Svartkål och sötpotatis

Förra lördagen var sista gången Bondens egen marknad i Haga hade öppet för denna säsongen. Det firade jag med rena rama kålfesten. Grönkål, lila kål och en knippe svartkål fick följa med hem. I sanningens namn var det första gången jag tog mig an svartkålen. Det krävde en del bläddrande i kokböckerna där, trots att de till stor del handlar om vegetarisk mat, svartkålen lyste med sin frånvaro. Så efter en stunds surfande bland matbloggar blev det inte mer avancerat än att jag fräste svartkålen i olja och två fint skivade vitlöksklyftor, flingsalt och svartpeppar. Under tiden rostade jag två sötpotatisar i ugnen.


Fler tips på vad man kan göra med svartkål finns här hos Heidi (101 Cookbooks) för att inte tala om alla fina bilder på svartkålen som Ilva (Lucullian Delights - An Italian Experience) tagit, vilka naturligtvis följs av goda recept.


Svartkål och sötpotatis
1 port

140 g svartkål
2 små sötpotatisar
2 vitlöksklyftor
olivolja
flingsalt
svartpeppar
timjan
ev belugalinser

Tvätta sötpotatisen noga och skär bort eventuellt bort något du inte känner för att äta upp. Klyfta den och lägg i ugnsfast form. Ringla över ganska rikligt med olivolja, salta och strö över torkad timjan. Rosta i ugnen på 180-200 grader i ca 30-40 minuter.

Hetta upp olivolja i stekpannan och fräs den tunt skivade vitlöken gyllene och lägg i den tvättade och skivade svartkålen och låt fräsa på medelvärme. Den lite tjockare delen på stjälken skar jag i ganska små bitar med resten i ganska oregelbundna, inte allt för små bitar. Ös på med lite vatten i stekpannan så det inte blir för torrt och så kan kålen nästan som lite kokhjälp av vattnet och ångan. Har du så lägg på ett lock och låt puttra och fräsa till kålen är lite mjukare.
Av någon anledning jag inte riktigt vet än tycker jag det hela luktade svamp. Ja, som om att jag stekte svamp och inte svartkål.

Trots att jag nu var lite beredd på att det också skulle smaka svamp så gjorde det inte det. Jag gillade svartkålen och att den hade lite tuggmotstånd. Sötpotatisen har däremot en förmåga att bli mycket mjukare än vanlig potatis och mosar sig lätt. Att jag blandat ner lite belugalinser jag hade kvar sedan tidigare i kålen gjorde att det blev mer av en hel rätt med alla näringsämnen man kan tänkas behöva.



Smaklig spis!

***