Torftig matlagning, något att imponeras av?

Förra sommaren florerade i diverse sociala medier en länk till det då ett år gamla inlägget Hunger hurts av brittiskan Jack Monroe. Hon var då arbetslös, ensamstående mamma till en tvååring och i ett minst sagt ekonomiskt trångmål. Så började hon blogga - A Girl called Jack - om mat och hur hon för 10 pund i veckan (då motsvarande drygt 100 SEK) fick ihop det till dem båda. Nyligen (i februari 2014) publicerades hennes kokbok, 100 recept på budgetmat. Såklart.

Se video här med Jack som lagar mat och berättar hur hon klarat sig.

Ett år efter hennes inlägg på bloggen (Hunger hurts, ovan) hade alltså mycket hänt för Jack Monroe. I brittisk media har det låtit en del om henne, fattigdom och landets alla invånare som tvingas till de så kallade food banks. 
En intressant men skrämmande iakttagelse är den om hur mycket skit hon fått (även om hon ger svar på tal), och det tröttsamma och ständiga påståenden om hur fattiga människor, beroende av socialbidrag, lever loppan och vars liv allt för ofta liknas som värsta glidarlivet. Igenkänningsfaktorn är hög och förekommer naturligtvis inte bara i Storbritannien.
Hon får bland annat kritik för hennes sina tatueringar (hur kan hon ha råd med dem om hon nu är så fattig som hon utger sig för att vara?), som om att fattigdom är ett förutbestämt liv och inte något som kan drabba en under livets väg. Precis som hon själv själv skriver levde hon för inte längesedan med jobb som gav henne en lön på drygt 280 000 kr/år.

Men saker händer.
Fattigdom händer.

I wasn’t, as Edwina hissed in an aside, “a rich girl pretending to be poor”. I was alone, with nobody to “pretend” to. You become adept at keeping up appearances, at smiling and saying you’re fine. It was almost a year before I was referred to a food bank for help, almost a year of searching for work, holding my home and my son together at the seams with an iron will.

Vidare kritiseras hon för att se för bra ut för att vara fattig, att hennes "version av fattigdom" är "the cosy frugality of a Beatrix Potter book" och att hon i sina matval så att säga aspierar till ett medelklassliv.
Men.
Vad som är än mer skrämmande här är att det inte är hon personligen som kritiseras utan det handlar om hur hon får snarare statuera exempel på hur fattiga "bör bete sig". Igen blir vi påminda om alla förutfattade meningar om hur fattiga ser ut, klär sig, om huruvida fattiga människor har moral eller ej (för det vet vi ju att bidragstagare inte har, eller), framförallt är du som fattig lat, ligger på soffan hela dagarna och glor på TV och vägrar betala skatt. Känner vi igen det där tro? Skulle lika gärna vara en arbetslös svensk som regeringen beskriver.

Om det är nostalgi eller ej vet jag inte men det blåser definitivt vindar om att hushålla med sina (allt snålare) resurser. Fyrtiotalets ideal (inkl dess ransoneringar) står minst sagt högt i kurs.Vem tjänar mest på det tro.
Brittiska Channel 4 har t ex producerat en slags dokusåpa - Benefits Street - (som visserligen fått en del kritik, inte minst från de utsatta själva) som framställer fattiga, arbetslösa och socialbidragstagare i värsta tänkbara ljus och det är fritt fram för alla fördomsfulla att baka ihop den ena moralkakan efter den andra. Hey, jag är den första att skriva under på att laga sin egen mat, välja morötter framför chips är att föredra men tycker det går för långt när pinnar pekas och snaran dras åt än hårdare mot dem som redan har det tufft.

  "There is indeed a toxic politics involved in the way that the government, marketers and certain media outlets have attempted to link the idea of austerity to a certain kind of lifestyle, and a certain image of a snug past."

Själv är jag fostrad i god hushållning, influerat av både 1940- och 50-tal, vilket förmodligen är största anledningen till att jag inte heller ger så uppenbart sken av att vara fattig. Jag har också haft (flera) jobb tidigare och hann skaffa mig möbler och kläder, vilka jag fortfarande använder. Tack och lov har jag inte behövt sälja något. Än. Dessutom är jag hängiven miljövän, trots att jag varken är fältbiolog eller nyfrälst ekorekopretto, och cyklade t ex långt innan jag blev arbetslös. Till och med långt innan internet fanns.

