Efter det jag kom hem från Italien, strax innan påsk, har jag bara mått så himla dåligt. Lederna har börjat värka igen och jag har gått upp en del i vikt. Så är det gråten. I tid och otid. Vet inte riktigt vad jag ska göra just nu för att bli bättre.
Svårt att sätta fingret på en sak men förmodligen är det sommarens intåg som spökar (avskyr sommaren) samt den ångestfyllda process som lett fram till det faktum att jag nyligen sa upp mig från min nuvarande tjänst.
Josåatte, är en inte arbetslös så säger en upp sig. Galet.
Det gör ont ända in i själen att lämna mina absoluta favoritstjärnor - barnen! Jag säger bara 3-4-åringar, finns nog ingen bättre ålder i livet. Så sjukt nyfikna och underbart bubblande av berättelser (vilka dock kräver ett tränat öra för att hänga med i ;-) ).
Ja, det är väl i alla fall några av anledningarna till tystnaden här för tillfället. Att magen helt kajkat ur och febern kommer och går som den värsta guttaperkaboll gör inte heller vardagen lättare. Svårt att äta ordentligt. Hungrig men ändå inte hungrig. Magen tål knappt någonting.
Nä, bättre dagar har en haft. Och bättre dagar lär väl komma vad det lider.
Förresten, visst är det ändå sorgligt att denna enorma kunskapstörs och nyfikenhet på livet små barn har lyser med sin frånvaro hos allt för många vuxna. Vad är det som händer? När slutar egentligen människor att vara nyfiken på hur saker och ting och inte minst livet självt fungerar? Varför? Vad är det som får allt för många att känna sig nöjda? Så ovilliga att se saker ur olika perspektiv och vägrar att revidera sina redan tillskanskade kunskaper.
Så vansinnigt sorgligt.
* * *
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar