Från det att jag började dricka kaffe har jag periodvis levt utan stimulantia som koffein och raffinerat socker. Som längst lite drygt ett år. Då drack jag kornkaffe och det godare men dyrare cikoriakaffe. Då och då slog jag till med en liten espresso på stan. Med mycket socker i. Vad som händer sedan vet jag inte men vips så drack jag kaffe mer eller mindre varje dag. När jag i januari förra året drabbades av pinjemun drack jag inte kaffe på tre månader. Det var en riktig pärs att vänja mig av vid kaffet. Huvudet sprängde som aldrig förr. Men eftersom den vidriga metallsmaken aldrig verkade vilja försvinna gick veckorna och jag tänkte att ett liv utan kaffe kanske skulle vara möjlig. Bara tanken på avvänjningen borde vara ett skäl gott nog att kaffe inte är särskilt bra för kroppen.
Haha, vem jag försökte lura vet jag inte men det går inte en dag utan ett par koppar kaffe. Gärna med en skvätt mjölk i. Två koppar redan avklarade idag och nu dags för en tredje.
Trevlig vecka på er!
måndag 9 maj 2011
Kaffe, kaffe, kaffe, måndag, kaffe, kaffe...
***
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Detsamma hände min sambo: pinjemun och påföljande kaffedrickarkaos. Han började dock sen igen.
Cecilia - oh, det var så underligt. Allt smakade surt, gammalt och unket men inget luktade dåligt. Tog väl ett dygns googlande och sökande efter detta fenomen. Flest tips om att jag skulle vara gravid! vilket osökt för tankarna till vilken förklaring män i första hand skulle få kring "metallsmak i munnen"...?
Och ja, jag dricker ju också kaffe igen - skulle inte klara mig utan tror jag - men drar mig från att äta pinjenötter...
Skicka en kommentar