Då var dagen bara timmar från verklig. Äntligen! Som jag väntat. Ja, jag har väntat på att eländesåret ska ta slut. Det började väl ok och under dess första del fanns förhoppningar och framtidsutsikter av att få komma med på banan igen. Men året visade sig ta en annan väg och nu är det än värre än tidigare. Jag är sedan flera månader fast i mest avskyvärda system nuvarande regering har åstadkommit. Det är en sak att vara online på nätet men en helt annan sak att var med och delta i det verkliga livet. Där existerar jag knappt längre annat än som livegen under staten.
Idag, dagen innan nyårsaftonen, är det tio år sedan jag jobbade min sista dag som förskollärare. Ett medvetet val med anledning för att jag var ständigt sjuk. En frisk månad om året under ett par års tid. Både kropp och plånbok skrek av smärta. Eftersom jag år efter år arbetade på vikariat fanns ingen hjälp att få i form av rehabilitering, omplacering eller annan ev frisk/sjukvård från arbetsgivaren. Återigen var jag ute på egen hand och skulle hitta lösningen. En hel del tid spenderade jag då till soul searching. Jag var ju inte ens 30 fyllda och var då av åsikten (vilken jag idag inte längre delar med mig själv) att om nu inte fingrar och övriga leder ville hänga med ordentligt borde jag i alla fall kunna använda hjärnan till något meningsfullt. På arbetsförmedlingen gjorde jag intressetester, ringde runt och gjorde miniintervjuer med organisationer och myndigheter som jag vart intresserad av att arbeta hos och träffade studievägledare på Göteborgs universitet. Jag var sååå före min tid ;-) * Till slut kom jag fram till vad jag ville ägna mig åt.
Nya dyra studielån och världen började snurra, i min mening, åt rätt håll igen. Jag älskade skolan och mina underbara lärare och trots att jag läste så att ögonen blödde och orden till slut inte gick att forma till meningar så är det det allra bästa jag gjort. Framtidsutsikterna var inget annat än ljusa. Vad som gått snett sen vet jag inte. Bara en sak vet jag. Efter år ut och år in med nej efter nej efter nej efter nej efter nej är oerhört dränerande på energi och inte minst självkänslan och dugligheten som människa. Idag vet jag varken ut eller in och det känns nästan som att jag är en oerfaren tonåring som inte ens haft sitt första sommarjobb.
För varje nyår som gått det senaste decenniet har jag peppat mig själv och verkligen hoppats och trott på att kommande år ska bli bättre och mer framgångsrikt på alla möjliga sätt. Ja, arbetslösheten har en inneboende förmåga att ställa till det på fler plan än just arbete. Det är så att säga många tårtbitar i livskakan som saknas.
I år gör jag inte längre så. Hoppas på det bättre alltså. Jag är trött på alla floskler och glada tillrop om hur allt kommer ordna sig. Jag är trött på att låta lågan flamma upp för att sedan brutalt kvävas genom det ena utnyttjandet efter det andra. Jag är trött på tomma löften och inte minst på alla okritiska kommentarer och nästintill uppmaningar om att jag får skylla mig själv att jag är abetslös. Som om att det är mitt fel att arbetsmarknaden är iskall. Självklar finns någon slags inneboende tro på att goda saker ska komma min väg. Lite som talesättet trägen vinner. Annars skulle jag inte längre vandra på denna jord. Men jag har inga större förväntningar längre. Jag har ingen särskild tilltro till vad potentiella arbetsgivare lovar. Det vill säga om jag bara jobbar lite gratis för dem först.
Nä, 2012 får ha sin gilla gång och göra vad det vill med mig. Jag orkar inte engagera mig längre. Och det är inget deppigt med det eller så att jag gett upp allting utan det är helt enkelt så det får bli. Utan krusiduller.
Men en sak ska jag i alla fall försöka göra: få tag på en pytteskruvmejsel (eller fler) så att jag kan skruva loss botten på min dator och göra rent fläkten. Sedan kryssa fingrarna att jag inte gör sönder något utan klarar av att skruva tillbaka alla delar. Allt i hopp om att datorn ska sluta dö varje gång jag kopplar in mobilen eller öppnar bildmappen och börjar förbereda bloggbilder. Förhoppningsvis kan jag efter det spotta ut mig om inte alla så i alla fall hälften av de dryga hundra poster som ligger i draft.
Gott slut!
* ja, och trots det uppmanas jag att upprepa precis samma saker om och om igen av bland andra handläggare på AF och inte minst av de på senare år så hypeade coacherna. "Om du bara vet vad du vill kommer du lyckas". Jo tack. I sex år slet jag och arbetade medvetet mot det jag allra helst ville göra- att arbeta för barns rättigheter genom att engagera fler myndigheter och kommuner i frågan om att genomföra och upprätthålla Barnkonventionen - men då ingen är intresserad av mitt engagemang och kunskaper annat än för att utnyttja gratis har de senaste tre åren varit en enda lång berg-och-dal-bana.
***
3 kommentarer:
Tack för att du delar med dig av din historia, jag önskar dig verkligen allt gott under 2012. Med risk för att komma med ett fullständigt värdelöst tips vill jag ändå försäkra mig om att du känner till att landets 21 länsstyrelser har regeringens uppdrag att jobba med barnkonventionen? Kompetensen hos myndigheterna inom detta område lämnar en del att önska och de skulle säkert behöva någon som du.
Anonym - Jodå, jag är smärtsamt medveten om vad du informerar om. Min magisteruppsats i mänskliga rättigheter (2005) handlade om "implementeringsproblem" av BK inom just myndigheter och inte minst landets alla 21 länsstyrelser. Då de själva (främst länssyrelserna) inte var särskilt medvetna om sitt regeringsuppdrag vad gäller BK tycker jag det är oerhört svårt att då komma som hyfsat grön på området och dessutom arbetslös och försöka övertyga statliga myndigheter och verk om att de behöver jobba på sitt barnperspektiv - förslagsvis med hjälp av en sån som jag dårå ;) Det blir inte mycket gehör för att uttrycka sig milt.
Barn kommer ALLTID längst ner på listan. Särskilt idag då vinstmaximering på kortast möjliga tid är "normen" för allt arbete ses ett långsiktigt barnperspektiv mest som en kostnad, som en enda stor minuspost i räkenskapen. (även om jag personligen ser vinsten i att i tidig ålder förebygga för ev senare och än mer kostsamma problem)
Som ideell barnkonventionsinformatör, rättvismärktambassadör osv har jag haft intentionen att göra gott och påverka andra att få upp ögonen för ett mer välgrundat barnperspektiv men även jag måste betala hyran och orkar inte längre lägga ner min själ i enbart gratisjobb. Utanförskapet, att aldrig riktigt tas på allvar, eller att bara duga som gratishjälp dränerar mig på lust och energi.
Måste hitta på något annat att ägna mig åt så jag får någon dräglig inkomst någongång.
och du vet vad jag tjatar och tjatar, men jag tror ff att det finns mga högkompetenta, fina människor som vill göra gott TILLSAMMANS, och att nosa lite på vad som kan finnas hos coompanion i form av mänskliga resurser och kompetens skadar inte... (jag kan banne mig komma ner till gbg och trava dit med dig!:) alltså bara när jag läser din kommentar ovan så bara WOW, vad du kan, vill och inte minst BEHÖVS där!!!
*varm kram*
Skicka en kommentar