Vi människor verkar har en inbyggd vilja att ständigt bli bättre. Men vi verkar också ha en inbyggd förkärlek till genvägar, vilken dessvärre är den inte alltid större än viljan att fuska. Så här i post-OS-tider vill jag påstå detta är särskilt tydligt inom tävlingsidrotter där doping är ett sätt att gena mot toppen av alla toppar.
Så även när det kommer till mat, vikt och våra fantastiska kroppar. Det finns ingen hejd på bantningsdieter hit och viktminskningsdieter dit. "Gå ner 5 kg på en vecka", "Så får du platt mage till sommaren", ni känner igen rubrikerna.
Aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, att det skrivs, debatteras och gapas om dieter på lång sikt. Dieter i bemärkelsen kosthållning för livet och hälsan, tänkt att hålla livet ut. Dieter för att minimera kostrelaterade sjukdomar som bland annat hjärt-kärlsjukdomar, diabetes m. fl.
Jag tror de flesta som någon gång prövat på en eller fler bantningsdieter innerst inne vet att det inte finns någon quick fix. Ett slående exempel var kvinnan, till synes liten och nätt, som säger att hon bantat i 30 år (i tv-programmet Skavlan där Niklas frågar folk på gatan, om än i roande syfte, om deras vikt och ev dieter de använt sig av) och rabblar upp banandieten, viktväktarna, divers bokstavs- och sifferkombinationer med flera och säger att hon till och med prövat att svälta sig själv.
Slutar aldrig förvånas över dem som påstår den ena efter den andra bantningsdieten de testat inte fungerar, eftersom de går upp igen när de slutat med respektive diet. Nähä!?
Vad beror denna bantningshets på egentligen? Går det att enbart skylla på reklam och vårt utseendefixerade samhälle? På våra trådsmala modellideal? Det är också allmänt känt att vi idag är en fetare (och sjukare?) befolkning än för bara 30 år sedan.
Övervikt och fetma ökar risken för hjärt- kärlsjukdomar, typ-2 diabetes med mera så det finns alltså en del fördelar, ur ett hälso- och samhällsekonomiskt perspektiv, med att hålla kroppen i trim.
Har inte den enskilde individen intresse och vilja att leva så friskt som möjligt och själv ansvara för att minimera risken att i framtiden drabbas av diverse sjukdomar finns naturligtvis ingen anledning att ägna sig åt varken motion eller särskilt hälsosam mat.
På tal om motion. Vetenskapens värld vissade tidigare i år (24/2) ett intressant avsnitt: Träning - myter och sanningar (se avsnittet på svt play). För det är inget tvivel om att det råder närapå träningsfeber nu. Eller? Enligt programmet visar en kartläggning att hela 68 % av sveriges befolkning tror sig utöva en sammanhängande fysiskt aktivitet om minst 30 min/dag. I verkligheten rör det sig om endast 1 %. Vad gör egentligen resterande 99 %?
En forskare menar på att bristande vardagsmotion är en bidragande orsak till att vi svenskar överskattar hur mycket vi rör på oss. Kontorsarbete, bilar, ökat tv-tittande och stillasittande har byggts in i vår vardag i samma takt som vardagsmotionen minskat.
Vår vardagsaktivitet är så att säga väldigt underskattad. Alltså betydelsen av den. Tycker ofta jag får höra, särskilt från vuxna med barn, att det är så svårt att hinna (och faktiskt orka!?) träna. Förmodar att de ser enbart träningspass på gym eller specifik sport som träning och glömmer bort att cykeln till och från skola/jobb också är motion. Trädgårdsarbete, för den som har sådan förstås, städning, promenad i skogen osv är också ett enkelt och lättillgängligt sätt att röra sig på. För barnfamiljer borde det väl vara alldeles ypperliga aktiviteter där alla kan vara med.
Kanske är det för att jag under min uppväxt alltid promenerade eller cyklade överallt som gjort att jag fortsatt med det. Trots flytt in till stan. Tänker inte ens på att det är en fysisk aktivitet.
I ovan nämnda program visades en filmsnutt (vilka flera av er, precis som jag, redan sett tidigare) där Lance Armstrong, cyklisten ni vet som efter sin cancerbehandling fortsatt vinna lopp efter lopp i flera år, uttalade sig:
"Jag tycker synd om alla cyniker och skeptiker som inte tror på mirakel" ...eh, säger killen som varit dopad i princip hela sin cykelkarriär.
En kan ju undra vem som inte tror på mirakel.
Aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, att det skrivs, debatteras och gapas om dieter på lång sikt. Dieter i bemärkelsen kosthållning för livet och hälsan, tänkt att hålla livet ut. Dieter för att minimera kostrelaterade sjukdomar som bland annat hjärt-kärlsjukdomar, diabetes m. fl.
Jag tror de flesta som någon gång prövat på en eller fler bantningsdieter innerst inne vet att det inte finns någon quick fix. Ett slående exempel var kvinnan, till synes liten och nätt, som säger att hon bantat i 30 år (i tv-programmet Skavlan där Niklas frågar folk på gatan, om än i roande syfte, om deras vikt och ev dieter de använt sig av) och rabblar upp banandieten, viktväktarna, divers bokstavs- och sifferkombinationer med flera och säger att hon till och med prövat att svälta sig själv.
Slutar aldrig förvånas över dem som påstår den ena efter den andra bantningsdieten de testat inte fungerar, eftersom de går upp igen när de slutat med respektive diet. Nähä!?
Övervikt och fetma ökar risken för hjärt- kärlsjukdomar, typ-2 diabetes med mera så det finns alltså en del fördelar, ur ett hälso- och samhällsekonomiskt perspektiv, med att hålla kroppen i trim.
Har inte den enskilde individen intresse och vilja att leva så friskt som möjligt och själv ansvara för att minimera risken att i framtiden drabbas av diverse sjukdomar finns naturligtvis ingen anledning att ägna sig åt varken motion eller särskilt hälsosam mat.
En forskare menar på att bristande vardagsmotion är en bidragande orsak till att vi svenskar överskattar hur mycket vi rör på oss. Kontorsarbete, bilar, ökat tv-tittande och stillasittande har byggts in i vår vardag i samma takt som vardagsmotionen minskat.
Kanske är det för att jag under min uppväxt alltid promenerade eller cyklade överallt som gjort att jag fortsatt med det. Trots flytt in till stan. Tänker inte ens på att det är en fysisk aktivitet.
I ovan nämnda program visades en filmsnutt (vilka flera av er, precis som jag, redan sett tidigare) där Lance Armstrong, cyklisten ni vet som efter sin cancerbehandling fortsatt vinna lopp efter lopp i flera år, uttalade sig:
"I'm sorry you can't dream big."
"I'm sorry you don't believe in miracles"
"Jag tycker synd om alla cyniker och skeptiker som inte tror på mirakel" ...eh, säger killen som varit dopad i princip hela sin cykelkarriär.
En kan ju undra vem som inte tror på mirakel.
* * *
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar