Jan och jag

En bild med blixt och en utan men jag har ingen aning om vilken - båda blev lika kassa men inte hade jag varken proffskamera eller pressleg och kunde hoppa upp på scenen som de andra fem fotograferna med sina stora teleobjektiv upptryckta i nian på Jan och Ulf

Alltså jag bara måste skriva om detta. Detta som, en än gång, inte har med mat att göra överhuvudtaget. Dock är det en händelse som med stor sannolikhet placerar sig på min 10-i-topplista av största tillfället i livet.
Jag hade strosat omkring i ett par timmar i hufvudstaden och närmade mig just Operan och Kungsan när jag tyckte mig höra en välbekant röst. Jag såg en stor scen och förstod att det var något jippo på gång. Dock fanns där dåligt med publik och visst, på fredag eftermiddag verkar hufvudstadsinvånarna bete sig likadant som här hemma. Skynda, skynda! Systemetkassen i ena handen och stora blomkvastar i andra. Det är äntligen helg igen, bäst att skynda och stressa för att hinna göra allt! Köerna i affärerna var låååånga och människorna otåliga och irriterade. Snålblåsten ven runt knutarna (trots den pågående stora riksinsamlingen för Världens barn) och det hängde regn i luften.

När jag kom runt och fick se scenen ordentligt besannades mina föraningar om vem som fanns på scenen. Jorå. Min stora idol - Jan Eliasson - i egen hög person! Jomenvisst, P4 Stockholm sände live med Elfving på stan och när Eliasson var klar på scenen såg jag att min chans fanns - att äntligen byta några ord med honom.

Carpe diem. Var inte så fånig och blyg och rädd för vad andra ska tycka och tänka om dig nu som typ: Du är ju heltöntig som gillar en gammal politiker och ännu töntigare och riktigt pinsam är du som går fram och sägr hej. Som den värsta tonåringstjejen som för första och förmodligen också den enda gången möter typ Darin (vann i tv4:s Idol en gång). Äh, kom igen nu Åsa! Vad kan egentligen hända? Inte kommer väl han snoppa av mig eller bara gå förbi i all hast? Inte är han väl som de där andra snobbiga UD-folken jag mötte för ett par år sedan? Det kan bara inte vara möjligt. Nu. Vart tog han vägen? Han måste ju komma fram där på höger eller vänster sida om scenen han just lämnade. Där! Där kommer han lugnt gående... nu...

Hej! Åsa heter jag och.... Vi skakade hand. Pratade lite Göteborg, Världens barn, Rädda Barnen, universitetet, doktorstitel, brev, FN, mänskliga rättigheter och gästprofessur....
Han var precis sådär lugn, varm och trevlig som jag föreställt mig. Och han verkade inte heller ha särskilt bråttom denna fredagseftermiddag.

Alltså, trots att jag just knäppt några usla kort på scenen som ni ser här fann jag mig inte att ta kort på oss två :( Kändes som jag befann mig i en egen liten lycklig och glad bubbla bland alla stressade folk omkring mig. Säkert såg jag också ut som jag vunnit storvinsten på lotto eller så. Och jag kan lova att jag länge tvekade innan jag tvättade min högra hand senare på kvällen. Jag får nästan svindel när jag tänker på vilka människor världen över som han tagit i sin hand - och så lilla jag :)

Och tänk på detta alla fantastiska läsare av min blogg. Precis som han sa i radion (finns tyvärr inga ljudlänkar idag till den sändningen), igår kväll på svt under Radiohjälpens direktsända insamlingsgala, så sa han också till mig att: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Missade du galan i går, lördag, och även reprisen idag kan du se den här.

Tack, Jan Eliasson, för att du stannade upp en kort stund!

Alla bilder är mina förutom sista bilden, nederst i inlägget, på Jan Eliasson som jag har lånat från svt.se - Världens Barn