Nyligen skrev jag om Vagabonds specialnummer om mat världen över. Tidningen är fullspäckad med matresor, mattips och väcker mina minnen till liv av de få resor jag gjort i världen.
Peru ligger tydligen bra till enligt världens "matstrateger" (vilka de nu är?). Peru är dessutom ett bland världens tio länder vilka klassats som "biologiskt megamångfaldigt". Intressant. Jag googlar och försöker hitta mer om detta och vilka de nio andra länderna. Här på sidan Centrum för biologisk mångfald (CBM) hittar jag inte något om det. På ett annat ställe hittade jag att Indien var ett av de nu 12 länderna i världen med megadiversity. Tack och lov för Wikipedia. Där visar uppgifterna dessutom på att hela 17 länder är klassade "biologisk megamångfald" (in English Megadiverse countries). Övervägande delen av länderna finns i Sydamerika. Förutom Peru, är det bl a Colombia, Ecuador Brasilien och Venezuela. Även i Afrika och Asien finns t ex Sydafrika, Madagaskar, Kina, Indien, Malaysia och Australien. Nog om detta. Läs gärna vidare om biologisk mångfald och om the Convention on Biological DiversitY (CBD) som antogs under Rio-konferensen 1992. Det gjordes då även det för de flesta mer kända handlingsprogrammet Agenda 21 för hållbar utveckling.
Hur som helst, i tidningen står det att Peru förutspås bli nästa stora globala matsuccé liksom det japanska, thailändska, mexikanska m fl kök varit. I mattidningen, som finns i butik fram till den 18 juni, finns bland annat ett recept på Perus nationalrätt Ceviche. Variationerna är många men i princip består grunden av rå fisk marinerad i limejuice, lök, koriander och chili. Hrm. Inte riktigt min melodi. Trots att jag tidigare ätit en del suhi, som ju innehåller rå fisk, så vill jag inte på något sätt jämföra ceviche med sushi. Men, med tanke på de övriga ingredienserna, förutom fisken (och även skaldjur) så borde jag tycka om det. Jag menar lime, citron, koriander, chili, lök, avokado - kan det bli bättre än så :)
Downtown, Isla Mujeres
Inte osökt för den artikeln mig till Mexico. Närmare bestämt Isla Mujeres. Den lilla ön utanför Cancún på Yucatanhalvön där jag strosade runt för drygt sju år sedan. Då hade jag slutat med djurkött, mjölkprodukter men det hände fortfarande att jag då och då åt en liten bit fisk. Bland annat smakade jag på just ceviche. Så det var där jag för första och enda gången smakade Red snapper. Eftersom denna abborrfisk trivs bäst tropiska och subtropiska vatten och finns antagligen inte här hemma (nu äter jag ju inte fisk sedan många år tillbaka och ska erkänna att jag har dålig koll på fiskutbudet i landet). Trots att den med sitt rosa kött påminner om laxen har smaken allt annat än med lax att göra. Jag minns den som en god fisk. Påminner lite om vanlig vit fisk som t ex torsk fast ändå inte riktigt så torr. Red snapper är som sagt en abborrfisk men jag har aldrig ätit abborre så hur de två är i jämförelse har jag dessvärre ingen aning om.
En annan sak som jag smakade på där var ren kokosjuice. Jorå. Med sugrör, direkt ur en kokosnöt. Värsta lyxen! Det var på stranden. Långt före det att Dr Antonio Martins coco juice fanns på hyllorna i kyldisken. I Vagabonds mattidning finns en liten notis om att kokosnötjuice eller kokosnötvatten som det också kallas, marknadsförs som värsta mirakeldrycken i USA. Jag måste säga att de sorter med kokosnötsjuice jag testat, tycker jag inget slår den färska direkt ur själva kokosnöten. Och det trots att exempelvis Dr Antonio Martins hävdar att deras produkt är just kokosvattnet från gröna kokosnötter och inget annat. Jag vet inte. Kanske var det platsen. Stranden. Luften. Känns inte riktigt på samma sätt att dricka, kylskåpskall, ur ett glas...
När jag tänker på den resan känns det nästan som att det bara är en dröm. Stranden var den kritvitaste jag sett och sanden, ja den kändes mer som potatismjöl än vanlig sand. Vattnet var så salt så salt så det knappt gick att titta under vattnet (borde haft simglasögon med!). Det var så soligt och varmt att man bara måste ha parasoll. Hade släpat med mig kurslitteratur till andra sidan jordklotet men ack, jag plöjde några pocketböcker istället. Och aldrig i hela mitt liv, vare sig före eller efter, blivit så brun på så kort tid. Svettades i princip hela tiden men njöt i fulla drag av att inte göra något annat än ligga på stranden och läsa böcker. Har aldrig gjort en liknande resa igen och kommer förmodligen aldrig göra det i framtiden heller. Det var väl inte världens bästa utbud på vegetarisk mat och minns inte mycket mer av den än att jag åt quesadillas, friterade lökringar och drack väl en hel del av de välkända mexikanska ljusa lager samt en och annan margarita (=dagligt obligatorium) :D
smålullig Åsa, sista kvällen på Playa Norte...
Later friends!
***
p.s. Bilderna är mina, tagna med analog kamera, som jag nu har fotat med min digitala kamera så de är lite i mörkaste laget och någon lite suddig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar