Jag tror jag degraderat mig till barnstadiet igen. Jamen ni ser ju! Efter en tidig morgonpromenad kom jag hem med fickorna fulla av nykläckta hästkastanjer. Jag kan bara inte låta bli att plocka de vackra, träiga och glansiga, liksom nypolerade, kastanjerna. Allra helst direkt ur deras skal. Att öppna en alldeles perfekt mogen kastanjekokong är som att öppna en riktig skattkista.
Men sen då? De är giftiga och går ju inte ens att äta. Det är en helt annan sort, vilken inte överlever Sveriges klimat särskilt bra, som annars är supergod att rosta i ugnen för att sedan, med viss möda, skalas och saltas lätt och till slut högaktningsfullt avnjutas en kulen höstkväll. Hästkastanjerna behåller bara sin spänst och glans under ca ett dygn innan de börjar torka och bli både matta och liksom skrynkla ihop. Nä, helt värdelöst att plocka på sig onödiga saker och ta med hem.
Lika värdelöst är att efter år av ett ständigt itutande från alla håll och kanter att jag är oduglig, skör, lat, inkompetent och jag vet inte vad nu tydligen behöver lära mig passa tider och sköta mig ordentligt på ett låtsasjobb. Att bli idiotförklarad av sitt eget lands regering och främst arbetsmarknadsdepartementet med Hillevi Engström i täten, följt av tidningar, radio och tv sätter onekligen sina spår. Kanske inte så konstigt att regressionen snart är ett reellt faktum.
Jag som började söka jobb redan innan jag var klar med min magisteruppsats har sedan dess definitivt inte legat på latsidan. Jag har bland annat spenderat otaliga timmar i ideell verksamhet, gått distanskurser, varit på jobbmässor, nätverksträffar, starta-eget-möten, praktiserat på flera platser, lagt fram projektidéer för tänkbara huvudmän, erbjudit möjligheten att anställas genom nystartsjobb, arbetat som chef i USA, av AF nekats flera av mina föreslagna praktikplatser och alltihopa samtidigt som jag söker jobb efter jobb efter jobb. Trots alla upp- och nedgångar har 2011 varit det hittills mest märkliga året. Å ena sidan känner jag mig bättre och starkare än på länge, har till och med börjat sova bättre, men å andra sidan har hoppet, lusten och gnistan i mig allt mer sipprar ut genom varenda por i kroppen. Mest påtagligt blev det när sommaren kom och den avskyvärda stressen av att inte ha semester fullkomligt förlamar mig. Att ännu ett år inte ha någon arbetsplats att återgå till när hösten kommer.
Och så är det också en ny företeelse som blivit allt mer påträngande. Jag har under året haft en del möten med flera arbetsgivare på organisationer som ligger nära min bakgrund och utbildning och där jag hemskt gärna vill arbeta. Kruxet är bara att de vill ha gratisarbetare och då också få betalt för att ha en gratisarbetare. Ja. Jag talar alltså om fas 3, även kallad sysselsättningsfasen, ändstationen på vägen bort från arbetsmarknaden. Det finns inte en enda arbetsgivare som tar sig an en fas 3-are som på allvar är intresserad av att denne ska bli anställningsbar, som det så fint heter, på den (o)befintliga arbetsmarknaden. Det är en skam för landet att inte några seriösa åtgärder görs som på riktigt öppnar upp för riktiga jobb med pensionsgrundad lön, semesterersättning och med en ersättning som i alla fall går att överleva någorlunda hyfsat på. Bara i Västra Götaland är "fas 3" den femte största privata "arbetsgivaren".
Ränderna går kanske aldrig ur.... Vad gör ni förresten själva med de ätbara "äkta" kastanjerna? Förutom att rosta dårå. Är det någon som vet om det finns färdigskalade kastanjer att köpa?
För en del år sedan köpte jag en påse (dyrt) kastanjemjöl (går att hitta i en del hälsokostaffärer) och bakade bland annat
dessa knapriga dinkelkakor. På den tiden bakade jag också
Lördagsgodis och bidrog en gång med
muffins bakade med kastanjemjöl och zucchini.
Trevlig helg!***
