Inlagda grönsaker

Som vanligt åt jag inte mycket av det resten av familjen gjorde, t ex mackor med bredbar leverpastej och ättiks(smörgås)- eller saltgurka. Jag skydde inlagda grönsaker som elden när jag var liten och det kom att ta lång tid innan jag föll för nyss nämnda inlagda gröna skönhet. Minns inte exakt när, var och hur men vi fick Bostongurka till falukorven i bamba, som jag lärde mig gilla men om inte förr så var det först som tjugoåring, då jag bodde i USA, som mina smaklökar för inlagd gurka fick sig en riktig puff. Lustigt nog kallas de rätt och slätt för pickles, ungefär som att vi skulle säga "inlagda" oavsett vad för grönsak det gäller, och var standard på bästa mellanmålet - baloney sandwich. Väl hemma igen lärde jag mig så småningom även att gilla leverpastej, gärna på en knäckemacka, och saltgruka.

Som vegetarian är det väldigt sällan jag äter salt- och/eller smörgåsgurka. Tror jag fortfarande förknippar inlagd gurka med leverpastej, hamburgare och annan köttstinn mat. Blir det något så helst de små minigurkorna cornichons (kan varken uttala eller komma ihåg namnet på), vilka får agera snack snarare än att använda på smörgås eller i maträtt.

Inlagd rödlök kryddad med ingefära och svartpeppari några och chili i resten.

Trots att jag aldrig gillat sill, inte ens före jag valde vegetarisk diet, gissar jag sill är den vanligaste råvaran som läggs in i Sveirge. Gurkor och rödbetor på delad andraplats. Eller? Kanske är det till och med gurkorna på förstaplatsen? Vem har inte skaffat sig västeråsgurkor, krondill och senapsfrön i slutet av sommaren för att "pickla" sin egen gurka?

Det är enkelt att lägga in rödbetor. Lika enkelt att lägga in t ex rödlök som i burkarna på bilden. Lite skrattretande är det att läsa på nätet det är "ljuvligt gott", "fantastiskt tillbehör" osv angående det som inte allt för längesedan ansåg vara något kufar, miljönissar och annat löst folk höll på med. Det vill säga att lägga in grönsaker. Nu är det äntligen okej, ingen dömer dig längre, så har du inte gjort själv än är det bara att sätta igång och ge dig hän. Perfekt sätt att spara höstskörden hela vintern lång eller varför inte ge bort som present.

Rödbetor behöver kokas och de går det bra att göra i själva lagen. Andra grönsaker som inte behöver kokas (t ex gurka, blomkål, zucchini, svamp, kål, lök m.m.) är bara att skiva/strimla och lägga i burkar. Krydda. Koka upp lagen och häll, ända upp till kanten, över grönsakerna i burkarna. Skruva på locken ordentligt.
Låt svalna och förvara i skafferiet. Oöppnade. Öppnad burk är bäst att ha i kylen.

LAG

1 del ättika

3 delar vatten 

ungefär lika många dl socker som vatten

ev kryddor

* * *

Konservburkar och Dulce de leche

Så märkligt ändå. Samtidigt som jag upplever det som att livet knappt ens börjat än så fylls huvudet allt mer på med "gamla minnen". Bleknande minnen av f.d. vänner, kraschade relationer,  plugg, resor, konserter...men herre gud, jag hade ju faktiskt ett liv en gång! Vad hände egentligen?

Kunskapskanalens programserie Världen visar ikväll (måndag 21 jan 2013) avsnittet Raviolins världsturné och genast vandrar mina tankar att vandra iväg till konservburkar. Upp ur minnet dök en vän som i princip åt all sin mat ur konservburkar. Så försöker jag dra mig till minnes vad jag själv åt och lagade för mat, exempelvis då jag flyttade hemifrån till min första egna lägenhet. Stapelvara bland konservburkarna var då, tro det eller ej, tonfisk i vatten (ja, jag skäms. jag visste inte bättre då.), majs, tomatkross och såklart ananasringar och mandariner. En och annan soppa på burk slank nog ner men annars var det pulversoppa och Blå Band som gällde. Märkligt när jag tänker på det nu, att jag inte ens tänkte på att koka egen soppa annat än när det handlade om spenatsoppa.
Idag finns i Miss Meisters skafferi nästan alltid en eller ett par konservburkar innehållande kokosmjölk och tomater, hela som krossade. Det sistnämnda är dock något jag så att säga återupptagit. Under många år kom inte en konserverad tomat över min tröskel. I övrigt är det krasst med just konserver.