Jag är helt på det klara med att nya levnadsideal behövs om planeten jorden ska kunna hantera allt fler människor under kommande årtusenden.
Men att lägga bördan och största ansvaret på de fattigaste och allra mest utsatta är bara dumt och förändrar ingenting. Att vara fattig och leva så billigt som möjligt är ingen dans på rosor. Att som rik (=medelklass/media/politiker) liksom lägga beslag på den livsföringen, som något imponerande, åtråvärt och moraliskt riktigt för alla fattiga och utsatta att rätta sig efter, lämnar bara en unken lukt kvar i rummet.

Tips på hur du får £10 att räcka till en veckas måltider

* * *

Öppet brev till Hillevi Engström

Göteborg, den 1 mars 2011

Arbetsmarknadsministern,

visst minns du väl ungdomarna som gnällde "vi har ingen lokal" för en hel del år sedan. Då gällde det deras fritidssysselsättning. Idag gäller det min chans till avlönat arbete. Min så kallade Fas3-placering. Men till skillnad från då, är det ni som gnäller och kräver att jag måste ha en lokal.


För snart tio år sedan tvingades jag avbryta min nyss påbörjade yrkeskarriär som förskollärare av flera anledningar då det inte längre var hållbart för varken mig eller verksamheten. Eftersom jag bara arbetat på vikariat och stod utan fast anställning fanns ingen hjälp att få från kommunen. Ingen omplacering. Ingen omställningshjälp från Försäkringskassan. Det fanns alltså ingen annan utväg än att rehabilitera mig själv. Samtidigt som jag genomgick fysisk och psykisk rehab av kropp och knopp, bekostad av mig själv, började sökandet efter en annan yrkesbana.

Jag gjorde otaliga intressetester, träffade både yrkesvägledare och studievägledare. Pratade med organisationer och arbetsplatser där jag skulle vilja arbeta och frågade vad som krävdes för att få jobba hos dem. Även om jag nu hoppades på att bli både friskare och starkare i min kropp bestämde jag mig för att jag först och främst skulle använda mitt huvud i framtida jobb. Ett jobb där barn inte är beroende av min fysiska styrka.


Efter tre och ett halvt års ytterligare studier vid Göteborgs universitet var jag redo att åter möta arbetsmarknaden. Full av hopp och förtroende att arbetsmarknaden skulle vilja ha en smart, kompetent, engagerad och intresserad person i sitt stall, villig att verka för ett bättre samhälle. En utbildad pedagog och samhällsvetenskaplig akademiker med administrativa erfarenheter. Ack så fel jag hade.

Trots hundratals jobbansökningar genom åren är jag idag fortfarande arbetslös. Nu befinner jag mig i Fas3 och är i skrivandets stund inte "placerad" på någon så kallad Fas3-plats. När jag då på egen hand hittat en fantastisk plats med en underbar handledare och reella utvecklingsmöjligheter, fick jag av Arbetsförmedlingen beskedet nej. NEJ. Neeej. Hur är det möjligt?

Du måste ha en lokal att vistas i under placeringen. Du får inte arbeta/parktisera/Fas3:a hemifrån, och via telefon och mail ha kontakt med din handledare, eller där utföra de sysslor som ni kommit överens om att göra under de perioder ni inte är ute på föreläsningar, konferenser och resor.

Hur är det möjligt att Arbetsförmedlingens regler och förordningar kan vara så gammalmodiga, fyrkantiga, oflexibla och så icke i fas med yrkeslivet där utanför? Hur är det möjligt att ni politiker och myndigheter konstant sätter käppar i hjulen för oss som faktiskt vill att platsen vi tvingas vara på i alla fall ska vara kreativ och utvecklande för oss? För att vi vill den ska tillföra något och berika redan tillskansade kunskaper?

Är det för mycket begärt av en arbetslös medborgare?

Under tiden som gått sedan jag slutade på universitetet har jag varit mycket ideellt aktiv. Bland annat som barnkonventionsinformatör, utbildad webbredaktör för den ideella organisation jag verkat mest i och är dessutom utbildare för webbredaktörer. Är även Fairtrade-ambassadör, barn- och ungdomstränare samt utbildad coach och domare för ITF Taekwon-Do. Jag var under ett par år samordnare för vår kolonilottförening som vi har i hyresområdet där jag bor. En kvällskurs på universitetet i att utbilda och informera fick jag böna och be om, heligt intyga att den kursen inte på något sätt skulle hindra mig att jobba eller söka jobb och att jag i så fall omedelbart skulle avbryta kursen. Har startat och hållit igång en matblogg, lärt mig allt möjligt om Internets nätverkande sociala medier och dessutom gått igenom tre praktikperioder.

