Det är inte förrän i efterhand en vet om så kallade avgörande händelse i livet varit just avgörande, trots att de i stunden verkat just avgörande. När jag åter satte fötterna på amerikansk mark, något jag längtat efter sedan sist (1994) och idag för fem år sedan vaknade upp till en alldeles förförande vacker plats på jorden så trodde jag det var ett livsavgörande ögonblick jag upplevde. Som en vattendelar; livet före och efter. Glädjen över att ha ett jobb var stor och förväntningen inför framtiden omåttlig. Idag har jag en helt annan inställning till livet och tillvaron.
Numera finns en Whole Foods Market även i SB,
(här dock på besök i LA, on 3rd & Fairfax)
Idag minns jag konstigt nog 2009 års första hälft mer än dess andra hälft. Ja, jag minns månaderna i Santa Barbara mer än samma period 2011 hemmavid.
Kanske inte så konstigt ändå. Sinnerna var både vidöppna och på helspänn. Nytt jobb, nytt hem, nya människor, nya rutiner, ny miljö på alla tänkbara sätt.
Att en vanligtvis mörk och kulen januaridag plötsligt befinna sig bland palmer, husväggar klädda av cerise bougainvillea, apelsinträd i var och varannan trädgård, med solsken från klarblå himmel och ett underbart klimat kan få vilken svensk västkustbo tro en hamnat i paradiset. Trots att både halsduk och jeans fanns nära till hands gick jag varje dag barfota i mina flip-flops!
Fikonträd på väg till banken
Precis innan det var dags att resa hem igen så blommade de finaste träden av dem alla. Ja men ni förstår, ett träd modell större - ej att förvexla med blåregn, fullt av lila blommor!!! Alltså nån dag ska jag ha egen trädgård med sådant träd i. Har inte den blekaste aning om vad trädet heter men jag älskart. Syrener, släg er i väggen.
Var det paradiset jag hamnat i? Naturligtvis inte. Det är lätt att förblindas av skönhet och det exotiska. Efter en tid då en synat sömmarna växer en annan bild fram. Mindre smickrande. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Särskilt inte där det är så tort och brinner som fnöske.
Solsken bakom brandrök
Här har jag skrivit om Jesusita Fire, branden som bröt ut 5 maj 2009.
Sån är det. Livet blir inte alltid som en tänkt sig. Och tur är väl det! Själv hade jag i så fall aldrig fått uppleva Santa Barbara som mitt hem. Aldrig fått njuta av alla fantastiska enorma ekoaffärer som t ex Trader Joe's, Lazy Acres och Whole Foods Market. Förmodligen inte lärt mig norska så bra och jag hade aldrig fått vara med där det hände, då A(H1N1)-utbrottet i april 2009 skenade iväg. Mitt i hårdpluggandet inför tentorna och bara ett par veckor innan Jesusita Fire ställde allt på sin spets.
Tänka sig, här slutar vagnarna gå för 5 cm snö...
En av mina favoriträtter som liten var mammas kokta höna med ris och currysås. Currykryddan vi använde var ingen annan än Kockens. Det skulle ta många år innan jag dekonstruerade den för att sen blanda ihop min egen curry. Det var först då jag upptäckte bockhornsklöver, vilket till stor del är kryddan som gör att jag gillar curry så mycket.
Bockhornsklöver var tills för bara några år sedan däremot inte helt lätt att hitta i butik. Min första påse (frön) köpte jag faktiskt på Indiska. De sålde kryddor i samband med lanserandet av kokbokenHurry Curry och 90 andra "indiska" recept (någon förresten som har den?) av Lotta Voltaire (2003 tror jag) och senare under 2005 när restaurangen Hurry Curry slog upp portarna. Torkad (färsk) bockhornsklöver hittade jag i den numera nerlagda indiska matbutiken, bara ett stenkast från mig. Finns också i malen form på Indian Food House på Hisingen.
Bockhornsklöver (fenugreek, methi), bild från wikipedia
Första och hittills enda gången jag fått tag på färsk bockhornsklöver var under bästa lördagsnöjet på Farmers Market i Santa Barbara. Tyvärr lite i längsta laget att resa dit igen för att handla men den var så vansinnigt god! Jag använde den i varm mat, i sallad, på mackan, ja, den smakade bra till det mesta. Inte heller var det några taniga och på gränsen till klena plantor, som t ex den krukodlade koriandern vi är vana vid här, utan rejäla buntar och av en kvalitet som inte lät den smälta bort vid första kontakten med stekpannevarma grönsaker.
