Jag nu var julen över för denna gången. Bara ett hinder till - nyårsaftonen. De senaste åren har jag försökt sova vid 12-slaget. Tragiskt? Kanske det. Omöjligt? Ja. Alternativ? Bristfälliga för att inte säga obefintliga. Det är svårt att riktigt hitta sin plats i tillvaron. Att inte ha någon riktig "tillhörighet" i varken en familj eller kompisgäng har både för och nackdelar. Det är just vid tider som jul och nyår nackdelarna blir som allra synligast. Liksom på födelsedagen. Fast ibland är det inte alltid jag som har svårt för det, utan alla andra. De vet inte hur de ska hantera det faktum att jag inte ska hem till någon av mina föräldrar på jul t ex. Att jag inte har "tjocka släkten" att hänga med. Det finns liksom inte på deras världskarta. Åh, men nähä... ehum, god jul då. Tyst.
Detta är också ett fenomen jag funderar en del kring. Hur konservativa och traditionella många människor är - just vid större högtider. Och då menar jag inte med pynt och särskilda maträtter eller så utan snarare hur lite utrymme det finns för andra alternativ. Hur lite utrymme det trots allt finns i vårt fantastiska Sverige till olikheter. Hur lite vilja det finns att värna om varandra. Att ta hand om och stötta varandra när livet kanske är lite svårare än vanligt. Det är så lätt att lägga allt ansvar på just den svaga. Allt ansvar på just de ensamma. Allt ansvar på just de som är utanför. Allt ansvar på den som har det svårt.
"Om du bara ler så ler andra tillbaka" "Man får bjuda till själv juh" "Det blir vad man gör det till" osv. Känner ni igen det? Säkert har ni själva hört det av någon eller till och med sagt det till någon annan.
Men hörrni, när man ler och ler och ingen ler tillbaka, när man bjuder till kalas och ingen kan/vill/har tid att komma, när man bjuder in sig själv till fester och då behandlas som paria, när man sträcker ut sina händer, sin famn till vänner som har sorg och då blir avvisad - vad i hela världen ska man då göra??? När ska man någonsin duga och få vara med? Hur ska man göra för att duga? Det kan väl ändå inte bara vara pengar och jobb som räknas? För om du inte har varken det ena eller det andra är du ingen att ha. Va? Då kan man inte ha något vettigt innanför pannbenet, eller?
Jag förstår mig inte på den värld jag lever i. Jag vet inte om jag någonsin kommer förstå. Det spelar ingen roll hur mycket jag gör. Hur lite jag gör. Hur mycket jag försöker eller hur lite jag försöker. Det vill sig inte riktigt
Jag önskar i alla fall alla er där ute som läser här ett riktigt gott nytt år. Fullt av framgångar och lycka med dock på ett balanserat sätt ;-)
Ett nytt årtionde är i antågande och jag hoppas sannerligen det blir bra mycket muntrare än det vi nu lämnar bakom oss. Terrordåd, mord, krig, naturkatastrofer och ja, kanske inte helt olikt de tidigare decennierna men nog borde det vara dags för lite mer omtanke och medmänsklighet nu för tusan! För hela vår jord!
På återseende 2010!
torsdag 31 december 2009
Tankar i nyårstider
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Byt land!
Du, vi skjuter av fyrverkerierna vid 8 (det är ju midnatt ngn annanstans o vi är så GLOBALA vi) och går o lägger oss vid 10, det har vi gjort i många år nu o är så nöjda så. De större barnen går på fest eller sitter uppe själva.
Jättestorkram till dig och jag ska tänka på dig mycket mycket i kväll så du är inte ensam alls! Bara t kroppen s.a.s.!
Styrkekram! :)
Wanja
Ilva - Taaack! :=)
Det finns ju faktiskt "rätt typ" av människor där ute någonstans. Det gäller bara att hitta dom ;-)
Tanken på att byta land har slagit mig många gånger. Särskilt under tiden i USA. Trots allt finns det mycket som är bra med Sverige vad gäller systemet och skyddsnätet för sjuka, arbetslösa, ensamma mammor osv (även om det håller på att urholkas och har förändrats med den regering vi nu har) - det är mest människorna som är "konstiga".
Och det ironiska är väl att "de" tycker jag är konstig ;-) Det är som att vi lever i olika världar. Eller lite som små barn som parallelleker innan de blir tillräckligt gamla för att leka tillsammans.
