Grattis till mig och bloggen

Ännu en gång har jag glömt av bloggens födelsedag, nu den åttonde i ordningen, men däremot inte min egna. Inte för att den är särskilt speciell men i år råkar den infalla under vad som är min första semesterresa på väldigt många år. Mycket har hänt förändrats i mitt liv under 2014 och en del av vad som blivit vardag för är omkullkastat. Svåra beslut och och ja, ett rätt så omtumlande år på många sätt. Hade därför planerat att ge mig själv en utlandsresa i vår. Kanske till Barcelona eller så men så dök en alldeles speciell resa upp framför ögonen på mig.

Så typiskt mig då att handlöst kasta mig in i något som inte är helt bekvämt.
Men.
Som vanligt löser sig allt till slut och jag kommer förhoppningsvis inte ångra en sekund av mitt beslut.

Önskar verkligen att jag framöver kommer få mycket mer tid och energi till att fortsätta uppdatera bloggen mer frekvent än på senare tid. Först ska jag bara njuta av min allra första resa till Italien!

På återseende!

* * *

Groddandet som kom av sig

Kanske minns någon att jag tidigare i våras prisade groddandet. Jag gick ut hårt med bockhornsklöverfrö och vart helsåld. Fick hybris och satte igång flera glasburkar. Med mungbönor och allt. Den böna som sägs vara enklast och förmodligen allra vanligaste att grodda.
Det kom att sluta i en smärre katastrof. Livet sjöd och bubblade i burkarna men det blev väl lite för mycket av det goda och möglet var snart ett faktum.
Så jag la ner groddandet för en stund.

Bättre gick det då med broccolifröna jag fick på min födelsedag. Mest tack vare den finurliga lilla mackapär som följde med fröna.
En liten groddlåda.
En genomskinlig plaslåda med "lock" som ett finmaskigt nät. Ungefär en matsked broccolifrön spreddes ut på "locket" och fick sig en vattendusch två gånger om dagen. Det tog inte särskilt många timmar innan de började grodda, bara något dygn eller två. Det finurliga med denna anordning är att rötterna sträcker sig ner mot vattnet i den genomskinliga lådan och skotten sträcker sig upp mot ljuset.

Sen var det bara att klippa av skotten och krydda maten. Tusen tack för den Kristiina! En riktig toppenpresent och redan välanvänd.

* * *

Presenter från Megane, en bortglömd 6-årsdag och lite om bloggosfären.

Tack Megane för de fina lila presenterna!

Redan inne på sjunde året med Miss Meister’s mat (jo, jag har missat bloggens födelsedag med ett par månader) och fortfarande har jag inte fått rutin på bloggandet. Märkligt. Fast ändå inte. Känner mig ändå inte i fas med min omgivning. Med världen. Med mitt eget liv. 
Det har hänt en del inom matbloggosfären sedan jag började och jag känner inte igen mig. Känner mig inte riktigt hemma bland matbloggarna längre och gillar inte riktigt det jag ser. Alltså jo, det finns många urtjusiga och flotta matbloggar med de vackraste bilder att vila ögonen på. Det saknas definitivt inte heller idéer och smakfulla matkreationer att ta sig an. 

Det är något annat.

När jag började blogga hade jag bara varit med dator en förhållandevis kort tid i mitt liv och kände mig bokstavligt talat som Bambi på hal is. Så här i efterhand vet jag inte om jag ens hade börjat bloggat som jag gjort om jag hade haft både jobb och partner. Skulle det funnits barn med i bilden tror jag definitivt inte hunnit med. Jag som knappt mäktar med själv begriper inte hur alla ni andra gör? 

Tillbaka till bloggandet. 