Ni har förstås redan hajat grejen, bockhornsklöver alltså; en ört (färk eller torkad), en krydda (torkade frön) och till och med grönsak (i form av färska löv, groddar och så kallad microgreen).
lycka att laga mat på gasspis
Kumquats, pak choi och tofu med currysmak 1 port
2-3 kumquats 1 schalottenlök olivolja pak choi, två små knippen 100 g tofu, fast (naturell) sojagrädde salt svarpeppar curry ev chili
Tvätta alla kumquats noga, gärna i varmt vatten, och skär i tunna skivor (ta bort eventuella kärnor). Skala och finhacka en scharlottenlök och fräs, i en skvätt olivolja, i stekpanna tillsammans med kumquatsen.
Skölj och strimla (grovt) två knippen pak choi och fräs tillsammans med lök och citrusfrukter.
Salta, peppra och smaksätt med curry.
Tärna fast tofu och stek tillsammans med grönsakerna och kryddorna i stekpannan. Tillsätt sojagrädde. Låt puttra nån minut och tillsätt färska bockhornsklöverblad - om du nu fått tag på sådana - precis i slutet.
Servera med fullkornspasta eller pasta tricolore.
Vad tror ni, går det att grodda bokhornsklöverfrön från påsen jag har hemma (inte den gamla från Indiska utan en av tyska märket Davert, inhandlad på Ekostore)?
Någon som testat?
Den numera tv-kända takterrassen och försök att fånga fullmånen långfredagen 2009
Ibland sker saker i livet som i efterhand blir brytpunkten med ett före och ett efter. Jobbet och tiden i Santa Barbara en sådan händelse. Konstigt nog är minnet från den tiden betydligt större och skarpare än t ex samma period två år senare. Eftersom jag fortfarande är i konvalescens efter operationen och inte tränat som vanligt har jag istället ägnat mig åt mycket tv-tittande och patiens. Förra veckan såg jag t ex för första gången ett helt avsnitt av Svenska Hollywoodfruar. Bortsett från vad, vem och hur (lämnar övriga kommentarer om programmet och dess huvudpersoner därhän) så var det en del vyer jag tyckte mig känna extra väl igen.
Och dra på trissor om det inte var på samma hotell jag bodde på en natt på när det begav sig, hotellet på 8822 Cynthia St, West Hollywood där Britt Ekland gör sin entré för de andra blondinerna. Sent på kvällen, långfredagen 2009, tog jag mig ett varmt bad och sov sedan bort min absolut lyxigaste (=dyraste) natt ever! Omg.
Vy mot"The Hills" - utsikt från hotellrummets balkong
Det var påsklov för studenterna. De flesta reste bort men en del var kvar i SB. Kollegan flydde fältet och stack till Brasilien. Själv hade jag storartade planer med den aktuella veckan, trots att jag som basade över allting inte fick lämna stället helt och hållet. Jag hade nämligen hyrt en vanlig personbil, då jag fortfarande var lite osäker inför att ge mig iväg på längre bilturer med den alltför opålitliga bil som annars stod till vårt förfogande. Hade bland annat tänkt göra några dagsturer runtom bland vindistrikten. Men det där med att saker går som planerat är sällan något jag upplevt.Om den magsjukan dessutom hängde ihop med vad som senare kom att bli det bland det allra märkligaste jag upplev eller ej, vet jag inte.
Lämnar SB och ankommer till LA
Först i slutet av veckan, på självaste långfredagen, var det äntligen dags för mig att ge mig av. Eftersom jag skulle hämta en föreläsare på LAX, på påskaftonen, blev det således en tur till LA. Trots sina berg och snirkliga vägar är själva stan väldigt platt och utbredd. Det är svårt att riktig stanna på ett ställe och "se stan". Downtown LA är i mitt tycke ganska tråkig. Sannolikt för det faktum att superkända-rika-och-flotta West Hollywood finns och såklart Santa Monica beach. Så är det verkligen riktigt långa avstånd och för en som inte riktigt är van vid femfiliga vägar blev omvägarna på tok för långa och tidskrävande så jag höll mig till ett mindre område. Körde 101 hela vägen och efter en passerat Universal Studios, högt uppe i bergen, rullar en lugnt och fint ner mot stan, raka vägen in på Hollywood Boulevard.