För två år sedan rycktes jag upp från allt och inom loppet av två veckor hade jag fixat det mesta man kan tänka sig och mer där till vad gäller pass, visum, Internetbank, e-fakturor, uthyrning av lägenheten, nedpackning av lägenhetens innehåll och packning av egna resväskor. Jag hann med tre Oslo-resor, avböjde ett par enstaka korta uppdrag jag åtagit mig under våren 2009 och landade sedan i Kalifornien där jag arbetade i sex månader.

Väl hemma igen var jag full av liv, självförtroende och en övertygelse om att nu händer det. Nu skulle jag absolut nå fram till arbetsgivarna. Ingen skulle vilja gå miste om mig. Men istället möttes jag av ännu en lång tid av arbetslöshet.


Så, i fortsättningen betackar jag mig dina uttalanden om att det är bättre att vara sysselsatt än att ligga hemma på soffan. Arbetslösa människor är inte per se outbildade soffliggare som får skylla sig själva. Långt ifrån. Verkligheten som arbetslös, synnerligen i Fas3, är oändligt mer komplicerad och nyanserad än vad du tycks förstå.


Besvikna hälsningar

Åsa Meister

***

Smaka, lukta och titta - så sparar du både pengar och miljön

Bäst före-dag-märkning är:

en rekommendation från tillverkaren, det går ofta att äta livsmedlet flera dagar till om det har förvarats rätt. Undantaget är känsliga livsmedel som vakuumförpackad lax.
Sista förbrukningsdag betyder att livsmedlet kan vara otjänligt när datumet passerat. Märkningen används på känsliga produkter som snabbt kan försämras, t ex köttfärs, rå fågel och rå fisk.

Som jag skrev i går är min näsa och tunga mina bästa matlagningsredskap. Det vill säga att förutom att titta på ingredienserna också omedelbart känner om något ligger och blir dåligt där inne i kylen. Dessvärre verkar större delen av befolkningen i detta land inte utnyttja sina näsor och tungor vilket gör mig något beklämd. Jo jag blir till och med illa berörd av människor som slänger ut brukbar och helt oförstörd mat. Det värsta jag varit med om var när någon öppnade ett mjölkpaket, vars bäst-före-datum gått ut, och hällde ut allt i vasken. Den kan vi inte servera på gröten idag. Utan att varken lukta eller smaka på den till synes helt drickbara mjölken som forsade ut i rören genom vasken. Eller ja, kanske inte värsta men sådant gör mig arg. Riktigt arg.


Jag förstod inte då och förstår fortfarande inte hur man som en vuxen och ansvarsfull kan hälla ut så mycket duglig mat. I en rapport (förvisso inte vetenskaplig sådan) Konsumentföreningen Stockholm gav ut i maj förra året står det att vi häller ut 7,5 dl flytande föda i vasken varje vecka. Främst verkar det vara mat över från måltider och matlagning, sedan mat kvar i förpackningar (vilket i sig kräver ett eller flera egna bloggposter) och utgången datum på tredje plats. Bedrövligt tycker jag och då menar rapportförfattarna på att det nog till och med i underkant och att vi förmodligen häller ut än mer flytande föda än så.

KfS's senaste rapport visar att hela 6 av 10 vet inte skillnaden mellan bäst före-datum och sista förbrukningsdag för märkta matvaror. Vad jag reagerar allra starkast på i den rapporten är de förklaringar deltagarna som svarat ja och påstår sig veta skillnaden mellan ovan nämnda märkningar. Exempel hämtade från rapporten är som följer:

• Bäst före ska konsumeras före detta datum. Sista förbrukningsdag innebär att jag kan konsumera den samma dag som märkningen.
• Betyder samma sak
• De är färska fram till den dagen
• Efter bäst före finns en tid fram till sista förbrukning
• Egentligen ingen skillnad, det är överdrivet!!
• Sista förbrukningsdag betyder att produkten ofta möglar/blir dålig ca 2 dagar innan detta datum. Däremot bäst- före-dag är endast en beskrivning om när produkten börjar förlora den kvalité som de skriver på förpackningen att den har.
• Ålder på varorna

Kan nu inte låta bli att fundera på hur jag själv vet. Hur har jag lärt mig saker om mat, förvaring och hållbarhet. Är det min mamma? Är det från hemkunskapen i skolan? Är det från radio, tv och tidningar? Är det den ansträngda ekonomin? Jag är ingen speciell person med speciella matkunskaper. Är allt annat än kock, kallskänka, kostvetare, dietist, livsmedelskontrollant, arbetar varken på Konsumentverket (även om det skulle vara roligt) Livsmedelsverket, Miljöförvaltningen eller någon av landets konsumentföreningar och tänker att om jag då kan lyckas ha hyfsad koll så gör väl alla andra också det.