Rent matlagningsmässigt hämtar jag min främsta inspiration från kokböcker och matlagningsprogram på tv. Matbloggandet är för mig mer av det sociala slaget. När jag startade Miss Meister’s mat med mera… blev det fokus på just mat av alla olika inriktningar bloggar nu kan ha* just för att jag gillar och spenderar mycket tid på att laga min egen mat. Dessutom hade jag just engagerat mig i en matlagningstävling över nätet och fick mersmak. Genom matbloggen och kommentarsfunktionen började jag så sakta nätverka och skaffade mig vänner och bekanta. Kors och tvärs i världen. Dock främst i Sverige. 
Med åren har det dessvärre minskat och jag har allt svårare att riktigt fastna för nya bloggar/bloggare. Dels för att det är otroligt tidsödande och mycket av min "datortid" har flyttats över till facebook/twitter/div nyhetsflöden och artikelsök. Och dels för att jag saknar det genuina i så många bloggar/bloggare. Något har också hänt med wordpressbloggarna som plötsligt en dag vägrade låta mig kommentera dem med mitt matbloggsalias. Konsekvensen blir att jag antingen kommenterar genom Miss Meister's fb-sida eller inte alls då det tar ännu mer tid att logga in och ut hela tiden mellan bloggarna.

Bästa födelsedagstårtan!

Inte helt otippat har antalet bloggar ökat markant på senare år. Världen över. Enligt Technoratis** senaste undersökning är det bara dryga 60 % som bloggar privat. Resten är professionella företagsbloggar, egenföretagare och andra som på ett eller annat sätt tjänar pengar på sin blogg. 
Då dygnet fortfarande endast har 24 timmar försöker jag begränsa mig till matbloggosfären trots att en och annan blogg slinker igenom. Dessvärre verkar det idag mest handla om att synas, höja staplarna i statistiken, att få gratisprodukter och att så fort det bara går klättra upp för bloggtoppsstegen och mindre om reflektion och ett ömsesidigt utbyte av smakupplevelser, matlagningserfarenheter. 

Tänker lite på det SMASKENS skrev tidigare i år om hur matbloggosfären är som ett enormt spindelnät där vi alla mer eller mindre har en relation till varandra. Att det är positivt att ge varandra uppmärksamhet och hon skriver "Att inte inse att många av oss tänker snarlika tankar, lagar snarlika rätter och skriver snarlika texter - det är att leva i förnekelse". Nä, vi uppfinner knappast hjulet igen. 
Tycker ändå likformigheten blivit alltmer påträngande på senare år. Förmodligen för att det går mode inom mat vad gäller råvaror, tillagning, uppläggning och inte minst fotografering vilket matbloggarna blir bättre och bättre på att följa. Ja, för reklam blir allt vanligar och mitt i allt detta är det som sagt fler och fler som använder sin matblogg mer eller mindre professionellt och liknas vid privata matmagasin och fotoutställningar. Med det kommer en släng av opersonlighet och mer marknadsföring. Dock har bloggformatet en personlig ton och inte alltid helt lätt att avgöra om det just är en personlig blogg eller ett företags blogg.
Dessutom är köttlobbningen i landet otroligt stark vilket är oerhört smärtsamt att se. Helt ogenerat får den även skjuts av otaliga bloggar. 

Kanske är det där det skaver. 

Butikerna dignar av flotta mat- och baktidningar, som självklart även håller sig med webbsidor och diverse "proffsbloggare". TV kryllar av mat- och bakprogram vilka även dem har tillhörande hemsidor och bloggar. Överallt möts en av reklam och grusar det som verkligen spelar roll. 

Det personliga. 

Jag gillar det personliga. Bloggare som testar kokboksrecept, som kanske inte blir riktigt lika tjusigt som det på bilden i boken. Bloggare som delar med sig, bjuder på sig själv och sina erfarenheter. Oavsett det handlar om att pochera ett ägg för första gången eller bränna vid potatisgratängen till stora festen. Tips och idéer om vad göra med rester, var en hittar något särskilt köksredskap och lite personliga erfarenheter om vad en håller på med. Allt måste liksom inte vara tillrättalagt och perfekt.*** Det får en nog av annorstädes. Dock skulle mer reflektion och eftertanke kring råvaror och matkonsumtion över lag vara önskvärt.

Och med allt detta sagt våndas jag över mitt eget bloggande och hur det kommer se ut framöver. Jag hittar inte riktigt rätt forum och sammanhang där jag känner att jag passar in, samtidigt som jag får vara mig själv.
En sak är säker i alla fall, Miss Meister's mat kommer fortsätta leva ett tag till.