Kör en istället vidare en stund på 101 hamnar en till exempel på Ord i Chinatown, downtown LA. Där finns även välkända Staples center, stor sportarena, och det som på kartan ska vara LA River var mer eller mindre torrlagd då jag körde över en av broarna där.
Det blev som sagt många timmar i bilen och väl framme på hotellet, hade det redan mörknat. Jag satte mig en stund ute på takterrassen, låtsades njuta av det dyra vinet i plastglas (alltså, amerikaner och deras känsla för lyx...) och påbörjade där ett av mina viktiga vatteninlägg.
Glad lyxhotellbesökare
Förresten, på tal om lyx. Den här korgen (nedan) möttes en av på rummet. Men tro inte något därur ingick i priset heller. Helt sanslöst.Dagen efter bar det iväg på jakt efter Hollywoodskylten, ut till LAX, till Farmers Market och sist en sväng till Whole Foods Market där vi fyllde vi på med proviant inför hemfärden till Santa Barbara.
Måste ibland nypa mig i armen för att fatta att detta verkligen har hänt mig. Det känns allt ofta som en avlägsen dröm och något jag bara fabulerar kring då och då.
Fast jag var verkligen där.
Till och med på samma hotell som Britt Ekland. Eller vänta, det är kanske hon som är på samma hotell som jag var på ;-) Nu bara måste jag titta på nästa avsnitt och se om det blir fler klipp från takterrassen.
Hoppas ni har mycket godare saker än dessa att stoppa i magen ikväll
Första gången jag fick syn på dessa i mitt tycke festliga frukter var i Santa Barbara för över tre år sedan. På Lazy Acres Market, min absoluta favoritaffär, och där döpta till Donut Peaches. Dem på bilden ovan är istället platta nektariner. Det vill säga utan ludet skal. Något svenskt namn har jag inte hittat så jag kallar dem helt enkelt för platta persikor och nektariner. Smakmässigt känner jag ingen skillnad mot vanliga runda persikor och nektariner. Men visst ser de i alla fall riktigt läskande ut. Bästa lördagsgodiset under en varm sensommardag på stranden!
Lazy Acres är för övrigt en butik jag allt som ofta drömmer om och längtar till. Det är
nästan att jag vill resa tillbaka enbar för den butikens skull. När jag första gången jag satte foten i den var det som att komma till himmelriket.
Eller njae, kanske inte riktigt men de är en butik utöver det vanliga.
Allra först möts man av hyllmetrar med gryn, frön, nötter och torkad frukt likt den värsta godishyllan. Man handlar alltså allt i lösvikt. Där finns påsar och särskilda klämmor man skriver ner varans PLU-nummr på.
Frukt och grönsaker i gross och parti. När aptiten och begäret efter mat av en kanske inte helt outgrundlig anledning verkar blir outtömlig på Lazy Acres är det som vegetarian lätt att förköpa sig. Att det dessutom inte finns en vara i butiken som inte är ekologisk gör inte saken lättare.
Är man nybörjare på det gröna området finns där hjälp att tillgå. Förutom den trevliga och kunniga personalen, som gärna hjälper till med vägledning och förslag på både råvaror och maträtter, så finns även en Fresh Produce Guide att bläddra i. Där finns de flesta grönsaker man kan tänka sig, var och en med en liten faktaruta med näringsinnehåll samt beskrivning om råvaran, hur den bäst förvaras och tips på hur man kan tillaga den.
Mina mobilbilder gör inte butiken rättvis på något sätt så kolla in bildspelet över frukt- och grönsaksavdelningen!
Som om detta inte var nog finns där allt annat man kan tänkas behöva. Det är svårt att riktigt sakna någonting efter ett besök där. Där finns nämligen, förutom det vanliga utbudet i en mataffär som mjölkprodukter, stapelvaror, kött och fisk, även öl och vin (som ju är vanligt i de flesta amerikanska matvarubutiker) och vill man nu inte laga mat själv finns en galet grym deli (låt dig förföras av bilderna på utbudet!) som säljer mat de lagar själva. Enbart med ekologiska och lokala råvaror. Där finns en kaffebar, ostdisk, bageri, blommor samt diverse köksutrustning och kokböcker. Och skulle man nu vara nära att försmäkta under sitt besök på Lazy Acres så finns där en absolut helt underbar Juice Bar att stilla sin törst vid.
