Detta med att ständigt ta sig vatten över huvudet

Det är inte längre någon idé att fråga varför. Det verkar mest vara ett inbyggt fel i mig, det att jag har så lätt för att kasta mig in i saker jag inte kan. Saker jag har lite eller helt saknar erfarenhet av. Och det gäller inte bara mat och matlagning.
Jag blir så trött på mig själv. Det låter kul och nyfiken som jag är vill jag så gärna lära mig mer men så slår verkligheten till som en käftsmäll och jag inser att det är knappt om både tid och kunskap för uppgiften jag i ett svagt (eller dumdristigt?) tillstånd åtagit mig. Att jag tar mig vatten över huvudet är snarare regel än undantag.

Förrätt verkade så enkelt. Nu står jag i valen och kvalen mellan dill och dragon. Med eller utan rotselleri. Tärningar eller stavar. Buffé eller portioner (ve och fasa för det sistnämnda, jag som inte kan dekorera och pynta matuppläggningar). För att inte tala om transport! Cykla en mil med matvärdigheten i behåll?
Till råga på allt har jag fått för mig att lära mig italienska.
Hur ska detta egentligen sluta?

Trevlig måndag på er!

* * *

Sätt lite krydda på tillvaron vetja

The Sound of Taste from Grey London on Vimeo.

Det faller sig inte helt enkelt, varken i munnen eller tanken, det att sätta krydda på tillvaron. Tycker det låter extremt amerikaniserat och kan inte riktigt relatera till vad det egentligen innebär. Trots att uttrycket kan handla om att göra tillvaron lite mer intressant, lite roligare eller till och med sexigare och utmanande så kan jag inte kan påstå mig använda det. Särskilt inte då jag tycker det oftast används ang. det sistnämnda, av främst (äldre) män, vilket lämnar bitter eftersmak.
Faktiska kryddor använder jag å andra sidan väldigt mycket. 

Smaker. Nyanser. Färger.
Ja, vad vore livet utan kryddor säg?

Videon ovan är en reklamfilm för ett brittiskt "kryddmärke". Hur cool som helst. Det är precis så det kan kännas i munnen när en smakar den där perfekt smaksatta rätten. Jag är glad det finns så många olika kryddor att få tag på idag. Frågan är bara när, var och hur kom människan på att först torka vissa växters frön för att sen använda i maten?
Det är knappast en hemlighet att mat, oavsett det är råvaror, örter eller kryddor, påverkar kroppen på olika sätt. Det har vi haft tusen och åter tusen år på oss att pröva oss fram till. Fast det är främst förknippat med själva reaktionen snarare än smakupplevelser. Vem har t ex inte släppt väder efter löksoppan eller kåldolmarna och vem har inte fått en svettdroppe i pannan av en het chiligryta?
Tänk om de går hand i hand? Att vi lärt oss vissa (smak)kombinationer för att de i grunden är bra för kroppen snarare än att de tilltalar gommen. Vi uppfattar ju ändå smaker olika, även om vi kan skilja på själva grundsmakerna. 
Men hur började allt egentligen?

För att inte tala om salt och svartpeppar. Varför kan vi inte närapå inte leva utan salt och svartpeppar? Eller ja, salt kan vi faktiskt inte leva utan men hur kom vi på det? Det fanns knappas en manual att klicka sig fram till på tiden det begav sig.
Tanken på att så många av de vanligaste kryddor jag använder är importerade grämer mig dock en del. Ta bara svartpeppar som exempel. Den går inte att odla i kalla Sverige utan växer bäst på långt mer varmare breddgrader. Eller chili, som förvisso går att odla här under rätta omständigheter, vilken trivs bäst långt borta i den latinamerikanska regionen. Och ingefära liksom svartpeppar växer i tropiskt klimat
Tur ändå att dragon, oregano, timjan, körvel, anis, mejram, basilika, fänkål, myntor med flera går att odla här i Sverige. För att inte tala om färsk koriander (även om jag allt som ofta saknar den mörka och kraftiga varianten som finns i USA). Tror nästan inte jag skulle vilja leva utan färsk koriander. 

Vilken krydda kan du inte leva utan?

* * *

Dadelbalsamico

För den intresserade är nagellacket förövrigt
av färgen Metro Chic från O.P.I.

