Torftig matlagning, något att imponeras av?

Förra sommaren florerade i diverse sociala medier en länk till det då ett år gamla inlägget Hunger hurts av brittiskan Jack Monroe. Hon var då arbetslös, ensamstående mamma till en tvååring och i ett minst sagt ekonomiskt trångmål. Så började hon blogga - A Girl called Jack - om mat och hur hon för 10 pund i veckan (då motsvarande drygt 100 SEK) fick ihop det till dem båda. Nyligen (i februari 2014) publicerades hennes kokbok, 100 recept på budgetmat. Såklart.

Se video här med Jack som lagar mat och berättar hur hon klarat sig.

Ett år efter hennes inlägg på bloggen (Hunger hurts, ovan) hade alltså mycket hänt för Jack Monroe. I brittisk media har det låtit en del om henne, fattigdom och landets alla invånare som tvingas till de så kallade food banks. 
En intressant men skrämmande iakttagelse är den om hur mycket skit hon fått (även om hon ger svar på tal), och det tröttsamma och ständiga påståenden om hur fattiga människor, beroende av socialbidrag, lever loppan och vars liv allt för ofta liknas som värsta glidarlivet. Igenkänningsfaktorn är hög och förekommer naturligtvis inte bara i Storbritannien.
Hon får bland annat kritik för hennes sina tatueringar (hur kan hon ha råd med dem om hon nu är så fattig som hon utger sig för att vara?), som om att fattigdom är ett förutbestämt liv och inte något som kan drabba en under livets väg. Precis som hon själv själv skriver levde hon för inte längesedan med jobb som gav henne en lön på drygt 280 000 kr/år.

Men saker händer.
Fattigdom händer.

I wasn’t, as Edwina hissed in an aside, “a rich girl pretending to be poor”. I was alone, with nobody to “pretend” to. You become adept at keeping up appearances, at smiling and saying you’re fine. It was almost a year before I was referred to a food bank for help, almost a year of searching for work, holding my home and my son together at the seams with an iron will.

Vidare kritiseras hon för att se för bra ut för att vara fattig, att hennes "version av fattigdom" är "the cosy frugality of a Beatrix Potter book" och att hon i sina matval så att säga aspierar till ett medelklassliv.
Men.
Vad som är än mer skrämmande här är att det inte är hon personligen som kritiseras utan det handlar om hur hon får snarare statuera exempel på hur fattiga "bör bete sig". Igen blir vi påminda om alla förutfattade meningar om hur fattiga ser ut, klär sig, om huruvida fattiga människor har moral eller ej (för det vet vi ju att bidragstagare inte har, eller), framförallt är du som fattig lat, ligger på soffan hela dagarna och glor på TV och vägrar betala skatt. Känner vi igen det där tro? Skulle lika gärna vara en arbetslös svensk som regeringen beskriver.

Om det är nostalgi eller ej vet jag inte men det blåser definitivt vindar om att hushålla med sina (allt snålare) resurser. Fyrtiotalets ideal (inkl dess ransoneringar) står minst sagt högt i kurs.Vem tjänar mest på det tro.
Brittiska Channel 4 har t ex producerat en slags dokusåpa - Benefits Street - (som visserligen fått en del kritik, inte minst från de utsatta själva) som framställer fattiga, arbetslösa och socialbidragstagare i värsta tänkbara ljus och det är fritt fram för alla fördomsfulla att baka ihop den ena moralkakan efter den andra. Hey, jag är den första att skriva under på att laga sin egen mat, välja morötter framför chips är att föredra men tycker det går för långt när pinnar pekas och snaran dras åt än hårdare mot dem som redan har det tufft.

  "There is indeed a toxic politics involved in the way that the government, marketers and certain media outlets have attempted to link the idea of austerity to a certain kind of lifestyle, and a certain image of a snug past."

Själv är jag fostrad i god hushållning, influerat av både 1940- och 50-tal, vilket förmodligen är största anledningen till att jag inte heller ger så uppenbart sken av att vara fattig. Jag har också haft (flera) jobb tidigare och hann skaffa mig möbler och kläder, vilka jag fortfarande använder. Tack och lov har jag inte behövt sälja något. Än. Dessutom är jag hängiven miljövän, trots att jag varken är fältbiolog eller nyfrälst ekorekopretto, och cyklade t ex långt innan jag blev arbetslös. Till och med långt innan internet fanns.

Jag är helt på det klara med att nya levnadsideal behövs om planeten jorden ska kunna hantera allt fler människor under kommande årtusenden.
Men att lägga bördan och största ansvaret på de fattigaste och allra mest utsatta är bara dumt och förändrar ingenting. Att vara fattig och leva så billigt som möjligt är ingen dans på rosor. Att som rik (=medelklass/media/politiker) liksom lägga beslag på den livsföringen, som något imponerande, åtråvärt och moraliskt riktigt för alla fattiga och utsatta att rätta sig efter, lämnar bara en unken lukt kvar i rummet.

Tips på hur du får £10 att räcka till en veckas måltider

* * *