Rättvist eller ej, det kan en fråga sig.

Produktbilderna är från Fairtrade Sverige

Det finns egentligen inga ursäkter för den lågintensiva aktiviteten här i bloggen. Jag äter helt enkelt för tråkigt nu, ur ett matbloggsperspektiv vill säga. Favoriter i repris, knaprar i mig ett par morötter medan fullkornspastan kokar, äter kall olivtofu, breder ett lager hemmagjord hummus på knäckebrödet eller fräser svartkål/grönkål i olja och vitlök. Roligare än så blir det inte. Hur mycket jag än älskar hösten blir det heller inga någotsånär hyfsade matbilder, amatör som jag är. Kameran min verkar dessutom vara på dåligt humör. Den fungerar inte alls som jag är van vid och alla bilder blir så mörka. Med blixt blir det å andra sidan inte sällan väldigt fula bilder.

Inte heller har jag bloggat om varken årets Fairtrade Challenge eller ens FN-dagen.
Jo, jag skäms, som den Rättvisemärktambassadör jag trots allt är. Miss Meister's mat hade i sin barndom bl. a. en stor logga med just Fairtrade (dåvarande Rättvisemärkt) i högerspalten. Så dök diskussioner upp bland matbloggarna om spridning, antal läsare, huruvida en ville ha reklam eller ej på sin blogg, helt enkelt hur bloggen skulle bli så attraktiv som möjligt och så att säga öka trafiken till bloggen. Tydligen var min lila bakgrund inte särskilt "läsvänlig". Ändrade naturligtvis genast till vit. Vill ju inte skrämma bort folk vid blotta anblicken. Åren gick och jag plockade även bort loggorna. Inte för att jag slutat vara för rättvisa och ett hållbart samhälle, utan för att världen är mer komplicerad än så.
Hur mycket jag än förespråkar rättvis handel kan jag t ex inte förlika mig med den ohyggligt stora vattenmängd som går åt till rosfarmarna i flera länder i Afrika. Det bara måste finnas bättre, smartare och mer hållbara idéer än att faktiskt slösa bort dyrbart vatten på rättvisemärkta blommor.
Det är så svårt att välja och göra det som på minsta möjliga sätt skadar andra människor och miljön. Den enes bröd den andres död.

Så här i efterhand förstår jag snacket då hade mer att göra med matbloggare som vill sälja något med sin blogg, oavsett det är sina matlagningskonster, recept, bilder, texter eller andra tjänster, allt vilket komplicerar interagerandet i matbloggsfären. Amatörer, aspiranter och professionella blandas på samma arena, samma "topplistor", med helt olika villkor och agendor. Skrev om det tidigare i år att ca 60 % av bloggarna privata. Resten är professionella företagsbloggar, egenföretagare och andra som på ett eller annat sätt tjänar pengar på sin blogg. Att det dessutom handlade av en annat typ av reklam än den jag då hade. På senare år har matbloggar nämligen fått en allt större roll i reklamsammanhang och marknadsföring av matprodukter och allehanda köksprylar. Inte helt lätt att sondera matbloggsterrängen.
Vem skriver vad i vilket syfte och med vilka resurser.

Miss Meister's mat är ingen blogg av rang, får sällan eller aldrig gratiserbjudande, inbjudningar, böcker osv men ibland händer det. Förra året kom t ex ett paket med posten, innehållande en chokladkaka och en portionspåse kaffe av märket Eguale. I följebrevet förklarar Sackeus' (företaget bakom varumärket Eguale) VD Jens Baagoe att Eguale, trots sitt 10-årsjubileum, är små på marknaden och tydligen få som känner till, och fortsätter "vi vill att du ska upptäcka oss. Och i ärlighetens namn så har vi också en liten förhoppning om att du kan hjälpa fler att upptäcka oss". 
Det hela blev på sätt och vis lätt ironiskt för min del. Just för att jag bl. a. jobbat för dem flera gånger. Jag har stått ute och demat deras choklad, bjudit på deras kaffe och muffins och t.o.m. bloggat om dem tidigare. Har vid ett par tillfällen även suttit i möte med representanter får Sackeus inför diverse aktiviteter kring Fairtrade.

