Välkommen du nya år!

Med risk för att låta som om det var jack i skivan tycker jag nouruz (norouz, noroz, norooz, nowruz m.fl. stavningar) är så himla mycket trevligare att fira nu än nyår mitt i mörka och kallaste vintern. Det känns mer rätt nu, att ett nytt år tar sin början. Dessutom började min egna tideräkning vid den här tiden på året. Med det inte sagt att jag gillar årstiden våren, vilken ofta är detsamma som ångest. Jag trivs oändligt mycket bättre mentalt under hösten, när färgerna i naturen skiftar från grönt, till gult, guld, rött och ja det är som ett gratis fyrverkeri och luften blir lättare att andas.
Men allt har sin tid.

This too will pass.

Förra året hade jag gjort ett eget litet nyårsbord. I år har känslan av nyår inte infunnit sig. Hela februari och mars hitintills har varit ett enda långt töcken och jag har till exempel missat att starta vetegräset i tid. Än så länge är det bara några enstaka centimeterlånga gröna strån som hunnit upp.
Förra året var också året då vi hoppade över elden en marschall, brände det gamla och önskade oss goda saker för året. För en del av oss har bevisligen en och annan önskan gått i uppfyllelse (nedkomst beräknad senare i vår). Andra inte.

Egentligen gillar jag idén av nyårsfirande, årliga bemärkelsedagar, jubileum och andra livshändelser att uppmärksamma men tycker samtidigt de är ångestfyllt. Kanske är det bara vi misslyckade som känner så. Vi utan något betydelsefullt att fira, utan några extra betydelsefulla att fira med. Varje år som passerar blir snarare en påminnelse om det torftiga. Det misslyckande och den närapå obefintliga förmågan att vara människa i dagens samhälle. Ännu ett år utan någon större mening. Att leva livet som på konstgjord andning, ständigt kontrollerad, och under stark ekonomisk press, är som att sakta, sakta kvävas. Det är som att insidan av kroppen går sönder lite mer för varje dag som går och det är bara en tidsfråga innan den imploderar. 

Kanske kommer det till slut visa sig vara livet allra största löng - hoppet. För det vet vi ju att det är det sista som överger människan. Till vilken nytta kan en undra. Om det en hoppas på ändå aldrig kommer hända, innan det är försent.

Har tidigare skrivit om norooz 2008, 2010, 2011 och 2013.

* * *