Wanja - Tusen tack! Den stärker redan :-)
Låt oss hoppas på ett gott 2010! Hade du bott lite närmare Lund hade du varit välkommen till oss! Stor kram
Viktoria
Vad tråkigt det är att det är så här. Det är verkligen inte kul att få höra sådant som ger en själv skulden, det är så klart bara värre - för så enkelt är det ju inte. Och att vara vän med någon som är arbetslös kan väl inte vara smittsamt, det måste ju vara helt oväsentligt. Det viktiga är ju personen. Det finns hur mycket som helst att skriva och tycka i detta ämne. Förstår att just helgerna känns jobbigast. Egentligen tror jag att du har det minst lika bra som många andra och till och med bättre än vissa. Det är bara att bilden av hur alla har det och hur man ska ha det målar upp sådana idyller. Sen är det klart att man vill finnas i ett sammanhang, men då ska det ju vara ett bra sådant - annars är det inte så meningsfullt. Jag har faktiskt några människor i min närhet som verkligen tagit in andra i sina familjer på ett helt underbart sätt, men det är ovanligt. Vill i alla fall önska dig ett bra år som jag hoppas ska bära med sig positiva och roliga händelser för dig. I den större världen önskar jag förstås ett varmare samhälle, fler jobb, mer rättvisa, bättre politik, slut på svält, mord, terrordåd och krig...Stor kram/eva
Viktoria - Åh, kära nån vad trevligt :-) Man tackar! Ja här på nätet kryllar det av varma och trevliga människor men vi är ju lite utspridda i landet 8och världen) som kan ställa till det för "live-möte" ;-) Och visst kommer 2010 bli något utöver det vanliga :-)
Eva - Du har så rätt! Det där med sammanhanget som bör vara BRA! Jag har ju av just den anledningen valt att inte ha kontakt med t ex min pappa (fast han fortsätter någon gång om året sådär att skicka kort/brev och tala om hur illa jag beter mig, vilken dålig attityd jag har mot honom, hur synd det är om honom som har en så elak dotter samt att han inte kan göra någonting åt det utan det är bara jag som ska "fixa till mig" typ) för jag står inte ut att till en början liksom förvandlas till min mamma som ska fixa, städa, laga mat och göra allt som hon brukade (de är skilda) och samtidigt bara höra klagande, nedvärdering och hur fel allt är med mig, både fysiskt, psykiskt och vad än jag tar mig för.
Så visst har jag det väldigt bra på många sätt :-) Har väl mest bara svårt att hitta nya "föräldrar", vänner och andra som känns genuina och trygga att umgås med. Nätet och bloggandet är dock en bra start :-) Kram!
Lite sen kommentar. Åsa, det är inte bara du som känner som du gör. Och tro mig, även den som har familj att umgås med under högtiderna kan dette till trots känna igen sig i din beskrivning.
Det har tagit mig lång tid att hitta mitt lilla "sammanhang" där jag är nu, faktum är att jag bott i Stockholm i tio år, och först nu känner att jag hittat riktiga vänner som jag kan umgås med utan att känna krav på att jag ska prestera eller vara på ett visst sätt.
Sedan är det det där med att bjuda på sig själv. Varför är det alltid vissa personer som ska bjuda på sig själv? På samma sätt som att det alltid är vissa som vejer om man möter någon på gatan, som håller upp dörrar...och vem har rätt att ha åsikter om dig och fur du ska vara? Tycker du är klok som håller dig undan. Skickar en stor ktram till dig! det var så trevligt att träffa dig och att umgås ett par timmar hos Husmodern. kanske ses vi igen 2010, vem vet?
Annika - Tack! jo, det finns nog många som är "ensamma" omgivna av andra människor. Och många som gör en massa saker bara för sakens skull typ. Kanske skulle världen bli en vackrare plats om vi lite till mans (kvinns?) lyfte blicken lite, höll upp en dörr eller två och var lite ärligare och snällare mot varandra mer från hjärtat än yta o rutin.
Låter som om du gjort ett svårt men nödvändigt val i din kontakt med din pappa. Svårt, eftersom ens föräldrar ändå är så otroligt viktiga även när man är vuxen. Det är svårt att låta bli att bry sig om vad de tycker och självklart vill man att det ska fungera. Men att få kommentarer av den typen är bara nedbrytande. Det går ju inte att matas med sådana negativa tankar. Jag tror att du vet att du gör rätt, samtidigt förstå jag att det ändå finns en sorg i att det är så. Visst är det som Annika skriver, det är bara att det inte alltid syns. Låt oss ändå hoppas på att vänlighet, omtanke och värme blir värdefulla egenskaper värda att uppmuntra. Kram/Eva
Skicka en kommentar