Som sagt. Där finns precis allt som gör en matglad bloggare lycklig :)
most outstanding grocery store I 've ever visited!
Standard lunch every Saturday
Så, finns det nu någon läsare där ute som råkar ha vägarna förbi Santa Barbara så kan jag starkt rekommendera dig att göra ett besök. Du kommer knappast att bli besviken!
Idag den 22 april 2009 befann jag mig som i den värsta amerikanska sjukhusserien.
På tal om korvstoppning.* Ungefär vid den här tiden (läs: i början av december) förra året (läs: 2009) råkade jag på detta inlägg av Kristofer i hans blogg Mat och politik. Kristofer som för övrigt ,inte långt efter jag påbörjade denna berättelsen, skrivit ut boken Korv. Bloggposten (och bilden) förde mig osökt till ett nästintill traumatiskt minne från min tid i Santa Barbara.
Eftersom jag är vegetarian är jag förstås inte särskilt välbevandrad bland de allra största köttbloggarna vet jag inte men kanske diskuteras där mathantering, hygien, salmonella, campylobacter, binnikemask och andra typer av matförgiftning och parasiter. Det är något jag annars aldrig stött på under alla år jag läst matbloggar. Matrelaterade opassligheter, besvär och eventuella komplikationer lyser med sin frånvaro. Så håll i er nu, för här kommer information om något vi är väldigt förskonade ifrån här i Sverige.
***
Idag den 22 april, för tre år sedan befann jag mig som i den värsta amerikanska sjukhusserien. Jorå, av med kläder och på med en särk. Plastband runt handleden och varsågod och vänta. I ett rum med flera sängar. Och ja, det var bara ett skynke mellan oss patienter. Detta kan vara dagen som markerar ett före och efter viktökningen med efterföljande svårigheter att gå ner igen. Efter vad som då hände har jag ett inte helt problemfritt förhållande till mat. Inte minst vad gäller grönsaker. Ironiskt nog för en vegetarian kan tyckas.
En levande, men döende, Ascaris lumbricoides
Det är inte utan att jag höll på att svimma då jag en dag upptäckte vad som nyligen funnits inuti mig. En rundmask, Ascaris lumbricoides, på nära 15 centimeter. Det hela började dock långt tidigare. Intet ont anande om vad som komma skulle. Det var påsk och och min kollega (tidigare beskriven här i bloggen med det fingerade namnet Erling) tog sig friheten till långledigt och stack till Brasilien. Det betydde lugn och ro för mig då jag skulle slippa ha honom snarkandes i soffan framför tv:n på högsta volym medan jag jobbade. Då de flesta studenter också var på resande fot tänkte jag passa på att göra en eller annan dagsutflykt (eftersom vi båda inte kunde lämna SB samtidigt) till närliggande vindistrikt osv. Då vår "firmabil", en Chevrolet Blazer, var allt för opålitlig för att ensam ge sig ut på långkörning hade jag hyrt en vanlig personbil. Erling reste på lördag morgon och natten till måndagen bröt "magsjukan" ut. Tack och lov att jag var ensam hemma. Men bye bye utflykter. Påskhelgen kom och jag hade hämtat mig efter magsjukan och gav mig ut på min vanliga joggingrunda. Men jag hade svårt att andas och kände mig helt slut. Höll jag på att bli sjuk måntro? Jajemän. Feber och allmänt hängig och till råga på allt tappade jag rösten. Plötsligt en dag då jag trots hesheten ändå var på bättringsväg hände det. Som tur var befann jag mig på skolan och fick ropat till mig min svenska vän och dåvarande kollega L, som för stunden hade undervisning, åkte med mig till akuten.
Ni som har hund eller katt har säkert fått er beskärda del av diverse inälvsparasiter. Även småbarnsföräldrar kan ibland råka ut för att deras barn fått springmask vilket är ganska så vanligt i Sverige. Någon kanske även har fått binnikemask men när det kommer till parasitic nematode worms även kallat "giant intestinal worms", i mitt fall spolmask, finns inte mycket att hämta hem bland svenska internetsidor. Däremot finns en hel del amerikanska sidor kring ämnet i fråga.