En sak jag lärde mig tidigt var att akta mig för skadade konservburkar. Det betydde att innehållet kunde vara dåligt. Om det har med Bisfenol eller andra kemikalier att göra vet jag inte men jag lärde mig också att aldrig lämna kvar mat i en öppnad konserv. Således häller jag än idag alltid över det eventuellt kvarvarande innehållet i glasskål eller plastburk vilken jag sen förvarar i kylen.

Vad som då förbryllar mig är vad som händer när man kokar sin egna Dulce de leche? Det känns som rena höjden för avfällning av kemikalier där inne i burken. Mitt första och hittills enda försök (gjort den 18 jan 2012) blev inte vad jag hade hoppats på. Etiketterna lossnade fort från burken i det kokande vattnet men gissar att jag i all hast roffat åt mig en burk osötad kondenserad mjölk. Det hade med andra ord inte hjälpt hur länge jag än kokat den eftersom det är sockret som bidrar till att den tjocknar.

Hur som helst, kom ihåg att återvinna konservburkarna! De är gjorda av bl a aluminium och bauxit, vilket aluminium utvinns från, är en bristvara. Fördelen med att återvinna metaller, särskilt aluminium som är en så kallad kretsloppsmetall, är att de går att återanvända om, och om, och om, och om, och om, och om, och om igen. Och igen, och igen, och igen...

***

Jorden runt genom ett matperspektiv

Lagom till påskhelgen fick jag syn på ett alldeles speciellt magasin i affären. Vagabond Mat. Det välkända resemagasinet Vagabond har alltså gjort en specialtidning om mat. Det blev mig ett sant nöje att bläddra i det flotta magasinet med glättat papper. Kände mig för en stund som värsta lyxmänniskan. Jorå, flotta mat- och inredningsmagasin finns inte längre i mitt liv.
Jag som tillhör de mindre bemedlade i samhället är inte heller särskilt berest. Det fanns dock ett slags före till det numera efter livet jag nu lever. Under mitt före-liv har jag bland annat varit i London, Singapore, Thailand, Amsterdam, Lyon, på Fuerteventura (Kanarieöarna) och till och med långt borta på Isla Mujeres (Mexico). Det känns som att alla resor skett i en annan värld. I ett annat liv. Minnena suddas allt mer ut. Jag kan inte påstå att resorna varit särskilt kulinariskt spännande. Jag tror faktiskt jag är mer bevandrad bland världens mat här hemifrån än under mina resor. Men visst finns där ett och annat litet gott matkorn att minnas.

Det första som slår mig när jag börjar bläddra i tidningen och ser notisen om hur man i Indien äter kryddor efter maten. För matsmältningens skull. Jag minns ett mat/reseprogram för längesedan som visade gatustånd i Indien som sålde som just små kuvert med kryddor. Det var tydligen något alla åt efter middagen (undra om jag inte har en påse med kanderade anisfrön i skafferiet, inhandlat på Indian Food House på Hisingen?)
Jag vet inte om det är samma sak men då jag var på Fuerteventura fick vi alltid en liten hutt tillsammans med notan. Har faktiskt ingen aning om vilken sorts alkohol det var men uppenbarligen hade jag och mitt resesällskap olika smak. Beroende på vad det var i de små pytteglasen turades vi om att få två huttar! Jag förstod senare att jag uppenbarligen gillade Tequila. Och det var också på ön som föder fler getter än människor, som jag föll pladask för getosten. Och såklart, för en korianderälskare som jag, kan jag idag längta efter den goda Mojo verde jag köpte med mig därifrån. Ett finfint recept på mojo verde hittar ni bland annat är hos Anna, kvinnan bakom bloggen Skånska skafferiet.

Tidningen är proppfull med artiklar från bland annat Indien, Japan, Spanien, Peru och Italien. Fler inlägg kommer definitiv i ämnet matresor världen över.


På återseende!

***