Det var en ovanligt varm och fuktig morgon idag (obs! läs den 5 maj) för ett år sedan. Strax efter åtta på morgonen och det var redan närmare 30 grader ute. Trots att jag på grund av den varma fukten promenerat extremt sakta så var jag genomblöt. Därför stannade jag en stund utanför för att hämta andan lite och gjorde ett tarvligt försök att förbereda mig för dagen.
Andra examensdagen för studenterna i Santa Barbara. Stackars studenterna hann jag för ett ögonblick tänka. Sitta inne hela dagen och skriva tentor. Cest la vie ;-) Passade också på att ta bild på något jag aldrig sett tidigare. Det såg ut som såndär kolsyrerök som vällde fram uppe i bergen. Så fuktigt var det. Som att vi var inne i själva molnen.
Lite visste jag då, och alla studenter och övriga Santa Barbarabor, att det skulle komma att bli dramatisk dag, och också vecka, på många sätt.
Denna tisdag var också en alldeles särskild dag på grund av att det var just den 5 maj. Jorå. Då firade alla mexikanare Cinco de Mayo. Det var fest på torget i stan. Gatorna kantades av försäljningsstånd med bl a kläder i klassiska Zarapeponchos (se exempel här) och en fasligt massa målade ägg! Jag fattade aldrig grejen med äggen men det fanns lock efter lock med färgglada ägg. Inga riktiga ägg utan små plastägg. Det var underhållning på den stora gräsmattan och de hade tävling för unga tjejer som dansade flamenco!
Enligt Wikipedia firas Cinco de Mayo för att Mexico vann mot Frankrike i Slaget i Puebla, 1862. Enligt min mexikanska kompis J är förklaringen en heeelt annan:
There was an english ship transporting mayonaise to Mexico (mayonaise in those days was considered a delicacy and many waited for its arrival with great enthusiasm) Finally the ship arrived in Mexican waters, and just as it was about to enter, it catastrophically sank, destroying all the mayo in it. Since then, this date...has been known as the "Sinko di Mayo" because of all the mayonaise that sank with the ship.Hur som helst var det fest. Efter en sväng på torget, och en churro senare, var det dags att återgå till arbetet. Planeringsmöte med kollega. På uteservering där vi satt började det blåsa aska på oss. Lite för stora flagor för att komma från cigaretter. Men varifrån kom dom egentligen? Galsolvärmarna eldas ju på just gasol och inte ved... nä, vi förstod ingenting. Vi gick in istället. När det var dags att ge upp för dagen och vi promenerade norrut på State St var röklukten påfallande stark. Det riktigt stack i näsan och det luktade som värsta påskefyren! Eftersom hela stan kokade av festyra var det inget vi då la större vikt vid utan tänkte mest att det var just fest och många grillar på gång. När jag sedan vek av hemåt huset fick jag syn på röken som spred sig från bergen.
Det blev till att slänga sig framför TV:n och datorn och försöka uppdatera sig på vad som egentligen var på gång. Det verkade för stunden inte vara helt och hållet galet. Bränder är heller ingenting ovanligt i denna delen av världen. Visst hör vi t o m på nyheterna här hemma om när det brinner i Kalifornien. Dock gäller det särskilt när det brinner i närmare LA förstås, där kändisarna bor. Ja, det är för övrigt bara de som har råd att bo uppe i bergen. Det är finare, större och flådigare hus ju längre upp man kommer. Under hösten 2008 hade det tydligen brunnit också så min kollega Erling (som i verkligheten heter ngt annat) hade ju varit med förr. Jag försökte få ur honom så mycket info som möjligt om hur de gjorde förra terminen. Det vill säga om de hade någon evakueringsplan, om hur de informerade studenterna osv. Men han ryckte bara på axlarna och brydde sig inte det minsta. Tyckte mest att jag var jobbig och sa att jag inte skulle hetsa upp mig så för detta. Att det förra gången tydligen varit "höstlov" och flera studenter vart bortresta istället för som nu, mitt i slutspurten och deras examensvecka, verkade heller inte spela någon roll för honom. Inte mycket till hjälp där mao. Branden under hösten 2008 fick namnet Tea Fire.
Dagen efter var himlen vackert blå igen och det verkade som att elden "mojnat". Jamen, vad säger man? Det pyrde liksom bara och känslan av kontroll och trygghet infann sig. Värmen, solen och den blåa himlen kunde ju bara betyda gott. Eller. Kanske hade jag hetsat upp mig i onödan?
Ja, ni ser ju själva. En helt underbar dag och till skillnad från tisdagen var det helt klart i luften och som vi längtat efter denna värme! Under dagen ökade vindstyrkan och innan vi visste ordet av det var Jesusita Fire ett faktum som kom att påverka oss, studenterna mer än vi kunnat ana. Inga skadades men studenterna drabbades såklart av det askmoln som låg över Santa Barbara. Tur i oturen kan man väl säga ändå att det trots allt bara var mest träd och buskar som brann. Inga direkt farliga gaser spred sig. Studenterna bodde på tryggt avstånd från elden men som sagt, röken gick knappt att undvika för någon av oss. Ska erkänna att jag faktiskt började rensa och packa lite lätt för allteftersom branden spred sig blev också det så kallade Mandatory Evacuation area och Warning Evacuation/Advisori area större. Det är alltså själva området där det brinner och områden i närheten där folk bor som måste evakueras samt de områden där invånarna varnas och bör förbereda sig på att en eventuell evakuering kan bli aktuell om branden sprider sig. Som närmast var gränsen till Mandatory Evacuation endast 4 gator bort från där vi bodde och vi befann oss alltså i själva varningsområdet.
In May, the Jesusita Fire burned 8,733 acres, destroyed 80 homes and 1 commercial building, northwest of Mission Canyon and Santa Barbara City, in the Los Padres National Forest and Santa Barbara County.Här på City of Santa Barbara finns en hel del dokument samlade om branden för den som vill veta mer. Santa Barbara View har också uppmärksammat årsdagen för den så kallade Jesusita Fire.
Jag är lyckligt lottad som faktiskt hann med att gå Tunnel Trail, ända upp till högsta toppen i Santa Barbara, La Cumbre Peak, 1218 meter (3995 ft) upp i himlen. Dessutom hela 2 gånger! Verkar fortfarande inte vara öppen eller i så fall inget vidare tilltalade att gå där som innan branden.
Behöver jag tala om att veckan innan branden var veckan med stort A/H1N1.... Svinsjukan hade nått Kalifornien och kalabaliken fullkomligt bröt ut. Det kunde ju inte bli värre än så tänkte jag då! Studenterna försökte slingra sig och inför den stundande examensveckan hittade de på alla möjliga "utvägar". En student reste t o m hem. (ännu mer om pandemin finns här). Som sagt. Inte kunde jag för mitt liv föreställa mig vilket halvår detta kom att bli.
5 kommentarer:
Hurra Åsa ska jag säga först, blev du peppad?
"Sinko de mayo" - hehehe! Men vilka äventyr och vilken dramatik som du fick vara med om -- tur att allt slutade väl! Roligt att se bilder från "en som var där" tycker jag.
Görel - Tack!
Jag ska erkänna att jag skrev nästan hela posten i onsdags (5 maj) men fick inte riktigt till ett slut. Hade faktiskt planerat att viga dagen till bloggen (det regnar ändå idag). Men visst - nu jäklars ska jag ut på banan igen :-)
Tycker fö att jag kommit igång lite i vår igen att blogga men har börjat praktiserat och är borta flera dagar i veckan. När jag väl är hemma är jag så trött och suddig i huvudet så jag halkar ju efter igen med bloggen. Nu gäller det bara att få till det där med mat också ;-) Och så går det ju inte att göra såhär långa poster hela tiden - det är nog största problemet. Det börjar likna små rapporter bland mina "drafts" och de tar aldrig slut...
Hjälp vad otäckt. Det ser riktigt läskigt ut med röken, askmolnen och de brända områdena. Tur, trots allt, att inga människor skadades. Hur mycket märkligt verkar det inte ha hänt under din period där borta. Intressant att läsa men jag önskar naturligtvis att du hade sluppit detta. Kram/Eva
Nässelblom och choklad - ja hua. Veckan efter vurpade en kollega med cykeln och blev liggande på sjukhus ett tag för han skadade ryggen och nä, det som för många låter som ngt kul, ett äventyr osv var ett stort lass med jobb och vansinniga utmaningar. Att jag blev sexuellt trakasserad (antastad?) av en av de norska lärarna där la väl en lite kylig stämning där när han kom tillbaka igen, med frun!, efter ett par veckor. ...
Det är verkligen en dålig nedåtspiral jag är i så jag vill inget hellre än att det ska vända nu. Frågan är bara hur mycket ork jag har att ens bry mig. Jag är mest glad och nöjd om jag lyckas hålla ngt slags Status Quo nu så det iaf inte blir värre.
Men kanske händer det som med ketchupflaskan *plopp* så kommer allt på en gång :-)
Hu, ännu mer skumma grejer...Låter helt galet allt skumt som hände under din vistelse. Skönt att du är på hemmaplan igen. Du, jag tror på ketchupeffekten! Tack för att du delar med dig. Kram/Eva
Skicka en kommentar