Beroende på om parasiten sätter sig på lungorna eller ej tar det lite olika tid för symptom att visa sig. Symptom som förenklat kallas Ascariasis just på grund av att symptomen uppkommer av rundmasken Ascaris lumbricoides. Det tar mellan 4-8 veckor innan ägget vuxit till sig till en parasit. Symptom som visar sig kan vara hosta, svårt att andas, magsmärtor, illamående och diarré, blod i fekalierna, viktminskning, trötthet och inte minst då själva rundmaskarna kommer ut via ens utsöndrade ämnen från mun eller stjärt.
Klicka på bilden så kommer du till sidan där jag lånat bilden samt hittar även där förklaringar till siffrorna.
I Santa Barbara fanns mycket organisk mat. Farmers Market varje tisdag och lördag i stan och såklart Lazy Acres som bara sålde organiskt odlad mat. Och inte var det bara jag som privatperson som handlade på t ex Farmers Market utan även en hel del restauranger i stan. Så min gissning är att jag själv eller någon på de få favoritställena jag ibland åt lunch på, slarvat med att skölja grönsakerna ordentligt. Den mest sannolika orsaken är alltså att jag själv eller någon på de få favoritställen jag ibland åt lunch på, slarvat med att skölja grönsakerna ordentligt. Organisk odling i all ära men det hör sammanhanget till att gödsla med bland annat mänsklig latrin (=avföring och urin).
***
I Sverige är just denna parasit inte särskilt vanlig men förekommer flitigt i andra delar av världen. Men är vi överlag förskonade från matrelaterade komplikationer? Vad beror det på? För att vi har så rent vatten och håller god mathygien? Förmodligen är det så men vad händer då vi vill ha mer krav-märkt och organiskt odlad mat? Kommer vi se en ökning av inälvsparasiter här i väst? Om det får framtiden utvisa.
Nu vet inte jag om min magsjuka, trötthet, feber och heshet bara var en ren tillfällighet eller om det hade något med parasiten att göra. Faktum kvarstod dock att jag under ett par veckor inte åt en enda grönsak efter sjukhusbesöket. Faktum är att jag inte var sugen på mat alls. När jag väl började äta blev det mest bröd och smör. Sköljer numera allting minutiöst och har väldigt svårt för sallat och t ex färsk bladspenat, mangold och andra goda bladgrönsaker. För en vegetarian som i stort sett lever på endast grönsaker blev detta ett stort problem för min kosthållning. Men jag börjar bättra mig.
***
*Ännu ett utkast jag kommit av mig ifrån. Påbörjades i början av december 2010 och julen närmade sig med stormsteg varav hänvisningen till korvstoppningstider och julfejandet i filmsnutten.
Det är nu två år sedan jag lämnade allt bakom mig här hemma i Sverige och mötte en ny tid, en ny värld och ett nytt jobbäventyr i Santa Barbara, California. Inom loppet av 17 dagar hade jag varit på jobbintervju i Oslo, packat ner större delen av innehållet i alla skåp, garderober och bokhyhyllor i kartonger och stora kassar, flyttstädat lägenheten, skaffat internetbank (någon måste ju vara sist med det med), försökt få e-fakturor till alla som ska ha pengar av mig, skrivit andrahandskontrakt, skaffat nytt pass (hrm, hade visst inte rest utomlands på väldigt väldigt länge), rest ytterligare två gånger till Oslo varav ena gången med övernattning och andra gången med busstur mitt i natten för besök till Amerikanska ambassaden för mitt visum, ställde till med fest och ja jösses, aldrig har det varit så många människor på en och samma gång i denna lägenheten (förmodligen var alla så glada att jag skulle försvinna ut ur landet och kanske hoppades en och annan till och med på att jag aldrig mer skulle komma tillbaka).
Snart uppe på högsta toppen - La Cumbre Peak (3995 ft) - bara ett par dagar före branden och allt grönt nedan förvandlades till kol. Tracken stängdes och öppnades inte igen förrän förra sommaren.
Den framtidstro, förväntan, nyfikenhet och längtan av att gå vidare och se vart livet för mig som jag hade då är puts väck. Jobbet i Santa Barbara är i sig svårt att beskriva. Det bestod i allt möjligt från inventering av studentlägenheter, inköp, galet många besök på banken, betalning av löpande kostnader som hyror, gas, el, osv för studenternas boende, bokföring, upprättande av adressregister, klasslistor och andra administrativa sysslor samt organisering/mottagande och service till lärarna som kom under perioder, bussresor med studenterna, studiebesök, vandring till toppen, grillkväll och övrig samkväm. Jag upplevde nog det att bo, leva och jobba ihop med en för mig helt främmande person, Erling (som i verkligheten heter något annat men han har fått namnet Erling här i min blogg) var den absolut största utmaningen snarare än själva jobbet i sig. Att det inte fanns någon befintlig arbetsplats/kontor utrustning osv var till en början lite problematiskt men när alla delar fanns och datorer, program, skrivare och telefoner fungerade så var det också helt underbart! Fantastiskt att bara kunna koppla upp sig i stort sett på vilket fik som helst, helt gratis. Tyvärr strulade Internetuppkopplingen så mycket på skolan där jag skulle kunna haft "kontor" och jobba undan det mesta av det administrativa jobbet men fick jag göra hemma istället.
Och där låg varje dag Erling och sov på soffan, med TV:n på hög volym (trots att han t om hade egen TV på rummet). Ja jösses, jag vet inte hur många gånger jag packade min väska och förberedde mig på att resa hem igen. Jag har aldrig haft en arbetskamrat som är så osocial, lat, dryg (trodde han var guds gåva till kvinnorna=studenterna) vansinnigt oprofessionell, nonchalant och oförmögen att ta till sig vad en kvinna säger till honom. Han reste hem samtidigt med de flesta studenter. Kvar var jag som tvättade, städade, packade, röjde och tömde tio lägenheter och fick ta fighten med de kvarvarande studenterna. Sen, när det var dags för mig att checka ut - då var jag sååå redo för en ny termin! Jag hade ju precis lärt mig hur allt går till. Vart jag skulle vända mig i vilken fråga. Vilket bussbolag som var bättre än det andra. Det fanns adresser och en mängd kontaktuppgifter i pärmen. Jag hittade själv till sjukhuset. Visste vilka busslinjer som gick till skolan, till botaniska trädgården, till Goleta etc.
Nä, då ville jag verkligen inte resa hem. Men jobbet var slut och jag reste hem igen. Väl hemma trodde jag det skulle gå mer eller mindre på dagen att få ett nytt jobb. Vem skulle inte vilja anställa mig nu, jag som t o m arbetat i Kalifornien?
Jag kunde inte ha mer fel den sommaren och hösten.
Varför är då framtidstron, förväntan, nyfikenhet och längtan av att gå vidare och se vart livet för mig som jag då hade alldeles puts väck?* Varför? Kanske är det regnet. Kanske är det landet Sveriges arbetsmarknadspolitik och fruktlösa Fas3-projekt. Kanske för att jag är dödstrött på min egen yrkeserfarenhet och utbildning som jag vecka ut och veckan in, månad ut och månad in, år ut och år in sitter och filar på. Jag kan liksom inte göra saker ogjorda och kan inte heller hitta på en annan bakgrund. Jag bara flyttar plats. Ändrar storlek. Tar bort. Lägger till. Testar olika typsnitt. Lägger till bild. Tar bort bild. Jamen ni förstår - måtte eder aldrig bliva utan arbete!
Det blev tyvärr inte så mycket bloggande från Santa Barbara som jag hade hoppats. Jag jobbade istället. Här hittar du några inlägg som jag skrivit om tiden där och jag lovar att det kommer mera! Måste berätta om Whole Foods Market, Trader Joe's och fantastiska Lazy Acres -"min" butik och mycket annat gott.
*Alltså, puts väck är kanske att ta i. Allt är relativt. Det finns såklart ett litet pyttefrö långt där inne någonstans som ändå får både pulsen att slå och mig att öppna korpgluggarna varje morgon (eller ja, snarare förmiddag har det av någon konstig anledning blivit detta året) och nyfiken på livet tror jag inte jag någonsin kommer kunna sluta att vara, hur nedrigt livet än ter sig emellanåt.
