Fast med bottenskrapet.

Jag såg den komma. Med ena foten innanför dörren till vad som kan vara världens största infektionshärd (aka förskola) och min största fruktan var ett faktum. Som fast i en bottentrål vevades jag sakta in i fördärvet. Men vad där? Ett stort hål i maskorna och jag såg min chans att bli fri. Men ack, jag vart för tjock och fortfarande fast med bottenskrapet.
Och med feber dessutom.

Jag har på alla tänkbara sätt ägnat över tio åt att bli frisk, slippa ledvärk och hitta en fungerande vardag för mig. Det har handlat om allt från klassisk (kinesisk) medicinsk sjuk- och friskvård och förändrad kosthållning till meditation, intellektuell förkovring, ett annat sätt att se på världen och en massa andra saker därimellan. Med åren har det givit resultat. Idag är jag ytterst sällan sjuk och min kropp blir starkare och starkare. 

Men.

Det händer såklart att jag blir förkyld. Då och då. När det händer får jag panik! Allt bagage rullar fram och knackar mig i ryggen. Det är som värken är värsta scouten och alltid redo att åter ta kroppen i besittning.
Gah!

This too shall pass.

* * *