Bakom kulisserna i Miss Meister's kök

Drömmer om ett större kök...

Det har varit oförskämt tyst här i sommar. I sedvanlig ordning betyder det inte (tack och lov!) att jag slutat laga och äta mat. Däremot har det varit en tuff vår och sommar för själen och jag mäktar inte riktigt med bloggsvären. Min kropp har dessutom fått ta den stora smällen av den förfärliga diet jag lagt mig till med sedan påsken. Tänk om en kunde växa lika mycket på längden som i omfång. Då skulle jag inte vara den där jävligt korta personen längre.
Smör, yoghurt, ost och allehanda mejeriprodukter i gross och parti. Inte. Bra. Alls. Mer regel än undantag så trycker jag dessutom i mig hela dagsbehovet av energi sent, sent på kvällarna.

Det har helt enkelt inte varit den bästa tiden i livet. Som den uppmärksamme läsaren redan vet har jag bytt jobb. Att byta jobb är inte helt smärtfritt. Särskilt inte när det handlar om en kvinnodominerande bransch med allt vad det innebär. Parallellt med hela långa processen från tankar och beslut att söka nytt till själva genomförandet och både fysisk och psykisk flytt till ny arbetsplats har allt gammalt groll väckt på nytt igen. Känslan av oduglighet, utanförskap, misslyckande m.m. Alla studieår, studielån, praktiker, och tillfälliga jobb förgäves. Att ha satsas så mycket och så länge på något som aldrig någonsin kommer bli verklighet är så sorglig att jag knappt orkar bära det.

Nu är det bara till att bita i det sura äpplet och leva som jag lär. Bye, bye mejeriprodukter, hello matlådor!

Nu är det höst
och jag säger som Robin: 
nu kör vi!

* * *

"Miss Meister's mat fans want to here from you"

Det kom ett mail nyligen, som talar om att jag inte besökt fb-sidan för Miss Meister's mat på länge. Haha, som om jag inte redan visste! Tack och lov skickar Blogger inte ut den typen av meddelanden. Hela maj har passerat utan ett endaste inlägg, trots att jag som vanligt påbörjat dryga tio stycken sedan sist. Juni verkar gå samma öde till mötes.

Efter det jag kom hem från Italien, strax innan påsk, har jag bara mått så himla dåligt. Lederna har börjat värka igen och jag har gått upp en del i vikt. Så är det gråten. I tid och otid. Vet inte riktigt vad jag ska göra just nu för att bli bättre.
Svårt att sätta fingret på en sak men förmodligen är det sommarens intåg som spökar (avskyr sommaren) samt den ångestfyllda process som lett fram till det faktum att jag nyligen sa upp mig från min nuvarande tjänst.
Josåatte, är en inte arbetslös så säger en upp sig. Galet.
Det gör ont ända in i själen att lämna mina absoluta favoritstjärnor - barnen! Jag säger bara 3-4-åringar, finns nog ingen bättre ålder i livet. Så sjukt nyfikna och underbart bubblande av berättelser (vilka dock kräver ett tränat öra för att hänga med i ;-) ).
Ja, det är väl i alla fall några av anledningarna till tystnaden här för tillfället. Att magen helt kajkat ur och febern kommer och går som den värsta guttaperkaboll gör inte heller vardagen lättare. Svårt att äta ordentligt. Hungrig men ändå inte hungrig. Magen tål knappt någonting.
Nä, bättre dagar har en haft. Och bättre dagar lär väl komma vad det lider.

Förresten, visst är det ändå sorgligt att denna enorma kunskapstörs och nyfikenhet på livet små barn har lyser med sin frånvaro hos allt för många vuxna. Vad är det som händer? När slutar egentligen människor att vara nyfiken på hur saker och ting och inte minst livet självt fungerar? Varför? Vad är det som får allt för många att känna sig nöjda? Så ovilliga att se saker ur olika perspektiv och vägrar att revidera sina redan tillskanskade kunskaper.
Så vansinnigt sorgligt.

