Världens bästa diet - finns den?

Vi äter mer och mer samma sorts mat världen över. På gott och ont. Enligt Kew, The Royal Botanic Gardens i London, finns i runda slängar 30 000 ätbara grödor. Av dem äter vi i princip bara ris, majs och vete. Sorgligt men sant.
På Kew finns Millennium Seed Bank där nära 2 miljarder olika frösorter finns förvarade. Tanken är att innan år 2020 ha sparat 25 % av världens alla plantfrön, främst från de mest utsatta områden på jorden som riskerar att värst drabbas av klimatförändringar och annan förstörelse av oss människor (bl. a. att det faktum att vissa grödor exploateras till den grad att det slår ut andra unika grödor samt gör en del råvaror otillgängliga för lokalbefolkningen (t. ex. quinoa) genom att de blir för dyrt för dem och tvingas leva på billigare importerade hel- och halvfabrikat).

I takt med att vi utsätter våra smaklökar för nya smaker och råvaror, med mat från jordens alla hörn, och skaffar oss en allt mer varierad kost, äter vi alltså globalt sett mer och mer samma råvaror. Hur har det blivit så? Vad gör det med oss som människosläkte? Och vem i världen äter egentligen den bästa maten? Frågorna haglar.
I den brittiska dokumentären World's best diet finns några av svaren. Har du inte sett så skynda att se på SVTplay. Del 1 (tyvärr ej längre tillgänglig) och 2 finns tillgängliga någon dag till. I filmen får vi följa Jimmy Doheryt (välkänd grisuppfödare i England) och Kate Quilton (brittisk TV-profil) på en resa jorden runt. De presenterar 50 länder, vilka rangordnats från de värsta till de bästa dieterna för ett långt och hälsosamt liv (mer info om hur de satt ihop listan) Några faktorer som används för denna rangordning är bland andra:

alkohol
fettyper i kosten
fetma
kostrelaterad cancer
diabetes
livslängd

Från 1970-talet och framåt har kostrelaterade sjukdomar som fetma, diabetes och hjärt-kärl-sjukdomar ökat världen över. Inte sällan i länder som tidigare haft en frisk och långlivad befolkning. Det är nämligen under 70-talet som grödor, främst majs, börjar industriodlas på bred front. Dock inte för de goda råvaran i sig utan för massproduktion av majssirap, ett billigt sötningsmedel. Företag börjar dessutom kräva att bönder jorden runt odlar samma varitet av grödor, vilket i sin tur resulterar i att allt fler grödor försvinner från jorden och därmed också våra matbord. Av olika anledningar är det även som så att vi börjat äta mer och mer halv- och helfabrikat, vilka i sin tur har alltför ensidigt innehåll och oftast innehåller just majssirap.
Bästa dieten är således...

* * *

För den nyfikne och kostintresserade följer här en sammanfattning av dokumentären.

#50 Längst ner på listan finns Marshallöarna. Hur är det möjligt att befolkningen på dessa paradisiska atoller i Stilla Havet, som i princip levt på kokosnötter och fisk, är så körda i botten vad gäller kostrelaterade sjukdomar. Människorna dör främst av diabetes. Det är förfärligt sorligt. I mitten av 1940-talet berövades befolkningen på sin största råvara, fisken, genom de amerikanska kärnvapensprängningar."Vattenfolket" kom inte längre åt fisken ute i havet och tvingas numera leva på  billiga amerikanska importvaror som t. ex. SPAM och andra konserver och helfabrikat. Marshallöarnas befolkning dör främst av diabetes.

#49 Ryssland. Där äter en trots allt inte helt uppåt väggarna fel kost utan dör av alkoholens följder, oavsett handlar om alkoholism och andra alkoholrelaterade händelser.
Efter Ryssland följer Kuwait och flera arabstater, som får en allt fetare befolkning av något de kallar "nya-världs-syndromet", där tillgången på så kallad "junk food" är oändlig.

En annan sorglig utveckling är att Mexico hamnar så långt ner som plats #44. Fetman är väl utbredd och för en stat med så fantastisk god matkultur, vilken de skulle kunna leva gott och länge på, så dödar bl. a. läskeblasken allt fler mexikanare för varje år som går.
Mexikos förhistoriska mat består mer eller mindre av endast sju ingredienser:

majs

bönor

pumpa

chili

sötpotatis

kryddor

örter

Ni förstår ju själva, den dieten håller än!