Så fel jag har.

Kanske borde jag inte vara så överraskad i ett land där över 2000 personer röstat i frågan om en Hollywoodkändis ofödda barn är en flicka eller pojke. Eller där landets största morgontidning ställer frågan till sina läsare om det är halt ute. En krönika signerad Fredrik Virtanen riktar ljuset åt allting dumt. Om huruvida det är DN:s dumheter som får honom att fly landet har jag förvisso svårt att tro. Men visst skulle jag också fly landet för en tid om jag bara hade medel för det.

Här fanns tidigare ett filmklipp från Youtube som inte längre är tillgängligt.

Projektet Släng inte maten kan vara ett bland de bästa projekten som just nu pågår i vårt avlånga land. Skulle det råka vara så att du inte bryr dig ett skvatt om miljön kanske det faktum att du kommer spara en del slantar på att äta upp den mat du handlar med dig hem istället för att slänga ut den med soporna skulle få dig på andra tankar. Vill du ha hjälp på vägen kan du ladda ner broschyren Släng inte maten här. Fler filmer som KfS/Släng inte maten har gjort hittar du här.

Det går att äta många livsmedel en period efter bäst före-datumet passerats. använd dina egna sinnen. Smaka, luta och titta! Läs mer hos Livsmedelsverket om bäst-före-datum och matens hållbarhet.

***

Blomkålsblast och paprikaröra

För en månad sedan läste jag en artikel i Göteborgs-Posten om hur vi skulle klara årets fattigaste dag - 24 januari - dagen före årets första lön (ja, tydligen ska man få lön den 25:e). Trots att jag haft både timlön och månadslön har jag aldrig fått lön den 25:e utan snarare 26:e, 27:e eller ännu senare. Tipsen de ger i artikeln på hur man ska klara sig är t ex att röja i sina förråd. Hrm, och det hade ju ett svin redan gjort vad gäller mitt förråd. Äger varken skidor, snowboard eller andra vintersportartiklar de tipsar om att sälja på t ex Blocket eller Tradera. Sms-lån skulle aldrig falla mig in och är heller inget Kronofogden är särskilt imponerade av som lösning. Alla snabba lösningar är dyra.

Nä, att januari, februari eller vilken månad, eller dag för den delen, som helst på året skulle vara den fattigaste existerar inte i min värld. Alla är mer eller mindre lika fattiga hela tiden (och allt är relativt). Att februari månad är kort är ett plus men kommer kosta mig mer fram i april.
Jag är hur som helst evigt glad och tacksam att jag tycker om att laga mat. Och för att jag inte är rädd för att skiva, hacka, koka, rosta grönsaker och rotsaker samt krydda här och där, lite som på känn, utan att följa något särskilt recept. Förutom knivar, kastruller och div köksprylar är dessutom näsan och tungan mina allra bästa matlagningsredskap vilka jag är en flitig användare av. Och när nu det inplastade blomkålshuvudet till 1/3 bestod av blast är det bara till att ta tillvara på den också. Tyvärr var blasten svart, torr och skadad så efter en del tvättande och ansade fanns bara hälften av blasten kvar. Bättre än inget i alla fall.


Snabbmat på blomkålsblast
1 port

blomkålsblasten från ett blomkålshuvud, strimlad
1/2 gul paprika, strimlad
1 schalottenlök
2 salladslökar
olivolja
1/2 - 1 tsk körvel
flingsalt
svartpeppar

matvete
ev havregrädde

Tvätta och ansa blomkålsblasten innan du strimlar den grovt. Skala och strimla schalottenlöken och fräs tillsammans i olja med de skivade salladslökarna någon minut eller två. Tillsätt sedan blomkålsblasten och fortsätt stek allt på medelvärme. Strimla paprikan och blanda i resten av grönsakerna i stekpannan. Krydda. Tillsätt ev lite vatten ifall det blir för torrt eller havregrädde. Servera med kokt matvete.