Jag har tidigare skrivit om min upptäckt av dadelbalsamico vilken jag inhandlade på en chokladfestival för cirka två och ett halvt år sedan. Den säljs visst på Olovolja etc i Haga. Men i somras fick jag en annan sort i min hand av en bekant. Trots att det står Crema di balsamico på etiketten är den lite tunnare i konsistensen än den jag köpte på chokladfestivalen och mycket tunnare än den mer välkända varianten i liten plastflaska av större välkänt märke vad gäller oljor och vinäger i Sverige. Det var också den på bilden jag använde i receptet på paprika- och kaprisfräset nyligen. Var den går att få tag på vet jag dessvärre inte men gissar den finns i i de större matbutikskedjornas mer välsorterade butiker.

Och som så många gånger förr när jag föreställer mig göra ett kort och snabbt inlägg sätter hjärnan igång och sprider snabbt tankar åt alla håll och kanter. Därför måste jag genast börja nysta i alla trådarna (och inlägget tog plötsligt två timmar att komma igenom)

För det första; vad är egentligen balsamico- eller balsamvinäger?
Som namnet avslöjar är det såklart vinäger vilket i sig är en slags ättika som tillverkats av vindruvor. Till skillnad från ättika (vilket i princip är jäst alkohol) så lagras den druvmusten på direkten och ättikabakterier tillsätts manuellt i många år innan den är klar. Och eftersom jag inte är någon expert på själva proceduren med kokning i kopparkärl osv hoppar jag här över ett par tillverkningssteg.
Med åren dunstar hur som helst druvmusten i de stora trätunnorna. Med jämna mellanrum hälls den dunstande vätskan över på mindre tunnor och efter minst 12 år, då den äkta Balsamico di Modena är färdig. Till exempel nämns på Wikipedia att slutprodukten av startinnehållet i en 75-literstunna blir 1 liter färdig balsamicovinäger. För att kallas för äkta balsamico ska den ha tillverkats i antingen Modena eller Reggio Emilia i Italien. För fem år sedan var priset på 10 cl äkta balsamicovinäger 700 kr.

Funderingarna har nu då hamnat kring det uppenbara att de sorter vi vanligtvis använder således är falsk balsamicovinäger. Den är tillverkad av vanlig vinäger, sötad med druvmust eller sirap, färgad med brun karamell (sockerkulört) och innehåller kanske någon typ av förtjockningsmedel. Så, dadelbalsamicon på bilden innehåller alltså:

Dadelsirap,
Balsamico di Modena (vinäger, druvsaftkoncentrat, karamell, antioxidantionsmedel (sulfit)),
sockerbetasirap och
brännvinsvinäger.

Jaha ja. Så var det med den balsamicovinägern. Någon äkta vara lär dröja innan jag kan lägga vantarna på sådan. Men tills dess kommer jag gladeligen använda de sötsyrliga falska och billiga ersättningarna.

Eller vänta, hjärnan fortsätter att spinna på (inte konstigt att jag lider av allvarliga sömnstörningar) och hur är det med den vanliga röd- och vitvinsvinägern då? Om nu balsamvinägern, oavsett crema eller ej, i huvudsak består av vinäger är det väl lika så bra att använda just röd- och/eller vitvinsvinäger i maten och själv söta med sirap eller socker av eget val. Och kanske till och med strunta i frånvaron av den djupa bruna färgen vi vant oss vid från de sorter vi hittar i mataffärerna. Jag menar, det är väl lättare, och prismässigt överkomligt, att hitta äkta rödvinsvinäger? Eller?

***

Svart kardemumma

Önskar ni kunde känna doften om ni sticker ner näsan i burken*

Som jag har påpekat tidigare finns det en och annan sak jag saknar vad gäller kött. Det är inte någon speciell del av ett speciellt djur eller så. Kan inte påstå att jag längtar efter en grillad kyckling eller kokt fisk heller för den delen. Däremot saknar jag ibland det där rökiga och salta smakerna. Som till exempel en skiva rökt nötrulle på rågmackan. Kanske lite knaperstekt bacon och ägg en seg söndagsmorgon och ni fattar såklart att salamin var min favorit framför andra korvar.
Jag har prövat en del smaksättare med åren men de faller mig inte riktigt i smaken. Men det finns en liten naggande god sak som jag kommit att älska i köket. Den är på intet sätt i närheten av den typ av rökighet och sälta jag beskrivit ovan utan något helt annat. Mer fyllighet och ja, nästan lite som tjära kanske. Tänker också på hur man beskriver röda vin med druvor som t ex Pinotage och Syrah.

