Dadelbalsamico

För den intresserade är nagellacket förövrigt
av färgen Metro Chic från O.P.I.

Jag har tidigare skrivit om min upptäckt av dadelbalsamico vilken jag inhandlade på en chokladfestival för cirka två och ett halvt år sedan. Den säljs visst på Olovolja etc i Haga. Men i somras fick jag en annan sort i min hand av en bekant. Trots att det står Crema di balsamico på etiketten är den lite tunnare i konsistensen än den jag köpte på chokladfestivalen och mycket tunnare än den mer välkända varianten i liten plastflaska av större välkänt märke vad gäller oljor och vinäger i Sverige. Det var också den på bilden jag använde i receptet på paprika- och kaprisfräset nyligen. Var den går att få tag på vet jag dessvärre inte men gissar den finns i i de större matbutikskedjornas mer välsorterade butiker.

Och som så många gånger förr när jag föreställer mig göra ett kort och snabbt inlägg sätter hjärnan igång och sprider snabbt tankar åt alla håll och kanter. Därför måste jag genast börja nysta i alla trådarna (och inlägget tog plötsligt två timmar att komma igenom)

För det första; vad är egentligen balsamico- eller balsamvinäger?
Som namnet avslöjar är det såklart vinäger vilket i sig är en slags ättika som tillverkats av vindruvor. Till skillnad från ättika (vilket i princip är jäst alkohol) så lagras den druvmusten på direkten och ättikabakterier tillsätts manuellt i många år innan den är klar. Och eftersom jag inte är någon expert på själva proceduren med kokning i kopparkärl osv hoppar jag här över ett par tillverkningssteg.
Med åren dunstar hur som helst druvmusten i de stora trätunnorna. Med jämna mellanrum hälls den dunstande vätskan över på mindre tunnor och efter minst 12 år, då den äkta Balsamico di Modena är färdig. Till exempel nämns på Wikipedia att slutprodukten av startinnehållet i en 75-literstunna blir 1 liter färdig balsamicovinäger. För att kallas för äkta balsamico ska den ha tillverkats i antingen Modena eller Reggio Emilia i Italien. För fem år sedan var priset på 10 cl äkta balsamicovinäger 700 kr.

Funderingarna har nu då hamnat kring det uppenbara att de sorter vi vanligtvis använder således är falsk balsamicovinäger. Den är tillverkad av vanlig vinäger, sötad med druvmust eller sirap, färgad med brun karamell (sockerkulört) och innehåller kanske någon typ av förtjockningsmedel. Så, dadelbalsamicon på bilden innehåller alltså:

Dadelsirap,
Balsamico di Modena (vinäger, druvsaftkoncentrat, karamell, antioxidantionsmedel (sulfit)),
sockerbetasirap och
brännvinsvinäger.

Jaha ja. Så var det med den balsamicovinägern. Någon äkta vara lär dröja innan jag kan lägga vantarna på sådan. Men tills dess kommer jag gladeligen använda de sötsyrliga falska och billiga ersättningarna.

Eller vänta, hjärnan fortsätter att spinna på (inte konstigt att jag lider av allvarliga sömnstörningar) och hur är det med den vanliga röd- och vitvinsvinägern då? Om nu balsamvinägern, oavsett crema eller ej, i huvudsak består av vinäger är det väl lika så bra att använda just röd- och/eller vitvinsvinäger i maten och själv söta med sirap eller socker av eget val. Och kanske till och med strunta i frånvaron av den djupa bruna färgen vi vant oss vid från de sorter vi hittar i mataffärerna. Jag menar, det är väl lättare, och prismässigt överkomligt, att hitta äkta rödvinsvinäger? Eller?

***