* * *

Året som försvann

Livet har varit minst sagt omtumlande sedan mars/april förra året. I julas kom bekännelsen och jag har fortfarande inte riktigt smält det hela. Det var bland det svåraste beslut jag hittills tagit. Nyligen passerade jag 1-årsdagen på nuvarande arbetsplats. Så. När jag trodde livet inte gick att pausa mer blev det etter värre.
Väl medveten om att ni är många där ute som har svårt att förstå och sätta er in i min situation, hey, vi kände ju inte ens varandra före fejan, twitter och inte minst innan jag tog mig an Blogger dot com. Präglade av det individualistiska samhället som vuxit fram under min livstid, med starkt fokus på bara-du-vill-så-går-det-mentaliteten och positivt tänkande, så förstår jag det är svårt, för att inte säga omöjligt, för många att förstå och acceptera det finns människor som visst tar tag i sin liv och gör allt och lite till för att förbättra, utveckla och röra sig framåt.
Utan. Att. Lyckas.
Det betyder dock inte att vi inte finns.

Kanske är det förresten just därför en annan känner sig så fatalt misslyckad. För att hela samhället mer eller mindre skriker ut budskapet att om du inte når fram dit du önskar, om du är arbetslös, om du är utanför osv så beror det enkom på dig och att du inte gör och vill tillräckligt mycket.

Hur som helst. Att i över tio års tid strävat efter att bli frisk, hitta nytt yrke som är både fysiskt och psykiskt hållbart och hålla mig så smärtfri som möjligt är det obeskrivligt tungt att tvingas gå tillbaka till samma plats som gjorde mig så sjuk att jag knappt kunde ta på mig kläderna på morgonen. Det är också pga den anledningen livet fortsatt på "paus" då varje ledig minut går åt till att vila kropp och knopp för att orka gå tillbaka till jobbet nästa dag.
Det var ju precis detta jag ville ifrån.

Värt att påminna om är, jag har sagt det förr och säger det igen, vad barnen beträffar går det hur bra som helst. De är mina små stjärnor i livet. De är så glada och ivriga att de nästan spricker när de lyckas erövra den ena färdigheten efter den andra. De är små filosofer, så underfundiga och smarta och jag älskar hur de bubblar och vill berätta allt mellan himmel och jord för mig.

Men organisationen är förfärlig. Vad håller Sverige på att göra med förskolan? Varför? Gång efter annan hör jag hur "viktigt" mitt jobb är. Jag om någon vet precis hur viktigt mitt jobb är. Men arbetsförhållanden på en vanlig svensk förskola idag säger raka motsatsen. De är allt annat än hållbara. Det går inte att fullfölja det pedagogiska uppdraget på ett tillfredsställande sätt. 
Öppettider blir längre och längre vilket gör att personal jobbar mer ensam och har väldigt lite tid tillsammans.
Planeringstiden är godtycklig. Tas med andra ord när "tillfälle dyker upp" som in praktiken innebär 10 min här och där (har en tur hinner datorn starta upp)
Fikaraster existerar inte. Knappt hinner en gå på toa ens.
Barngrupper blir antingen större (storarbetslag) eller mindre. Då på bekostnad av personal vilket i slutändan ändå gör att det går 5,5-8 barn/personal. Inga smågrupper där inte.


Jag. Räcker. Inte. Till.
Nej. Jag räcker helt enkelt inte till. Till alla och allt som ska göras för att fullfölja uppdraget. Det, tillsammans med tempot, ljudnivån och alla tusen intryck en utstår dagarna i ända tär på både kropp och psyke.

* * *

Årets bekännelse (och lila brysselkål ftw!)

Lila brysselkål ftw!

Aktiviteten här i Miss Meister's mat har varit oförlåtligt låg under årets andra hälft men eftersom jag postade mitt första inlägg i början av 2007 finns för den hungrige en hel del att rota fram ur skafferiet så länge.

Ni som hängt i mitt kök några år vet att jag varit "mellan jobb" väldigt länge. Att jag gått från praktiker, ideellt arbete och korta, tillfälliga anställningar till arbetslöshet och åter gratisarbete. Att vara människorättsvetare i denna nyliberala och marknadsfundamentalistiska era, där även nepotismen blomstrar, är inte direkt hårdvaluta.

Så. Till alla andras lycka (som nu slipper ha ett arbetslöst mähä i sin bekantskapskrets) så började jag i våras åter arbeta som förskollärare. Josåatte.
Misslyckad jag. Skäms så gruvligt över detta. Varför?

Jag. Klarade. Det. Inte.

