1 maj, sol och tårar omvartannat

Tanken var att blogga om lyxfrukost och blåbärspannkakor idag som denna. Den enda helgdag vi har i Sverige som inte är knuten till något religiöst tjafs. Det är 1 maj och av en outgrundlig anledning är jag så fruktansvärt ledsen.

I veckan som gick var jag på ett möte med en potentiell arbetsgivare. Genom vad de förklarade för mig deras goda vilja så erbjöds jag praktik på fredagar under maj och juni. Har jag tur står fortsätter deras erbjudande kvar under hösten också. Och vem vet, kanske kan jag då även få chans till ett tillfälligt timjobb till våren - nästa år. Jorå. Minsann. Jag erbjöd mig villigt att arbeta en dag i vecka för dem. Men ack, de var på intet sätt alls i behov av arbetskraft. Dock var det så att en av deras medarbetare, dryga 60 år, tycker det skulle vara skönt att gå ner i arbetstid. På fredagar. Och ut över bordet slängde kommentaren: Du som är så ung (! närmare 40 än 35) har ju många år kvar att arbeta.
Behöver jag säga att det var ett av mina allra mest förnedrade möten jag haft under tiden som arbetssökande.

Solen strålar från en klarblå himmel. Det kunde inte vara en finare dag för promenad genom stan. För fyra år sedan lyssnade jag 1 maj-talaren Jan Eliasson och i år är det Leif Pagrotsky som håller låda. Trots att jag själv inte är socialdemokrat så tycker jag synd om alla sossar. Och faktiskt om Mona Sahlin. Jag tror att hon trots allt skulle kunna bli en bra partiledare om inte det vore för de gamla trångsynta gubbarna i alla led. Jag ser inte hur socialdemokraterna överhuvudtaget ska kunna utmana högern och samtidigt värna om solidaritet, jämlikhet och rättvisa.
Jag var trots allt på plats och såg t o m självaste Annelie Hultén (ordförande i kommunstyrelsen), Leif Pagrotsky (riksdagsledamot) Anna Johansson (partiordförande (S)Göteborg, kommunalråd) med flera och alla fanbärare längst fram i tåget som gav sig iväg från Järntorget mot Götaplatsen, längst uppe på Avenyn. Men då kom tårarna igen och jag mådde så illa att jag fick vända hemåt igen.

För vad är detta med välfärdsjobb? Välfärdsjobb = fas3 och tro inget annat. Enligt socialdemokraternas nya partiledare ska alltså långtidsarbetslösa genom välfärdsjobb "utföra arbetsuppgifter som är meningsfulla för samhället men som inte annars skulle ha blivit utförda”. Och varför blir då inte alla dessa arbetsuppgifter utförda frågar man sig?

Jo, bland annat för att det skärs och skärs och skärs ner i den kommunala budgeten. I början av 2000-talet snackades det om kommande stora nedskärningar inom den offentliga sektorn. Ja vem har inte märkt av alla besparingar till höger och vänster? Så det känns säkert skönt att skylla på "krisen" och därför tvingas spara ännu mer inom de offentliga finanserna. Kommuner och landsting har slimmat allt inom barnomsorg, skola och vård. Färre personal på fler antal barn i de allt större barngrupperna i förskolan, färre fritidshem trots att antalet barn på fritidshem ökar, och tidigare i april läste jag en artikel om hur det kan se ut för en hemtjänstarbetare. Under tjugo års tid har antalet vårdtagare ökat från ca 4/dag till 16-18/dag. Dessutom är de vårdtagarna idag mycket sämre än tidigare år. Troligtvis är det ingen unik situation i just Årsta, Stockholm utan ser nog likadant ut på fler platser i landet. Gruppen äldre, 80 år eller äldre, har ökat med över 30 % sedan 1990 medan jobben inom vård och omsorg minskade.

I artikeln Välfärdsjobb mot utanförskap står det att modellen med välfärdsjobb innebär en "drivkraft till aktivt jobbsökande eftersom ersättningarna kräver en motprestation". Och exakt när ska du då som arbetslös fulltidsvälfärdsjobbande aktivt ägna dig åt jobbsökande? På natten när alla andra sover? Vidare menar man att detta då vore en vinst "både för den enskilde, socialt och på arbetsmarknaden, samt för samhället". Icke för den enskilde vågar jag påstå. Icke på något vis. Och på arbetsmarknaden? Men kom igen! Om arbetsgivare får tillgång till gratis arbetskraft är det en vinst enbart för arbetsgivaren. I fallet som det nu är, då arbetsgivaren, den så kallade anordnaren, eller som Ams själva säger den kompletterande aktören, får 225 skattefria kronor per dag för varje placerad fas3are.
Mig veterligen finns ingen som inte vill ha betalt för sitt jobb. Det finns ingen som inte vill ha möjlighet till att få tjänstepension, sjukförsäkring, semester, att uppfylla arbetskravet för ev a-kassa och mycket mer som t ex olika löneförmåner som friskvårdstillägg och vad det nu kan vara.

Vidare i artikeln kan man läsa att välfärdsjobben tydligen ska "möta den arbetskraftsbrist som på sikt hotar offentliga sektorn. Denna sektor står inför stora pensionsavgångar samtidigt som tillflödet av unga avtar".
Det var just arbetskraftsbristen och de redan då, för tio år sedan, stora småbarnsgrupperna som gjorde mig sjuk och tvingade mig att byta yrkesbana. För jag antar de menar bris på vård- och omsorgspersonal av diverse sort. Vad gäller den administrativa biten inom den offentliga sektorn talas det tyst om. Där går folk övertaliga, omplaceras hit och dit och påståenden som "det lättar snart" och "om två år ska du se, då börjar alla pensionsavgångar". Jada jada har jag hört i över 7 år nu. Pensionsavgångarna rimmar dessutom illa med den önskade höjda pensionsåldern.
I Västra Götaland finns den högsta andelen "Eftergymnasial utbildning mer än 2 år" bland FAS3-deltagare. Fler än i Stockholm till och med. Se tabellen här. Sammanlagt över landet är det fler med eftergymnasial utbildning mer än 2 år (kolumn 5) bland FAS3-deltagarna än de med förgymnasial utbildning mindre än 9 år (kolumn 1). Allra flest är de med gymnasieutbildning. Vad vi ska med mer utbildning till vet jag inte. Det är jobb vi vill ha. Riktiga jobb. Betalda jobb.

Absolut raspberri, Cremé De Cassis, mineralvatten och frusna blåbär

Varför, varför, varför ska jag sysselsättas, arbetstränas, gratisarbeta, tvångsplaceras eller ens välfärdsjobba och samtidigt leva på en årsinkomst på i runda slängar 160 000 (brutto/32% skatt)? Trots att jag har arbetserfarenhet från flera olika yrkesområden så saknar jag från andra områden och är inte helt okompetent för det (upp med handen alla som kan och vet allt innan ni fått möjlighet att pröva just det där jobbet!). Som gymnasieekonom, pedagog och akademiker tror jag mig kunna klara av att lära mig en hel del.
Det enda jag vill är att arbeta för en skälig lön, schyssta villkor och faktiskt kunna ha råd att någon gång gå på bio, äta lunch på stan, gå till frissan, skaffa nytt batteri till datorn, laga mobilen, lämna in cykeln på service eller kanske till och med lyxa till det med att åka kollektivtrafik när det regnar.

***