Så följer USA ett par sydamerikanska stater samt östeuropa och Australien, alla med stor andel majssirap i sin kost och där fetma och diabetes dominerar.
Bland de brittiska öarna är hjärtsjukdomar främsta orsaken bakom den låga levnadslängden. Fetma bland barn är också väldigt utbrett. Kosten består främst av mycket friterad mat samt hel- och halvfabrikat. Huvudingredienserna är kort och gott kött, socker, potatis, vete och vegetabilisk olja.

bild från Channel4.com

Kanske något otippat ligger Etiopien på plats #24. Till skillnad från stater som fått allt sämre dieter så har Etiopiens matkultur berikats på senare år och består mest av linser, gryn och frön, rotsaker och nästan inget kött. Det vill säga mycket fibrer. Säkert har flera av er smakat den för Etiopien karaktäristiska injera, pannkakan gjord av teff. Teff består till 2/3 av protein.
Undernäring är dock fortfarande bland de främsta dödsorsakerna och fetma lyser lyser med sin frånvaro.

När listan börjar räkna ner från #20 hamnar en i Asien. Kina ligger t. ex på plats #18. Kan tyckas lite ironiskt med tanke på att deras huvudingrediens är ris som ju alla kolhydraträdda individer flyr som pesten. Dock är kombinationen med en herrans massa grönsaker toppen för ett hyfsat långt och friskt liv.
Sydkoreaner lider allra minst av fetma och diabetes. Deras kost består främst av fisk, gärna rå, och grönsaker. De fermenterar också mycket mat. Hade det inte varit för spriten skulle Sydkorea nog kunna toppa listan men får nöja sig med plats #13.

Så har vi Frankrike som #8, med en befolkning som lever på kött, ost och rödvin. Enligt dokumentären beror den goda placeringen till stor del på helheten. Att fransmän till stor del har riktiga långluncher. De äter sällan "på väg" och det är glest med halv- och helfabrikat när fransmännen lagar mat.

På plats #6 finns Norden (Norge, Sverige och Danmark) och vår mat beskrivs som en slags nordisk medelhavsmat, Intressant nog är det inte en stat utan en religiös grupp, sjundedagsadventisterna, som hamnat på #4. De är i princip vegetarianer, dricker varken alkohol eller koffein och röker inte heller.

Så har vi då kommit till prispallsplaceringarna. På plats #3 var vi finner världens bästa diet hamnar vi i Grekland. På #2 hittar vi inga mindre än italienarna vilka fått se sig besegrade av...

*trummvirvel*

...Island. Jomenvisst. Där äter de knappt någon fukt eller grönsak och dieten består till stor del av fisk och mejeriprodukter, vilket skiljer sig markant åt andraplaceringens Italien. På Island tillagas en hel del mat med hjälp av Islands unika geotermiska energi (genom ångkokning vars utrustning och metod för övrigt skulle vara kul att grotta ner sig i). Att de titt som tätt badar i de varma källorna verkar också göra sitt till för ett långt och hälsosamt liv. 

* * *

Dieterna skiljer sig alltså en hel del åt i toppen så att helt slå fast vem som äter bäst är inte bara svårt utan nästintill omöjligt. Gemensam nämnare är att maten är minimalt bearbetad, hel- och halvfabrikat existerar knappt ens, samt att den är väldigt lokal. Många idkar självhushåll och äter mat från småskaliga lokala jordbruk och mattillverkare. 

Så, det var väl inte så konstigt att jag la på mig sisådär en elva extra kg första gången jag bodde i USA. Idag håller jag mig som vegetarian närmast åt den italienska dieten men som den nyfikna matnörd jag är, som gärna testar nya råvaror, är det inte utan att jag med lätt ångest kokar min quinoa, vispar ihop min chiapudding och äter så kallad superfood från områden där lokalbefolkningen tvingas leva på billiga och usla importvaror.
Det finns definitivt förbättringspotential för mig att ta mitt globala ansvar.
För människorna och för vår gemensamma miljö. 

 * * *

Godmorgon, världen!

Ny vecka. Nya utmaningar.
Dags för nya tag och ännu ett yttepyttekliv närmare ett mindre sketet liv.

Godmorgon, världen!

* * * 

Corpore sano

Vi människor verkar har en inbyggd vilja att ständigt bli bättre. Men vi verkar också ha en inbyggd förkärlek till genvägar, vilken dessvärre är den inte alltid större än viljan att fuska. Så här i post-OS-tider vill jag påstå detta är särskilt tydligt inom tävlingsidrotter där doping är ett sätt att gena mot toppen av alla toppar.

Så även när det kommer till mat, vikt och våra fantastiska kroppar. Det finns ingen hejd på bantningsdieter hit och viktminskningsdieter dit. "Gå ner 5 kg på en vecka", "Så får du platt mage till sommaren", ni känner igen rubrikerna.
Aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, att det skrivs, debatteras och gapas om dieter på lång sikt. Dieter i bemärkelsen kosthållning för livet och hälsan, tänkt att hålla livet ut. Dieter för att minimera kostrelaterade sjukdomar som bland annat hjärt-kärlsjukdomar, diabetes m. fl.
Jag tror de flesta som någon gång prövat på en eller fler bantningsdieter innerst inne vet att det inte finns någon quick fix. Ett slående exempel var kvinnan, till synes liten och nätt, som säger att hon bantat i 30 år (i tv-programmet Skavlan där Niklas frågar folk på gatan, om än i roande syfte, om deras vikt och ev dieter de använt sig av) och rabblar upp banandieten, viktväktarna, divers bokstavs- och sifferkombinationer med flera och säger att hon till och med prövat att svälta sig själv.

Slutar aldrig förvånas över dem som påstår den ena efter den andra bantningsdieten de testat inte fungerar, eftersom de går upp igen när de slutat med respektive diet. Nähä!?

Vad beror denna bantningshets på egentligen? Går det att enbart skylla på reklam och vårt utseendefixerade samhälle? På våra trådsmala modellideal? Det är också allmänt känt att vi idag är en fetare (och sjukare?) befolkning än för bara 30 år sedan.
Övervikt och fetma ökar risken för hjärt- kärlsjukdomar, typ-2 diabetes med mera så det finns alltså en del fördelar, ur ett hälso- och samhällsekonomiskt perspektiv, med att hålla kroppen i trim.
Har inte den enskilde individen intresse och vilja att leva så friskt som möjligt och själv ansvara för att minimera risken att i framtiden drabbas av diverse sjukdomar finns naturligtvis ingen anledning att ägna sig åt varken motion eller särskilt hälsosam mat.

På tal om motion. Vetenskapens värld vissade tidigare i år (24/2) ett intressant avsnitt: Träning - myter och sanningar (se avsnittet på svt play). För det är inget tvivel om att det råder närapå träningsfeber nu. Eller? Enligt programmet visar en kartläggning att hela 68 % av sveriges befolkning tror sig utöva en sammanhängande fysiskt aktivitet om minst 30 min/dag. I verkligheten rör det sig om endast 1 %. Vad gör egentligen resterande 99 %?
En forskare menar på att bristande vardagsmotion är en bidragande orsak till att vi svenskar överskattar hur mycket vi rör på oss. Kontorsarbete, bilar, ökat tv-tittande och stillasittande har byggts in i vår vardag i samma takt som vardagsmotionen minskat.

Vår vardagsaktivitet är så att säga väldigt underskattad. Alltså betydelsen av den. Tycker ofta jag får höra, särskilt från vuxna med barn, att det är så svårt att hinna (och faktiskt orka!?) träna. Förmodar att de ser enbart träningspass på gym eller specifik sport som träning och glömmer bort att cykeln till och från skola/jobb också är motion. Trädgårdsarbete, för den som har sådan förstås, städning, promenad i skogen osv är också ett enkelt och lättillgängligt sätt att röra sig på. För barnfamiljer borde det väl vara alldeles ypperliga aktiviteter där alla kan vara med.
Kanske är det för att jag under min uppväxt alltid promenerade eller cyklade överallt som gjort att jag fortsatt med det. Trots flytt in till stan. Tänker inte ens på att det är en fysisk aktivitet.

I ovan nämnda program visades en filmsnutt (vilka flera av er, precis som jag, redan sett tidigare) där Lance Armstrong, cyklisten ni vet som efter sin cancerbehandling fortsatt vinna lopp efter lopp i flera år, uttalade sig:

"I'm sorry you can't dream big." 

"I'm sorry you don't believe in miracles"

"Jag tycker synd om alla cyniker och skeptiker som inte tror på mirakel" ...eh, säger killen som varit dopad i princip hela sin cykelkarriär.
En kan ju undra vem som inte tror på mirakel.

* * *

...Uthållighet...

Sedan ett par månader tillbaka pågår en tämligen utdragen och till synes svårtlöst omställning av min kost. Jag återkommer med jämna mellanrum till dilemma kring min vikt(ökning). Trots att jag i mångt och mycket besitter en avundsvärd uthållighet saknas den helt när det kommer till min diet. På senare år, särskilt efter skadan jag drog på mig efter en av mina hittills största bedrifter i livet, så har jag lagt på mig lite mer fettvalkar än någonsin tidigare. Trots att jag tränar hyfsat mycket så har jag ändå svårt att hålla måtten. När det efter flera månader av ansträngning händer något med kroppen och centimeterna runt stuss och mage börjar minska "tillåter" jag mig att äta lite/mycket av det som jag i slutändan mår dålig av.
Knappt hinner jag blinka innan jag lagt på mig igen.
Med råge.

Så kontraproduktivt att jag skäms ögonen ur mig.

Inte utan att jag tror jag ska få stryk, skäll eller att självaste Norman ska komma jagande med kniven i högsta hugg...

Bild lånad från tripadvisor.com då jag uppenbarligen var helt upptagen 

av annat än att fota händelsernas centrum under rundturen på Universal Studios. 

Jag vet precis vilka de värsta bovarna är. Naturligtvis är det just dem som är allra svårast att låta bli.
Smör, ost och övriga mejeriprodukter. Med dem följer bröd, kex, rån, i viss mån vin, hembakat och sötsaker i allehanda form. Och så nötter. Att de just nämnda produkter ställer till det för mig har inget annat att göra än med det faktum att jag inte klarar av att äta i begränsad mängd.
Inget fel på maten i sig alltså. För en vegan är t ex nötter en alldeles utmärkt fettkälla och innehåller förhållandevis mycket protein men de är oerhört energirika. Exempelvis innehåller 50 g valnötter (ca en stor näve) drygt 300 kilokalorier (kcal). Det är lika många kcal som en stadig frukost bestående av fiberhavregryn, linfrön, äpple och blåbär innehåller.
Jag är bara inte sån som klarar att knapra i mig tio små nötter och sen känna mig nöjd.

Matvete, mangold, nektarin och paprikasås

Som allra bäst mådde jag då jag höll mig till veganmat. Då även helt utan vad jag kallar fuskkött och andra låtsasprodukter som "liknar" animalisk mat (oftast äckligt värre). Alltså äter jag hellre potatis, rotsaker, bönor och linser en masse samt i stor utsträckning bli hel- och halvfabrikat. Så länge jag inte har smör i kylskåpet så bakar jag heller inga bullar och kakor.

No, no. Dock kommer jag fortsätta posta lördagsgodis,
för det finns mycket i lager bland utkasten.

Nu börjar jag dock bli lätt uppgiven. Då jag efter operationen tidigare i år kom igång igen med träningen har jag hållit igen och avstått av en hel del av de värsta bovarna men absolut inget yttre resultat på kroppen. Inte en ynka centimeter vill försvinna. Inte en enda cellulit. Jag vägrar acceptera att jag är två storlekar större än vad jag i princip varit ända fram tills för fyra år sedan. I tre månader har jag minskat på mitt totala kaloriintag, sett till att inte "råka" äta extra mellanmål jag inte behöver, i princip inte druckit alkohol (med undantag för ett par gånger) och som sagt, ökat tid och intensitet på träningen.

Av ovan beskrivna situation har jag svårt att riktigt hitta bra upplägg för bloggposter och det blir ingen kontinuitet. Jag äter ingen annan särskild diet än den vegetariska men allt är rätt så avskalat och nästintill tråkig. Vissa dagar är maten bara något nödvändigt ont. Jag gillart inte. Inte alls. För jag vill kunna äta vad jag vill. Utan förbehåll. Men som sagt, jag har ingen karaktär och mår dåligt, förutom precis i ätandets stund, både fysiskt och psykiskt när jag så att säga tänjer på gränserna för mycket.
Så nu gäller det att jobba på vad som en gång satt i ryggmärgen:

Artighet

Ärlighet

Uthållighet

Självkontroll

Okuvlig anda

Tae Kwon!

Jag är ingen apart, bara vegetarian.

Allt som ofta blir jag ifrågasatt kring min kosthållning. Jag har nämligen inte ätit djur på sisådär dryga tio år. Jo, jag får numera definiera min diet på sådant vis att jag inte äter djur. Om jag säger att jag inte äter kött så verkar det vara underförstått att jag äter fisk, skaldjur samt en och annan fågel. Om jag då säger att jag är vegetarian så händer förvånansvärt många gånger samma sak; folk tror ändå att jag äter fisk, skaldjur och fågel.

Märkligt.
Mycket märkligt.

Att sluta äta djur gick dock inte från den ena dagen till den andra utan det tog ett tag att riktigt släppa tanken på att djur måste ingå i en komplett måltid. Under ett par år åt jag sedan till och med helt och hållet vegansk kost, det vill säga varken ägg- eller mjölkprodukter och heller ingen honung. Då uttryckte sig folk helt ogenerat "Du är väl inte vegan?" och förnekade med bestämdhet det faktum att jag åt endast vegansk mat.

Varför? Jo, för att som med så mycket annat har de flesta människor en förutfattad mening om veganer. Att vara vegan ses ofta mer som en hel livsstil än enbart det att ha en särskild kosthållning. Veganer kan alltså gå steget längre och välja bort att bära skor, skärp, väskor m.m. gjorda av djurskinn samt även välja bort allt annat i produktväg som innehåller något material som på ett eller annat sätt kommer från djur. De använder självklart heller inga hygienprodukter eller smink som djurtestats. Föreningen Djurens rätt driver även frågan om att få till stånd en FN-resolution för djurs rättigheter.

Och visst. Jag varken är eller har varit uttalad vegansk (militant?) djurrättsaktivist. Jag har till och med ett par läderkängor, vilka förvisso trampar runt på sitt 17:e år, ett par yllesockor samt några hemstickade halsdukar i mohair. Ylletröjorna är dessvärre sedan länge uppätna av pälsängrar. Så fördömande djurrättsaktivister, en del kanske till och med i läderskor och tuggande på sojakorvar, som ger mig förmaningar om min kosthållning ger jag inte mycket för.Jag stämmer alltså inte överens med gängse bild av en vegan och har i första hand av helt andra skäl än det med okuvlig tro för djurrätt valt bort djur i min kost.

Det betyder inte att jag för den skull tycker att man ska föda upp och behandla djur precis hur som helst. Eller att jag inte blir nästintill kräkfärdig då bilder av styckning, jakt, rått kött och döda djur dyker upp framför ögonen på mig. Eller att det skulle vara ok med plågsamma djurförsök och djurplågeri över huvudtaget, vilket jag anser kommer fram rätt tydligt i min blogg. Trots att jag tagit ställning och vid flertalet tillfällen bland annat diskuterat begreppen vegan och vegetarian samt rekommenderat läsare att se t ex FOOD, Inc och lyssna till Matens pris (och/eller läsa boken), så anser jag mig inte ha rätt att på något sätt hetsa karnivorer genom att dissa och tala illa om dem. Lika lite som jag vill att någon tvingar i mig musslor, griskinder, rumpstek eller baconkolor, lika lite kan jag tvinga någon att äta morötter.

Mycket grönt vi fick med oss hem på bussen.

Däremot är jag för upplysning och reflektion kring hur både djur- och mathållningen ser ut, inte bara här i Sverige utan i hela världen, och uppmanar gärna folk att sätta sig in i vad faktiskt stoppar i sig. Om inte så för att kunna göra medvetna val av sina inköp. Gärna redan innan en väljer butik till och med, i vilken en lägger sina surt förvärvade slantar.

Numera äter jag ägg- och mjölkprodukter, om än i begränsad del och inte på daglig basis och trots att det jag äter till största delen är just vegansk mat titulerar jag mig själv som vegetarian. Att jag inte går fullt ut med vegansk mat har främst att göra med det problematiska vad gäller vegetabiliskt fett med  t ex palmolja och att jag faktiskt hellre har komjölk i kaffet än sojamjölk.

Och frågorna fortsätter: "Men fisk då?", "Äter du inte kaviar heller?" "kyckling?" och så vidare, och så vidare.
Det är så tröttsamt. Och faktiskt lite ledsamt.

2013 och det en är fortfarande egenartad som vegetarian.

***