Arbetslösheten har blivit ett kroniskt tillstånd och med det följer en allt mer ansträngd ekonomi. Jag avskyr att behöva säga nej till allt vad socialt liv heter. Allt börjar bli så slitet och trasigt omkring mig och när jag nu får tillfälle att socialisera mig så får jag ångest och mår illa. Känner mig smutsig och oduglig som aldrig förr. Och det trots att jag tvättar mig varje dag - oavsett vad H. Balif i arbetsmarknadsutskottet säger.
Det är allt svårt att hålla skenet uppe. Det är förvisso inget nytt att jag mår pest så här mitt i vintern. Avskyr nyår. Denna tid på året är oftast som allra tyngst och inte helt ovanligt tvivlar jag på både mig själv och omvärlden. Det har hänt förr. Faktum är att det bara blir tyngre för varje år som går. Mentalt. Älskar annars iskalla vinterdagar med klarblå himmel och sol.
Varje gång jag fått jobb, oavsett det är för fem månader, en dag, fyra dagar eller tre månader, så slår förhoppningar om fortsatt jobb i taket. Och för varje gång blir fallet hårdare och insikten om verkligheten som är mer krass än tidigare är så smärtsam att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv.
Förra året fick jag, på grund av andras mycket olyckliga omständigheter, chans att arbeta en tid för en (låg) lön och uppnådde därmed ett så kallat nytt arbetsvillkor hos a-kassan. I praktiken innebär det att jag idag inte längre behöver tvångsarbeta inom fas 3:s alla regler och förordningar men är lik förjolat utan lönearbete.
***
2 kommentarer:
Du skriver verkligen öppet och ärligt. Kan känna igen mig i en hel del. Jag är inte arbetslös men frialansjournalist så har hela tiden press på mig att sälja in uppdrag för att få in till brödfödan. Vad jobbar du inom för område? Den här årstiden är ju som gjord för att bli orkeslös och deppig också. Men håll ut, plötsligt dyker det upp nått kul och bra! Och vår blir det garanterat, ganska så snart : )
Paula - Tack. Ja, ärlighet varar längst heter det väl. Är uppvuxen med en fasad av perfektion och har med åren fått allt svårare att stå ut med glättighet och "lyckofasader". Och med det inte sagt att folk kan må bra och ha det toppenlyckligt. Ser bara ingen poäng i att låtsas livet är någonting annat än vad det är. Det går upp och det går ner. Tänker det är tufft för många människor, om än olika grader, och alla fightas för något. Om vi då låtsas som ngt annat ger vi inte heller andra möjlighet att stötta och bry sig utan lämnar bara en kall och ytlig hinna kvar där allt rinner av.
Jobbar ju inte inom ngt område och har inte hunnit få någon ny "yrkesidentitet" än. Vet att det delvis försvårar mina chanser till jobb. Söker vitt och brett. Var pga sjukdom tvungen att avsluta min påbörjade karriär inom förskolan och sitter nu med bland annat ytterligare 3,5 års universitetsstudier (internationella relationer (IR) och mänskliga rättigheter (MR), mer info finns här). Hamnar ofta inom administrativa och samordnande roller och söker mest handlägg/utredning/admin inom offentlig verksamhet samt såklart intresseorg. med anknytning till MR.
För övrigt är jag mer av en höstmänniska så det är en bit kvar ;) Gillar också iskalla vinterdagar men känner bara inte samma entusiasm inför nyåret/omstarten/framtiden just nu som så många andra. Men idag flyr jag verkligheten för en stund och bakar släta bullar :)
Skicka en kommentar