Blotta tanken är förfärlig men ett decennium av mitt liv är i princp bortslösat. Gaaah!
Sist jag arbetade som förskollärare blev jag så fruktansvärt sjuk att jag till slut bestämde mig för att bli helt frisk igen och hitta ett för mig hållbart yrke.
Sedan dess har jag spenderat vartenda öre jag haft på sjukvård, friskvård, mer utbildning (och således ökat mitt studielån med några hundratusen) samt ägnat all tid och energi åt praktiker, ideellt arbete och andra former av gratisarbete. Jag har sökt tusentals jobb, tagit emot lika många nej, förnedrats, marginaliserats, förlorat en hel del vänner på köpet men hela tiden bitit ihop och hållit näsan (precis) över vattenytan i strävan efter ett nytt yrke.

Men förgäves. Jag kastar in handduken och erkänner mig besegrad.

Tur att det nu då finns så fina saker som lila brysselkål. Lite mindre och mer mjälla än den gröna brysselkålen. Funkar fint att strimla och ha i kall (kål)sallad, blanda i en risotto på slutet, strö över en perfekt mjuk polenta. Eller så gör en som vanligt och ugnsrostar i någon halvtimma eller så (ca 180 grader) med en skvätt olivolja, salt och en vitlöksklyfta eller två.

Vad barnen beträffar går det hur bra som helst. Älskar att varje dag mötas av alla kramar från mina små stjärnor :-) Att samtala med de små liven vid matbordet är bland de bästa stunderna på dagen. De är så underfundiga och jag älskar hur de bara bubblar och vill berätta precis allt mellan himmel och jord för mig.

Det är knappast barnen som är problemet inom förksolan. Organisationen är förfärlig. Arbetsförhållanden, bl. a. det ständiga hotet om sjukdom, personalbrist, att sällan kunna gå på toa när en behöver, okompetent personal osv, är allt annat än hållbart. Jag räcker inte till. Nej, jag räcker inte till alla och allt som ska göras för att fullfölja uppdraget. Det, tillsammans med tempot, ljudnivån och alla tusen intryck en utstår dagarna i ända tär på både kropp och psyke. 

Vackrare råvara får en leta efter.

Som nyårslöfte har jag bestämt mig för att göra ett seriöst försök att hålla igång bloggen mer frekvent under 2015 än iår. I motsats till ett tidigare nyårslöfte jag fullföljde (med bravur!) ska jag nog försöka dricka lite mindre bubbel under nästa år.

Väl mött, tjugohundrafemton!

* * *

Bokmässan tog musten ur mig

Bokskörden från årets bokmässa

I helgen jobbade jag på bokmässan. Jorå. Alltså förstår ni hur kul det är att jobba? Jag njöt (nästan) varje sekund. Dessvärre drog jag till mig en del baskilusker, halsen svider och jag är nu helt utslagen. Kroppen värker som den inte gjort under många år och gör mig eller mindre handlingsförlamad. Matlusten är inte direkt på topp heller. Men men, det går förhoppningsvis över i sinom tid.

Det var som vanligt galet mycket folk på mässan och jag har nog aldrig sett så mycket kontanter på en och samma gång som i kassan där jag stod, tyvärr med ryggen åt både scenen och signeringsbordet så jag missade det mesta. Hann inte heller mingla runt och njuta av bokmässans alla monteraktiviteter, seminarier på internationella torget och mat- och trädgårdspratet uppe i F-hallen som vanligt men trots det har jag aldrig har jag sett så många kända författare på en och samma gång. Kanske inte så konstigt då jag spenderade dagarna på golvet i mässans allra största monter - Bonnierförlagen. En och annan författare handlade själv i kassan och självaste kulturministern köpte en tjock bok om Povel Ramel. Tydligen kan hennes dotter allt om honom så varför hon behövde den boken begriper jag inte. Dessutom var hon den enda kund som fullkomligt stank tung parfym och det var näst intill olidligt att inte kunna lämna kassan och andas för en stund.


Allra roligast var när Björn Ranelid plötsligt stod framför mig i kassan och jag kunde bara inte låta bli... nä, jag sprang helt enkelt och hämtade en av de tre böcker som nu kommit ut i nytryck, som han fick signera. Med sig hade han min favoritpenna och skrev så snirkligt att jag trodde aldrig han skulle bli klar. Men alltså, vilken underbar motvikt han är till alla som bara tar, ska ha, struntar i att dyka upp, inte beblandar sig med "folket", bara hänger på vip-läktaren och så vidare.
Behållningen av årets mässa är ändå främst att faktiskt fått jobba på riktigt. Det är såklart inte helt fel heller att jag kom förhållandevis billigt undan då jag fick en del böcker gratis. Betalade bara för två stycken. Som den uppmärksamme kanske ser på bilden har jag alltså lagt vantarna på Jamie Olivers 30-minute meals, vilken jag skrev om här. Såhär i efterhand frågar jag mig varför jag inte köpte fler när jag ändå var på plats men som sagt, det var galet mycket folk och jag jobbade mer eller mindre nonstop. Lunchrasten bestod i att ge sig ut i dagsljuset, slänga i sig mat och sen köa till ni vet var. Och ändå har jag inte haft så kul på länge. Grattis alla ni som har jobb!

