försöker stoppa växthusgaser har tvi redubblat vår konsumtion under de senaste 50 åren. Och takten lär vi inte slå av på utan snarare ökar den med åren. I en annan artikel menar Stefan Edman att vår shoppingkultur är farlig för vår jord och säger att det finns en "religiös kulthandling att handla på stormarknaden på lördag". Att vi hela tiden måste bekräfta oss själva och ständigt visa upp vårat nya yttre gör att vi fått ett väldigt ytligt förhållningssätt till livet. Och så tillbaka till arbetet...


Fernström fortsätter och skriver att "rätten till arbete en gång ett politiskt krav med syftet att ge folk frihet och makt över sina egna liv". Som en liten parentes vill jag bara påminna om artikel 23 i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som i korthet säger att alla har rätt till arbete, till skälig lön för detta och till fackliga rättighter (se hela artikel 23 nedan). Idag är det dock det omvända menar Fernström. Arbete är inte längre en rättighet utan ett tvång och han skriver att arbetspiskan i form av "försämrad a-kassa och sjukpenning och allt mer orimliga ams-tvångsåtgärder har gjort att rätten till arbete har förbytts mot ett tvång". Vi ska alla springa i ekorrhjulet och hålla igång tillväxtmaskineriet. Och allt detta fastän produktionen idag kräver mindre arbetskraft än tidigare, fler människor går så att säga in i väggen och enligt en Sifo-undersökning menar så många som 57 procent av befolkningen att de hellre väljer minskad arbetstid än högre lön. Och ändå jobbar vi mer och mer... Vart är vi påväg undrar jag? Jag har inga svar på alla mina frågor. Kanske kommer jag aldrig hitta dom heller. Men dom finns där och jag kommer fortsätta leta! Och liksom Stefan Edman säger i Frida Nygårds artikel, säger också jag, tänkt om man skulle få ett antal di Leva-typer som skapar status kring att inte ha mycket grejer. Varför skulle inte det vara möjligt?


Trevlig advent!


I FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (hämtad från Regeringens webbsida för mänskliga rättigheter) artikel 23 står som följer:

1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.

2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.

3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.

4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.