Jag avskyr nämligen att vara sjuk. Lederna värker nätterna igenom och jag kan inte träna. Då liksom nu. Förutom en rätt lång och urtråkig konvalescens från årets andra operation, är det frånvaro av träning som varit absolut värsta pärsen. Särskilt då jag dagen innan operationen gjorde årets 198:e pass på gymmet. Gah, så nära 200; ett av delmålen för i år. Nu har jag förlorat flera veckors träning och målet för i år är redan förlorat. Förutom alla tankar och grubblerier om eventuell cancer, det faktum att jag med all sannolikhet aldrig kommer få barn och ja, helt enkelt en del existentiella ifrågasättanden, så har träningsförbudet med påföljande värk och stelhet i kroppen med andra ord varit nästintill outhärdligt. Nu väntar en tuff uppförsbacke.
I veckan gjorde jag äntligen mitt första pass på gymmet igen. Gick ut hårt och kastade mig in i veckans enda BodyCombat-pass med efterföljande BodyBalance. Sedan var det Piloxing och SomaMove men förvånansvärt nog var det först nu, efter lördagens BodyPump (första på sex v) och efterföljande CyclingPulse (första på 18 v!) som träningsvärken gjorde sig påmind. Med bestämdhet.
Inte sällan får jag höra att jag tränar så mycket. Till och med f ö r mycket. Visst. Jag spenderar många kvällar och helger med träning. Det går även åt en hel del tid, utöver själva träningstiden. Ska jag upp tidigt och träna nästföljande dag betyder det att jag dagen innan behöver äta ordentligt, inte kan stanna uppe hela natten, dricka mycket vatten och gärna också avstå från alkohol (ja, en är ju inte tjugo längre) Många välpackade ryggsäckar och matlådor ska förberedas osv.
Så ja. Jag planera och styr upp mycket av min tillvaro kring träningen. Och?
Jag är på intet sätt smal, stark eller särskilt vältränad för det finns mycket i min kropp och knopp som sätter stopp för det. Då jag för över tio år sedan hade svårt att klara av så enkla och vardagliga saker som att klä på och av mig, knappt kunde hålla i tandborsten eller ens en penna för att signera kvitton, på grund av ledvärken, så betyder träningen i stort sett allt för mig. Inte minst när jag inte heller har något jobb att gå till. Så, när jag nu inte har några så kallade vuxenpoäng (t ex relation, lönearbete, barn, bil, pensionsspar, ica-kort m.m.) i mitt liv så kan jag väl i alla fall få träna ifred?
Om inte så har i alla fall jag 1000 gånger heller träningsvärk än ledvärk. Och jag gör bra mycket hellre benpressar än ligger på soffan och petar navelludd.
Så muskler, nu är det dags att vakna till liv igen och börja jobba på allvar. I veckan väntar många nya träningspass!
Nu kör vi!
***
2 kommentarer:
Vad bra att du kan börja träna igen. Jag förstår verkligen att träningen är viktig för dig av flera skäl. Visst mår man mycket bättre när man kommer till skott och rör sig och har man haft så stora besvär med lederna måste det bli hur viktigt som helst att känna att kroppen klarar av saker. Så det är klart att träningsvärk är bättre än ledvärk. Dessutom är träning verkligen mentalt stärkande, man känner sig så otroligt mycket mer positiv och fylld av energi. Så det är klart att du ska få ha din träning ifred! Lycka till och kram/Eva
Nässelblom och choklad - Tack! Ja det är så skönt! Jag vet att jag inte ska lyssna till dem men blir lätt nedstämd ändå, som om jag inte ens får ha en enda sak i livet som gör mig gott utan att andra måste racka ner på en.
Skicka en kommentar