Nu kanske jag bara ska läsa boken också...

Hoppas vi ses om ett år igen!

***

Enkla och lätta måndagsrödbetor

Då var det måndag igen. Känner mig alldeles omtumlad och matt efter de senaste två veckorna. Försöker ta till mig en mer positiv inställning till måndagar än den annars allt för rotade pestochpinakänslan de flesta har då veckan tar ny fart. Men idag vet jag inte. Har liksom ingen lust i mig.

För två veckor sedan var jag på min allra första riktiga intervju. Jag blev kallad helt utan att ha ringt varken före eller efter ansökan. En av fyra utvalda. Men nä, det blev inget. Jag har ju ingen "professionell" erfarenhet - duh! Dagen efter fick jag ett konstigt meddelande på telefonsvararen från ett annat ställe där jag sökt jobb. Dock har jag inte hört ngt från dom och inte heller varit på intervju, men personen i fråga talar om att jag inte kan få jobba hos dom eftersom jag inte har någon arbetslivserfarenhet... duh!? Och tjejen de anställt har ju varit sååå ideellt aktiv också.... ehum, liksom du också varit förstås. Jättebra. Jag förstår verkligen ditt dilemma av att inte få jobb och då inte heller få chans att få arbetslivserfarenhet... jada, jada, jada... som att jag aldrig i hela mitt liv jobbat?? What?

Näää - det förstår du inte alls!

Har aktivt sökt jobb sedan våren/sommaren 2005 och antalet intervjuer går att räkna på ena handens fingrarna. Samtidigt har jag arbetet ideellt i Rädda Barnen som bl a barnkonventionsinformatör, gått kurser och skulle t o m själv vara kursledare för ideella webbredaktörer inom Rädda Barnen om jag inte flugit iväg över Atlanten förra året. Jag har utbildat mig och arbetat som Rättvisemärktambassadör. Jag har även arbetat som barn- och ungdomsinstruktör i flera år i min Taekwon-Doklubb. Jag har organiserat kurser ihop med Vuxenskolan för Gode män för ensamkommande flyktingbarn. Jag har städat kontorslokaler. Och senast innan jag åkte till USA gick jag även utbildningen "Att utbilda och informera" på Pedagogen vid Göteborgs universitet. Men nä, ingen b e t a l a r mig för det - och då r ä k n a s det visst inte. Inte heller räknas det att jag arbetat sedan jag var 14 år och fram tills det jag slutade i förskolan och åter började studera.


Så idag blir det ett enkelt och lätt recept på rödbetor jag lagade, hör och häpna, den 2 januari (översta bilden) i år och den 24 januari (andra bilden). Hrm, ja det är ju det där med att saker och ting tar tid ;-) Brukar koka ett gäng rödbetor som jag sen har i kylen och kan laga lite olika rätter med. Det här var just från en sådan gång. Andra gången rörde jag också i en skvätt havregrädde på slutet. Det är naturligtvis valfritt.



Kokta (stekta) rödbetor med mangold
2 port

3-4 kokta rödbetor
2 bananschalottenlökar
2-4 mangoldblad
olivolja
flingsalt
svartpeppar
chili/bbq/smoke/hickory/chipotle/eller annan het krydda ni själva föredrar
ev havregrädde


Hacka löken fint och bryn i olivolja. Skär de kokta rödbetorna i tärningar (eller i stavar) och lägg i med löken. Skölj mangolden noga och strimla. Har du en stor, fin och lite grov mangold räcker kanske två blad men öka på mängden för de lite mindre tunnare varianterna.
Vänd i mangolden med löken och rödbetorna. Låt fräsa några minuter. Rör om lite och se till att inget bränner vid. Ha gärna lite lägre värme på plattan och låt det fräsa längre än tvärtom. Rödbetorna är ju färdiga och ska egentligen bara värmas. Krydda och smaka av. Servera ihop med en skiva bröd, kokt fullkornspasta, kokt matvete/dinkel eller grillad paprika och quinoa.


