Som man sår får man skörda*

I mitten av 80-talet fick jag en av mina första LP-skivor. Varför mina föräldrar valde att ge mig albumet Björn Afzelius & Mikael Wiehe, vilket jag kom att bli en stolt ägare av, vet jag ej. Med tanke på att skivan då vandrade upp till försäljningslistans andra plats var det kanske inte så konstigt. Det är huruvida en helt annan musik än den som fanns bland deras oansenliga skivsamling och politik var heller ingenting som existerande i familjen och därför obegripligt varför den sattes i händerna på mig. Jag föll å andra sidan som en fura. Lärde mig varenda spår på LP:n.

Trots att Som en duva och Mitt hjärtas fågel slog stort på singellistorna var Barkbåten och
Señor Martinez Mondragons bekännelse mina absoluta favoriter. Av den sistnämnda får jag gåshud och tårarna rinner nerför kinderna bara jag sjunger på första versen. I sanningens namn händer samma sak med den förstnämnda. Se bara här hur den börjar:

Se, där far en båt av bark
på hoppets vida vatten
Den är till bredden fylld av drömmar
Och ingen kan ta fatt den

Den far
Den far
Den kommer ej tillbaks
Den far
Den far
Den kommer ej tillbaks

Jag älskde mina LP-skivor. Alla sjutton. Inte minst för innerfodralen till skivorna vilka i stort sett alla innehöll texterna till låtarna. Då jag varken äger någon skivspelare och min cd-spelare sedan många år är trasig har jag inte heller längre de musiksessionerna jag ofta hade då. Och trots att lyssnar en del på musik, lär jag mig sällan hela låttexter längre.
Under denna tid spelade jag även piano (vilket jag troligtvis fortfarande gjort om jag bara haft ett hem som kunde rymma ett piano samt en omgivning som också skulle tillåta pianoklinkande. Om jag någonsin kommer fingra på de vita och svarta tangenterna, innan pappa kastar ut pianot, får framtiden utvisa) och i en av mina vispop-samlingar mötte jag där Ikaros för första gången. Det är nog den vackraste sången jag vet.


Alltid lika aktuell.
Så länge barn föds och föräldrar ska fostra dem till, ja vad?
Det finns ingen ände på hur mycket galenheter som pågår och vad föräldrar gör mot sina barn. Jag mår illa. Vad som är än mer upprörande är det absoluta tabu som råder över att prata om detta. Den misslyckade barnuppfostran. Under tiden fortsätter barn i massor att bli slagna, misskötta, tuktade, stöpta och förvridna. Allt efter föräldrars (o)förmåga.

Vad jag inte begriper är hur denna uppenbara skillnad på berättelsen av utsattheten görs mellan kändisar och mindre kända, eller t o m helt okända. Hur en utsatt människa som har modet att vara ärlig och säga som det är bedöms som modig eller bitter, beroende på nuvarande status och kändisskap i samhället. Märkligt.
För är du kändis och till och med skriver bok om din taskiga barndom, så hyllas du och tillskrivs en hel drös med positiva attribut. Är du istället ingen speciell, bara en vanlig människa, bemöts du med kalla handen. Folk vänder dig ryggen och du anses vara gnällig, bitter och inte minst konstig. En sån kan inte ha många rätt i skallen. En sån vill vi inte ta i ens med tång.
Varför?
Varför är det så?


Nedan en video med Björn Afzelius och hans kompband Globertrotters som spelar just Ikaros från albumet Exil. Kolla in coola basisten i röd keps. Han, den nyligen avlidne Hannes Råstam är ännu en av dem som lämnat oss alldeles för tidigt.




Ikaros
Text: Björn Afzelius

När jag tänker tillbaka på min barndom
ser jag skräckbilder tydligast av allt.
Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mej
är dom minnen som hårdast sitter fast.
För som barn tar man kärleken för given;
allting annat är mot ens natur.
I den stund man tar steget ut i livet
är man bara ett tillgivet djur.

Ändå står snart dom vuxna där och pekar
ut den riktning dom tycker man ska ta.
Alla drömmar dom själva har förvägrats
vill dom förverkliga genom sina barn.
Är man lydig belönas man och hyllas,
revolterar man mister man allt.
Ingen älskar ett barn som inte lyckas,
ingen älskar ett barn som är starkt.

Men vem bestitter förmågan att veta
vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säj' till nån annan hur lyckan ser ut,
vem kan säj' vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån,
låt dina växter få leva där dom trivs.
Lås inte in dina plantor i ett drivhus,
låt dom få slippa ett onaturligt liv.
Låt den du älskar få pröva sina vingar,
en dag så flyger din älskade rätt.
Vill du bli respekterad av din avbild
får du visa din avbild respekt.

*****

* Denna post handlar inte om grönsakslandet utan en helt annan sorts frön vi sår här i livet