I Santa Barbara finns en av de härligaste butikerna jag någonsin varit i. PeaceStore. The one and only Peace Store in the world! Så fin! Allt annat än de trånga tråkiga och så tillintetesägande butiker som flera av de större välkända klädkedjor vi har här hemma. Lite i dyraste laget för min usla ekonomi och jag la väl i stort sett det mesta av min lön där förra året. Byxor, hoodies, T-shirt, sockor, glas, nyckelringar och hade vi (SWE och US) bara haft samma mått på sängkläder såsom påslakan och örngott hade jag säkert haft med mig ett set hem :-)
Och dra på trissor om inte skånetjejen Fatima jobbade där. Hon gjorde fina halsband och smycken som också såldes i affären. Kolla in fler fina foton från affären och allt som säljs där på deras fb-sida. Och se här, en kort filmsnutt på tur runt i Peace Store!
Aldrig tidigare hade organisationen haft bättre koll på siffrorna i Santa Barbara förrän efter mitt halvår där. Go figure! Det måste vara vinet som fick allt på plats ;-) Sista kvällen med "gänget" = bokföring tillsammans med vännerna tejprullen, pennan, post-it, xledger (norskt bokföringsprogram), skrivare, scannern och så sist men inte minst lokalt vin. Minns inte riktigt men tror det var Monica Zetterlund som strömmade ut ur högtalarna.
Önskar så att jag hade haft mer tid över. Mer fri tid för upptäcktsfärd, vin och vila. Stort vindistrikt i Santa Barbara County med över 60 vintillverkare och nästan 100 kvkm vinodlingar. Vill ni få er en bild av var i California distriktet ligger samt omfattningen av alla wineries så klicka här. Ni som sett Brothers & Sisters känner säkert igen platserna. De har sin bas i Ojai som ligger i Ventura County, grannregionenen som ligger mellan Santa Barbara County och Los Angeles County, och åker hit och dit bland vindistrikten.
Kan inte begripa vart året tagit vägen? Jag ska inte sticka under stol med att jag hade förväntningar på det året. Året som skulle bli året då jag fick jobb. Året som skulle vara då allt löste sig. Året som jag skulle bli smal igen. Året då jag skulle ta mitt första svarta bälte i Taekwon-Do. Året då jag skulle hitta kärleken.
Men icke.
Visst var kraven höga men jag tycker ändå det skulle vart trevligt om åtminstone någon av alla önskningar slog in. Till dess ska jag fortsätta drömma, längta och önska mig ett annat liv.
Och vinet i USA. Som ni säkert vet kan man köpa vin och sprit i mataffären. Lyxigt värre för en som är van att med andan i halsen, precis hinna innanför dörrarna på Systemet (förresten, säger ni kanske hellre Bolaget?) innan de stänger en lördagseftermiddag. Men jag saknade faktiskt Systembolaget. Där finns verkligen ett "system" för vinerna. Lätt att hitta alltså. Där finns kunskap om viner. Där finns information om viner, druvor och allt som man kan tänkas behöva veta vid val av vin. Det fattades mig verkligen over there.
Oftast var vinerna indelade efter druvsort. That's it. Ingen katalog, ingen övrig information. Jag är ingen direkt druvjagare utan går snarare efter systembolagets smaktyper. Inte sällan med fler druvor i. Dessvärre har jag ingen större koll på alla druvsorter i vinerna jag gillar. Favoriten är väl Tempranillo, Garnacha och Mazuelo (Riojaviner), Shiraz och Pinotage, Cabernet Sauvignon slinker alltid ner och så Castelao, druvan i Periquita Reserva och så Pinot Noir. Tricket med t ex Pinot Noir är att hitta de "kryddiga & smakrika" vinerna med druvan och inte de "mjuka & bäriga". Samma druva men helt olika karaktär på viner.
På min födelsedag hade jag köpt en flott vinflaska från Santa Barbara Winery. Kostade nära 40 USD. Jag sparade lite på den och tänkte fira till påsk eller så. Det är de dyraste 75 cl jag hittills handlat och med all sannolikhet de dyraste jag någonsin kommer handla.
Puts väck.
Nä, jag hade inte druckit upp den. Papperspåsen stod kvar i garderoben - tom. Vem som la vantarna på den vet jag inte. Otrevligt bara att veta någon varit inne i garderoben och rotat. Och så snuvad på konfekten har jag sällan varit.
By far, the most expensive fermented juice of grapes I've ever laid my hands, not taste buds, on. No tasting what so ever. Not even a single little droplet.
Miss Meister, cyklande vegetarian med sikte på magrutor. Bloggar här mest om vegomat och en del om världens tillkortakommanden kring hur vår matproduktion och konsumtion påverkar planeten vi bor på.