Aldrig att jag hymlat om att jag är Fairtradeambassadör, för mänskliga rättigheter och ökad jämlikhet på jorden. Jag har ägnat (slösat bort?) otaliga år av mitt liv på utbildning (+dyra studiemedel) och engagemang för att på riktigt kunna göra skillnad för dem som har det allra sämst. Ändå är mina ord av fjäderlätt vikt. Det känns det inte sällan som att jag existerar i ett vakuum. Även om jag är allt annat än fullärd så räknas aldrig de erfarenheter och kunskaper som jag faktiskt har. Varken professionellt eller privat.
Det är en märklig känsla.

Nu dags att kontemplera över livet med en kopp kaffe. Fairtrade såklart. Förresten vet väl ni alla tedrickare där ute att Eguale även har Fairtrade-märkt te i sitt sortiment.

Önskar er alla en rättvis helg!

***

Kan inget någon gång bara få vara bra?

Det går troll i mitt liv. Som om att det är bestämt så på högre ort. Som om att absolut inget bra och trevligt får hända mig utan att jag sedan drabbas av flera gånger värre och tråkigare saker. I förra veckan t ex träffade jag inte bara en utan två vänner från Stockholm som var här på besök. Fika i solen med den ena och middag i regnet med den andra. Så fick jag helt oväntat ett paket med posten som gjorde mig tårögd av tacksamhet och så fick jag en fillifjonka (ja, inte ens cykelkillen hade bättre namn på grejen) till bakskärmen på cykeln helt gratis av cykelkillen i butiken. Det kan tyckas låta som en helt vanlig vecka för vem som helst så därför tillägger jag att så många bra och trevliga saker inom loppet av en vecka existerar knappt i mitt liv. I alla fall är de oerhört sällsynt.

Så i helgen tog oron en järngrepp om mig och jag varken sover eller äter som jag ska. Det känns som att jag äts upp inifrån av blodtörstiga parasiter.
Jag blir såklart utskälld av sur mobilreparatör (som gjort sönder min mobil under reparationen, den mobil som jag förmodligen får se mig om i stjärnorna efter eller i alla fall aldrig mer kunna använda) som tycker jag är helt störd, står "strandad" mitt i natten och regnet på Ytterby station (hatar Västtrafik och dess inkompetenta chaufförer), kan inte få hjälp med försäkringen för min skada, får ytterligare två nej på sökta jobb, har en inte helt oproblematiskt situation med familjen varpå nya otroligt störande och ledsamma uppgifter dykt upp och som att fukten inte bubblat och svällt upp tillräckligt här hemma tappade jag en skål i kylskåpet nyss då jag höll på att torka ut alla bananflugelik där inne. Jag brukar bli ganska ledsen när muggar och skålar går sönder men just idag önskar jag att så varit fallet, istället för att själva glashyllan i kylen skulle spricka!

Nä, nu är det jag och Gamla-Bettan* som hänger här hemma i ett regnigt sommargöteborg. Sol och salta bad blir det väl först igen nästa år kan jag tro. Och när jag har en glashylla i kylen igen, en respektabel mobil, råd att resa på semester eller ens resa med Västtrafik, kan ställa till med stort kalas, kan köpa fina och respektabla kläder, och får ordning på trassliga håret kan vi alla sia om i stjärnorna.

Gamla-Bettan

Men vad fan gör det när miljoner och åter miljoner människor svälter? Jag önskar jag kunde hjälpa på något sätt. Att människor som dessa(Somali's al-shabaab) kan se sig själva i spegeln på morgonen är för mig ett av livets största mysterier...

Jag vet att världen inte svälter mindre om jag slutar äta (kommer dock göra ett ärligt försök att dra ner på iaf hälften av allt jag proppar i mig!) men jag kan inte låta bli att le åt historien jag läste i G-P idag. Jag förstår trots allt restaurangägaren som inte ville ge dessert åt gästerna som inte ätit upp maten.



* Jag brukar kalla allt som fortfarande fungerar finfint, trots många år på nacken, för Gamla-Bettan

***