XXX

*På den svenska bloggmarknaden låg matbloggar inte särskilt högt i kurs när jag började blogga utan då, liksom nu, var det livsstilsbloggar, fotobloggar och modebloggar man hittade i topp. Idag har antalet matbloggar ökat en hel del (och många slutat blogga) men befinner sig ungefär någonstans i mitten bland de större bloggområden som finns (enligt Bloggportalens**** siffror som katalogiserar drygt 120 000 bloggar) 

**Technorati, en söktjänst som indexerar bloggar världen över, har sedan 2004 sammanställt "State of the Blogosphere" som är rätt kul att läsa och dessutom är rapporterna fullspäckade med stapel- och cirkeldiagram. 

***Även om jag själv vid flertalet tillfällen fallit i perfektionsfällan och det är många bilder och maträtter som blivit obloggade just på grund av att prestationsångesten blivit för stark  - helt i onödan då jag varken har kunskap, resurser och utrustning till en perfekt yta här i matbloggsfären. 

****som i sin tur ägs av Twingly som indexerar 55-62 miljoner bloggar (de uppger 55 på en sida och 62 på en annan. Gissar de inte uppdaterat sidan, där det står 55, på ett tag).

Skål då

Domaine Clément Père et Fils earl.
La Colline, 69480 Lachassagne, France

Börjar dagen med lite Blanc de Blancs, Cuvée Réservée Brut, såhär en (o)vanlig fredag i mars. Mousserande vin från Frankrike som jag sparat i hur  många år som helst till det där "speciella tillfället". Ett tillfälle som bekant aldrig infinner sig. Smygöppnade flaskan redan igårkväll. Anledningen var den att jag kl 21:39 fick mail, i princip helt anonymt utan namn eller hälsning från någon, med ett nej på jobbet jag sökt och faktiskt (håll i er!) varit på intervju för.
Vafan liksom. Det där speciella tillfället kommer aldrig någonsin komma. Det vet vi ju. Att befinna sig "mitt i livet" och leva i fattigdom. Tack och lov att jag inte har barn!
Skål ta mig fan, som Jacob Dahlin skulle sagt om han var här nu.

***

Min allra första egna Margretheskål (Rosti)

Låt mig presentera senaste tillskottet i Miss Meister's köksfamilj: en lila Margretheskål. Och så blev det en lika lila liten sked till övriga färgklicksamlingen av Rosti-slevar.

Så fasligt svårt det var att få riktigt samma färg på bild som i verkligheten.

Jag har av outgrundlig anledning den kassaste nya cykeln och var på jakt efter ordentliga stänkskärmar. Besökte flera butiker men hittade bara plastskärmar som redan sitter på cykeln. Plastskärmar som för övrig är helt funktionslösa och lämnar raceränder längst hela ryggen (och säkert i håret också) så fort det är lite blött på cykelbanan. Och ja, det våta vägbanor hör mer till vardagen än då och då här i Göteborg. Hemma igen hade jag fått med mig allt annat än skärmar. Bland annat så unnade jag mig om än lite försenade födelsedagspresenter. Tack mamma!
Länge, länge har jag suktat efter dessa Margretheskålar. De röda i alla olika storlekar kommer en vacker dag fylla mitt kök men en 3-liters i senaste tillskottet bland färgerna kunde jag helt enkelt inte lämna kvar på hyllan i butiken vars namn påminner lite om mitt. I alla fall vad gäller första bokstaven ;) Och så ett exemplar av den efterlängtade boken Gilla läget - Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande av Barbara Ehrenreich. Läste om den i höstas och tänkt att jag en dag ska läsa den. Det verkar vara en bok helt i min smak. Barbara Ehrenreich var för övrigt gäst i svt's program Jakten på lycka, andra avsnittet, som sänts tidigare i år.

Nu hoppas jag denna bok ska hjälpa mig bryta okoncentrationen när det kommer till att läsa längre sammanhängande texter och inte bara artiklar, nyheter och bloggposter här på nätet.

***