Arbetslösheten har blivit ett kroniskt tillstånd och med det följer en allt mer ansträngd ekonomi. Jag avskyr att behöva säga nej till allt vad socialt liv heter. Allt börjar bli så slitet och trasigt omkring mig och när jag nu får tillfälle att socialisera mig så får jag ångest och mår illa. Känner mig smutsig och oduglig som aldrig förr. Och det trots att jag tvättar mig varje dag - oavsett vad H. Balif i arbetsmarknadsutskottet säger.
Det är allt svårt att hålla skenet uppe. Det är förvisso inget nytt att jag mår pest så här mitt i vintern. Avskyr nyår. Denna tid på året är oftast som allra tyngst och inte helt ovanligt tvivlar jag på både mig själv och omvärlden. Det har hänt förr. Faktum är att det bara blir tyngre för varje år som går. Mentalt. Älskar annars iskalla vinterdagar med klarblå himmel och sol.
Varje gång jag fått jobb, oavsett det är för fem månader, en dag, fyra dagar eller tre månader, så slår förhoppningar om fortsatt jobb i taket. Och för varje gång blir fallet hårdare och insikten om verkligheten som är mer krass än tidigare är så smärtsam att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv.
Förra året fick jag, på grund av andras mycket olyckliga omständigheter, chans att arbeta en tid för en (låg) lön och uppnådde därmed ett så kallat nytt arbetsvillkor hos a-kassan. I praktiken innebär det att jag idag inte längre behöver tvångsarbeta inom fas 3:s alla regler och förordningar men är lik förjolat utan lönearbete.
***
