Nyårsdagen och jag säger annus horribilis

Första dagen på resten av året. Lite som en måndag. Enda skillnaden är att det är 364 dagar kvar till nästa istället för bara sju. Trots frånvaro av större mängder alkohol (endast 1/3 flaska bubbel) är nyår och då särskilt nyårsdagen en riktigt lågmäld och melankolisk dag som jag har svårt att komma ifrån. Att jag bara några minuter efter 12-slaget igår trodde jag drabbats av en plötslig allergi, men som idag med skav i halsen visade sig vara en förkylning, gör dagen ovanligt slö och stillsam och dessutom blev det ingen premiärrunda i Slottis.

Som vanligt denna tiden på året finns reflektioner, sammanfattningar, listor över både det bästa och sämsta med året som gått samt spaningar, löften om förändring och önskningar inför det kommande året överallt.

Idag för 16 år sedan gick min bästa käraste vän M bort. Vi hade varit på samma fest kvällen innan. Tragiskt, olyckligt och så vansinnigt orättvist. Han var inte ens 25 fyllda. I år är detta extra känsligt då minnen från honom låg utspridda på golvet, samt en del stulna, i källaren efter inbrottet i veckan. Inget av något större pengavärde men skit vad ont i hjärtat det gör.

Jag har också önskningar, förväntningar och visioner för framtiden. För livet. Men kanske inte just koncentrerat till nu. Idag. Till just i år. Livet tar liksom sin egen väg ändå verkar det som. Oavsett om jag vill eller inte. Det går inte en nyår förbi utan att jag tänker på hur brutalt livet kan vara. I brist på andra normerande och legitima fantastiska händelser i livet lämnar det inte mycket över till goda framtidsutsikter en dag som denna.
Och vem vet, om det inte varit för diktatorn Julius Caesar kanske vi fortfarande levt efter den romerska kalendern och firat nyår fram i mars i stället :)

Que sera sera

***