Det är den svarta kardemumman! Jomenvisst. Den är inte alls som den gröna vi är vana att ha i bullar och kakor. En anekdot från över ett decennium tillbaka i tiden:

När jag fyllde 25 bjöd jag på fest till dukat bord, vilket var lite ovanligt då eftersom vi gärna hoppade över den delen och gick direkt på alkoholen ;-) Tyvärr har det väl egentligen inte hänt sedan dess heller. Av olika anledningar. Hur som helst hade jag ett vitt tema då och bjöd på ris, kokt fisk i svampsås som var smaksatt med kardemumma. Ingen hit bland gästerna men jag tycker det var ok. Kanske inte så konstigt heller att jag gillar det indiska köket och dess curry.

Tillbaka till nu.


Den svarta kardemumman är helt fantastisk. Svart kardemumma står ligger som en basgång genom hela rätten. Likt något som sätter tonen men inte tar över hela smakstycket. Den svarta kardemumman håller med andra ord takten och låter de övriga smakerna sticka iväg lite här och där och så kommer man hela tiden tillbaka till basen och nickar ikapp med sitt tuggande.

Tidigare har jag kokat ris, till exempel Kryddigt basmatiris, med en skurna och lätt krossade kapslar. Annars gäller det att ta ur alla små lite kletiga kärnorna, rosta dom i stekpannan och sen mortla. Blanda och rosta gärna tillsammans med bland annat spiskummin, koriander, bockhornsklöver, anis och svartpeppar. Variationerna är många. Det är bara att testa sig fram eller ta vad man känner för i stundens hetta. Jag bara inte för mitt liv kan minns nu, är var i hela fridens namn jag köpte dom! Jag behöver fler nu men vart ska jag ta vägen?



*Ledsen för det extremt ofokuserade bilderna men hade lite trubbel med kameran och knäppte lite på känn bara. Kapslarna är lite större än den gröna kardemumman men mycket skrynkligare.

Nytt försök

Då gör jag ett nytt försök att aktivera mitt matbloggande igen. Jag har visst 18 påbörjade inlägg här i bloggen. Och jag kan säga att det finns minst lika många på gång inne i huvudet! Vet egentligen inte vad det är som gör det så svårt att få ihop dom ordentligt sen trycka "publish post". Kanske är det helt enkelt så att jag är allt annat än en matskribent och har långt ifrån ett tillfredsställande matochsmakbeskrivningsvokabulär. Jag har heller inga större matlagningskunskaper vad gäller det kemiska som händer när man blandar olika ingredienser, hettar upp eller kyler ner mat etc. Jag har bara lagat mat till mig själv i ca femton år, vilka de senaste tio varit mer eller mindre helt vegetariskt. Inte har det heller varit några större kulinariska äventyr i mitt kök. Många matlådor har fyllts och fortsätter att fyllas.


Läste nyligen artikeln Orden som smakar på Taffel.se och håller förstås med. Det är inte kul att varken läsa eller skriva "det är jättegott" eller "är riktigt smaskens". Och det är väl precis där skon klämmer! Det är därför det är svårt att få ihop det ordentligt.
Jag upptäckte för några år sedan att jag gillade dragon väldigt mycket och senare slog det mig att det var lakrissmaken som tilltalade mig. Gillar ju anis och fänkål också. Men vad är det i lakrissmaken som tilltalar mig har jag inte den blekaste aning om. Hittar inga som helst ord eller förklaringar till det. Är fullkomligt tokig i färsk koriander och kan slänga ner det i stort sätt vad som helst jag lagar. Många tycker illa om just koriander och liknar den vid diskmedel - liksom jag gör till rosenvatten. Blääh! Smakar tvåligt och parfymerat med rosenvatten i godis och mat. Så vad är det då som gör att jag kan tugga i mig koriander och bara njuter och "mmmmmar"?
I våras smakfilosoferade jag lite kring det men nu handlar det ju om att hitta orden som beskriver de smaker jag gillar (och ogillar).