För mer proteiner i rätten kan du t ex bland i färdigkokta belugalinser.


Smaklig spis!

***

Söndagsbestyr

Här sitter jag - ännu en söndag och försöker sortera mina tankar och uppfattning om världen. Har under hösten läst en distanskurs om att handla rättvist. Varje vecka får vi en uppgift som vi senare ska presentera på ett gemensamt forum. Dessutom ska vi läsa och kommentera varandras inlägg. Det är lite som att blogga :) Hur kul och intressant som helst! Lite svårt kan det bli emellanåt med disciplinen att verkligen skriva och kommentera hos alla. Varje vecka går jag ut i full fart för att sedan åter sitta här på söndag och försöka knåpa i hop något vettigt. Alltså, när jag börjar låter allt så bra. Jag anser mig ha bra koll på vad jag tycker. Så läser jag lite till. Kolla några fler siter. Lyssnar på nyheterna ... och vips - så vet jag inte vad jag tycker längre!



En fråga som ständigt gör sig påmind och som jag hela tiden vacklar i är den om handel verkligen leder till ökad välfärd? Visst kan handel leda till effektivare resursanvändning på så sätt förstärka och öka ekonomisk tillväxt - men är det samma sak som att välfärden också ökar? Spelar det någon roll om den ekonomiska tillväxten är hållbar eller ej? Idag sker handeln kors och tvärs världen över och vi köpare och producenter blir allt mer anonyma för varandra. Kan det inte däri ligga en risk att sociala världen och miljökostnader liksom blir osynliga för oss? Att allt det där som bidrar till ett ohållbart samhälle för individen skyms och räknas inte med när vi ska förklara välfärdsbegreppet? Men vad är då välfärd egentligen?


Två intressanta artiklar från Göteborgs Fria Tidning handlar om vår arbetslinje och shoppingkultur vilket är både ekologiskt och mänskligt ohållbart. Vi jobbar mer än någonsin. Och vi jobbar för att kunna köpa mer! I artikeln av Lennart Fernström står det att miljörörelsen har, i över 30 år, hävdat att vår livsstil är ekologiskt ohållbar. Nu börjar fler vakna, inser och accepterar detta faktum. Det paradoxala är att samtidigt som vi försöker stoppa växthusgaser har tvi redubblat vår konsumtion under de senaste 50 åren. Och takten lär vi inte slå av på utan snarare ökar den med åren. I en annan artikel menar Stefan Edman att vår shoppingkultur är farlig för vår jord och säger att det finns en "religiös kulthandling att handla på stormarknaden på lördag". Att vi hela tiden måste bekräfta oss själva och ständigt visa upp vårat nya yttre gör att vi fått ett väldigt ytligt förhållningssätt till livet. Och så tillbaka till arbetet...


Fernström fortsätter och skriver att "rätten till arbete en gång ett politiskt krav med syftet att ge folk frihet och makt över sina egna liv". Som en liten parentes vill jag bara påminna om artikel 23 i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som i korthet säger att alla har rätt till arbete, till skälig lön för detta och till fackliga rättighter (se hela artikel 23 nedan). Idag är det dock det omvända menar Fernström. Arbete är inte längre en rättighet utan ett tvång och han skriver att arbetspiskan i form av "försämrad a-kassa och sjukpenning och allt mer orimliga ams-tvångsåtgärder har gjort att rätten till arbete har förbytts mot ett tvång". Vi ska alla springa i ekorrhjulet och hålla igång tillväxtmaskineriet. Och allt detta fastän produktionen idag kräver mindre arbetskraft än tidigare, fler människor går så att säga in i väggen och enligt en Sifo-undersökning menar så många som 57 procent av befolkningen att de hellre väljer minskad arbetstid än högre lön. Och ändå jobbar vi mer och mer... Vart är vi påväg undrar jag? Jag har inga svar på alla mina frågor. Kanske kommer jag aldrig hitta dom heller. Men dom finns där och jag kommer fortsätta leta! Och liksom Stefan Edman säger i Frida Nygårds artikel, säger också jag, tänkt om man skulle få ett antal di Leva-typer som skapar status kring att inte ha mycket grejer. Varför skulle inte det vara möjligt?


Trevlig advent!


I FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (hämtad från Regeringens webbsida för mänskliga rättigheter) artikel 23 står som följer:

1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.

2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.

3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.

4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.