Smaklig spis!

2009 - året som skulle bli så rätt - blev bara så fel

Idag för ett år sedan, den 9 januari 2009, åkte jag fram och tillbaka till Oslo över dagen. Jag var där på intervju för ett jobb hos den norska utbildningsorganisationen Gateway College. De anordnar resor med norska högskolestudier i utlandet. Främst inom idrott, ekonomi, filosofi och vetenskapsteori, journalistik mm. Det var kallt och lite snöfläckar här och var. Fullmåne. Och första gången jag var i Oslo. Har varit i Geilo en gång i tiden på skolresa i nian så det kändes nästan som att det var första gången jag var i Norge.

Jag satt på bussterminalen och väntade när hon ringde och sa att jag fått jobbet. Och herre jösses! Jag blev såklart glad men sen superstressad, pressad och tjena mittbena! Hur i hela världen skulle detta gå till?? Om två veckor skulle jag landa i Santa Barbara, Californien USA. Det var tusen och en sak att göra innan dess. Fick nypa mig i armen flera gånger hem på bussen. Äntligen ett jobb. Äntligen skulle jag få komma tillbaka till USA. Det land jag har mycket blandade känslor för skulle jag åter få smaka, lukta, känna och uppleva. Det vart 15 år sedan sist.



För det första hade jag då inte haft ett betalt lönearbete sedan jag blev sjukskriven 2002. Jag har å andra sidan sedan dess pluggat 3,5 år på Göteborgs universitet, arbetat mycket ideellt och utbildat mig inom Rädda Barnen, deltagit i nätkurser, distanskurser och utbildat mig till Rättvisemärktambassadör, varit barninstruktör i Taekwon-Do, börjat blogga :-) , lärt mig en vansinnigt massa om datorn och mycket mer. Ja, jag har trots allt varit ganska så om mig och kring mig - dock utan att ha lyckats med konststycket att få ett betalt jobb. Så bara det faktum jag nu stod inför kändes läskigt, ovant och pressande men samtidigt hur kul och spännande som helst! Det här skulle få fart på livet igen och jag skulle äntligen få bli "delaktig" igen. Framtiden kom att visa motsatsen.

Så skulle då lägenheten skulle hyras ut. vilket jag aldrig tidigare gjort (och dessutom packas på allt innehåll, flyttstädas och helst också adoptera bort alla växter...), nytt pass (tror mitt gamla hade gått ut ngn gång i början av 00-talet), foton, personbevis, visum, fixa internetbank, begära e-fakturor (som t ex min egna hyresvärd inte ens har), avboka alla inbokade kursledaruppdrag jag hade fått under våren och tyvärr hann jag inte heller med min allra sista redovisning i kursen "Att utbilda och informera" jag tagit under hösten vid Göteborgs Universitet.

Under dessa två hektiska veckor var jag tillbaka i Oslo två gånger. Första gången i flera dagar då jag deltog i seminarium och föreläsningar på Gateway College och senare tillbaka andra veckan till Amerikanska Ambassaden för visum. Kan i efterhand inte riktigt förstå hur allt gick till men den 26 januari landade jag på LAX (flygplatsen i Los Angeles) och sen gick det mesta åt pipsvängen.

Vi ses snart igen!

Det kommer dröja en stund innan jag är uppe på toppen igen och tittar hem. Dagen efter jag gjorde förra inlägget åkte jag till Oslo för en jobbintervju. Innan jag ens hunnit på bussen hem igen var jobbet mitt om jag ville ha det. Jag svarade jag utan att egentligen tänka efter och visste inte heller direkt vad jobbet skulle innebära. Som bekant har jag ju gått utan (betalt) jobb en väldigt lång tid. Jag har haft en del timmar här och några där samt jobbat mycket ideellt. Men nu är det alltså ett jobb på heltid som gäller. Inget jobb för alltid. Bara drygt fyra månader men ändå! Det ska bli superspännande och jag ser verkligen fram emot att få komma på plats.

Ja, så var det ju det med platsen. Visst kan man tro att det då är i Norgen, men icke. Snart bär det iväg till Santa Barbara, CA i stora landet väster ut. Därav det abrupta bloggstoppet. Jag som faktiskt hade kommit igång igen lite med bloggandet. Jag hoppas såklart fortsätta blogga och dela med mig om hur det ser ut på matfronten där. Kanske dröjer det ett litet tag till innan jag är på plats och så men håll ut! Snart ses vi igen :-)