En annan sak Lisa tar upp i artikeln är att ta reda på saker om maten. Gör en liten miniforskning. Och det är nog en annan fälla jag fallit i. Mina små eftersökningar tenderar att växa sig allt större och större. Och eftersom jag har fokuserat på samhället och mänskliga rättigheter hamnar jag lätt där istället för i själva smaken, doften och tillagningen av maten. Inget jag varken vill eller tycker passar sig här i detta formatet.
Så, det är väl bara så att jag måste inse att jag inte är någon hejare på att skriva om mat helt enkelt. Hoppas ändå kunna vara inspirerande och bidra till en grönare matlagning.

Tomatlycka

Jag har ingen balkong eller trädgård där jag kan odla tomater så jag kunde helt enkelt inte motstå den dyra asken i affären fylld med blandad kompott av härliga tomater. Tyvärr följer här inget fantastiskt kulinariskt och nyskapande recept på dessa läckerheter. De inmundigades endast med flingsalt och en supergod ekologisk olivolja eller som det står på flaskan (tyska tror jag) Kalamata Olivenöl, vilket låter mer spännande än vanlig olivolja ju.

Jag kan inte riktigt sluta mitt smakfilosoferande. Tänker just nu på hur gott tomaterna smakade igår. Snålvattnet rinner till när jag tänker på de kommande rödbetorna som börjat gro ute i landet och hur gott de kommer smaka, alldeles nykokta med lite salt och riktigt smör som smälter över dom. Inte nog med att vi gillar olika saker, nu gillar vi visst olika saker olika tider på året. Hur knäppt är inte det då?
Det var inte länge sedan jag stod och kokade ihop palak paneer för första gången. Såååå många kryddor som blandades i den grytan ihop med spenaten, lök och tomat. Är våra råvaror verkligen så smaklösa under vintern och våren innan primörerna kommer att vi måste hotta upp dem med kopiösa mängder örter och kryddor? Jag menar på intet sätt att vi inte smaksätter primörerna, men inte alls på samma sätt som med vinterns kryddiga mustiga rätter. Varför smakar samma sak olika på olika tider på året? Är det något tokigt vi lärt oss tycka? Är vi liksom programmerade för det? Ja, frågorna slutar aldrig ploppa upp i huvudet. Svaren däremot verkar dra sig. Kanske någon av er som har en vettig (eller ovettig) förklaring :)

Smakfilosoferande

I väntan på att jordgubbarna (eller är det kanske smulgubbar) ska växa passar jag på att smakfilosofera lite.
Vad är det som gör att vi människor väljer si eller så? Vad är det som gör att vi uppfattar färger olika? (eller i alla fall beskriver de olika som t ex att så många beskriver rosa som lila, grått som rosa, beige som grått eller grönt osv). Och framförallt - vad är det som gör att vi gillar och ogillar olika maträtter, smaker och konsistenser på råvaror, örter och kryddor? Om det nu är någonting som är gott - varför gillar inte alla det då? Och allt äckligt och osmakligt (för det finns det) borde juh inte finnas då - eftersom ingen skulle tycka om det! Jag lärde mig nyss att barn har många fler smaklökar, vilka består av tusentals smakceller, än vuxna och det skulle vara orsaken till att de föredrar "snäll" mat. Inga större utmaningar för sinnescellerna alltså. Sinnescellernas uppgift är att skicka information till hjärnan om vi ska svälja maten eller helt enkelt spotta ut den. Men vi lär ju oss äta och gilla fler saker allt eftersom vi blir äldre. Vi så att säga "mognar" och utvecklar vår känsla för smaker. Varför?


Ni har säkert alla lärt er att smakcellerna på tungan är indelade i olika fält för respektive smaker som sött, surt, salt och beskt. Men om det tivstar dock de lärde. Dessutom har en femte smak - umami - gjort entré vilket säkert inte är någon nyhet för er alla matbloggare. Jag har inte riktigt förstått den smaken och har svårt att urskilja den. Den sägs vara själva köttsmaken, glutaminsyror, eller helt enkelt smak av protein. Trots att jag inte äter kött ska umamismaken tydligen finnas i soja, torkad svamp och lagrad ost.


Hur som helst. Frågan kvarstår. Varför upplever vi smaker på maten så olika?


Någon som vet?