Vissa dagar är helt enkelt värre än andra. När det ena tråkiga beskedet efter det andra dimper ner i tillvaron blir livet emellanåt mer än vad som riktigt går att mäkta med. Gränsen till sammanbrott flyttar sig allt närmare.
Jag har alltid varit rädd om mina saker. Oavsett om det gäller skor, kläder, attiraljer, möbler och så vidare (tror det bor en liten husmor à la 50-tal i mig, trots att jag varken manglar lakan eller stryker några kläder). Det kommer väldigt väl till hands nu under min allt mer trängda situation som arbetslös.
Nä, jag har inte glömt paprikorna. De är supergoda!
För den som aldrig levt någon särdeles lång tid under ekonomisk press, för den som inte är ensam, för den som har pengar på banken, för den som har råd att äta lunch ute varje veckan som dessutom kan åka kollektivt och så vidare, kan det sannolikt vara svårt att förstå min förtvivlan.
Den bedrövelse som sköljer över min när något i mitt går sönder, blir stulet eller när någon annan åsamkar skada på mina saker, den är stark. Det mesta går att laga eller skaffa nytt, det är jag mer än väl medveten om. Det är inte där skon klämmer. Jag har bara inga medel att lösa många problem med. Svårare än så är det inte. Jag är alltså varken dum i huvudet eller ovillig att hitta lösningar på problem.
Snarare är det kanske så att jag är en fena på just det, att hitta lösningar, då det är jag som lappar och lagar kläder för hand (eftersom jag inte har någon symaskin), fixar punkan på cykeln, byter skärmar, räddar en kraschad dator, kokar linser, säkerhetskopierar, målar om, rensar vattenlåset, polisanmäler stulna cyklar, inbrott och hemfridsbrott, sköljer plastpåsar, ansöker om betalningsföreläggande hos Kronofogden ... nu orkar jag inte mer*.
Och nu till paprikorna!
Före... Hade först inte tänkt göra alla åtta paprikor men det blev en del spenat- och ostfyllning så det räckte alldeles lagom till att fylla alla i påsen. Således blev det på tok för mycket mat till mig men de höll sig i kylen ett par dagar. Gick utmärkt att värma i ugnen igen och vet ni, de var alldeles utmärkta att packa in i folie och lägga en stund på grillen. Det ni. Ett grilltips från veggisen utan varken balkong eller uteplats!
Spenat- och ricottafyllda långa paprikor
4 port
8 långa röda paprikor
250 g färsk babyspenat
1 liten gul lök
4 vitlöksklyftor
1 msk hakad färsk dragon
svartpeppar
örtsalt
1 burk (250 g) ricotta
olivolja
ev grovsalt
Skölj bladspenaten noga. Finhacka löken och fräs i olivolja. Hacka spenaten grovt och lägg i pannan med löken. Låt smälta ihop. Finhacka under tiden den färska dragonen och blanda i på slutet. Salta och peppra. Ställ åt sidan och låt svalna lite.
Snitta paprikorna på längden och rensa ur innanmätet. Det är lite som att rensa fisk. Jo, jag har faktiskt rensat fisk. En gång typ. Men tittat på ett otal gånger när mamma rensat och liksom stoppat in fingret för att få ut allt gojs.
När spenaten svalnat, behöver ej vara helt kallt, så blanda det med ricottan. Fyll sedan paprikorna med spenat- och ostblandningen. Ringla olivolja i botten på en ugnsfast form (jag använde två mindre) och placera de fyllda paprikorna om varandra. Ringla lite olivolja på toppen och strö över en nypa eller två av det fuktiga havssaltet från Camargue. Baka i ugnen på 200 grader i ca 25-30 minuter.
Servera med kalla smaksatta kikärter (vilka är minst lika goda om man utesluter den rivna ingefäran).
Efter... och jag är ledsen för all oskärpa.Inte en enda bild hade någon tillstymmelse av skärpa i sig.
Smaklig spis!
***
* Jag vill bara gå till en riktig frisör. Jag vill ha flera nya par skor och nya gummistövlar. Jag vill gå på fin restaurang i fina kläder. Jag vill slippa träna i gamla kläder från 90-talet. Jag vill sätta mig på tåget och resa långt bort. Jag vill plantera fina blommor i odlingslotten. Jag vill ta en drink i en flott bar. Jag vill ha en skivspelare. Jag vill ha en ny sovkudde och så mycket mer...
8 kommentarer:
Åh, paprikorna ser alldeles ljuvliga ut! Och så är det dragon i receptet, perfekt - jag har nämligen en dragonplanta som just nu strävar efter herravälde - den är enorm!
chalotta - Oh, min dragon är så stor nu och den går snart i blom! Tror jag kan ha dragon i det mesta ;) Gillar den särskilt ihop med spenat.
Snåla inte med dragonen (jag hade mindre i verkligheten och ökade på mängden i receptet nu).
Ja käre tid, så bekymmersamt det är att få ihop till räkningarna. Särskilt när rörmokaren och tandläkaren vill ha betalt samtidigt! Jag är tacksam för att jag har ett gammalt hushåll med allt jag behöver, kläder och restaurang ger jag katten i - men löpande räkningar är STORA - jag köper faktiskt inget annat än mat. Så börjar kameran lägga av - det blir bekymmersamt.
Paprikorna ser goda ut - men jag får sällan till lika piffig mat som du.
Margaretha
Margaretha - ja, det räcker liksom aldrig till ordentligt. Läkarbesök och mediciner har flera år fått gå före bio, kalas, frisören, skor mm.
Jag har egentligen allt jag behöver, slipper svälta och fryser sällan. Men att vara snart 40 fyllda, ensam, arbetslös och bära samma garderob som de senaste 15-20 åren är ingen större hit. Inte ens i Göteborg. i stort sett allt socialt umgänge kostar. Det äts, fikas, ses på bio, lyssnas på konserter och så vidare. Ja. Nä. Pengar som blir kvar efter fasta räkningar går också bara till mat.
Åh nej, inte kameran. Det vill jag inte ens tänka på. Knuten i magen kommer så fort något börjar trilskas här. För tillfället är det min 16 år gamla tv som visar tecken på att närma sig ålderns höst. Men men, jag har radio, dator och många olästa böcker så jag klarar mig självklart utan tv. Det är bara mest jobbigt när det inte är självvalt.
Och jag kan lova att det knapras morötter och äts mackor här mellan den piffiga maten i bloggen ;)
Paprikorna ser mycket goda ut och en god fyllning har du använt :)
Det är faktiskt första gången jag besöker dej, men kan inte lämna det här inlägget okommenterat, varken paprikorna eller pengarbekymmren.
De förstnämnda ser underbart goda ut å bildskärpan var bra nog åt mej iallafall.
Pengar, pengar, pengar..
Jag har också allt jag behöver å ibland lite till(är föräldraledig å snålar) men det känns liksom inte helt ok eller accepterat varken för mej själv eller inför andra när man inte kan följa med på roadtrips till sommarland eller bjuda ett gäng vänner på en hel middag för att det kostar för mycket.
Det känns liksom så sorgligt att jag kommer behöva börja jobba igen å inte få vara hemma med mina barn lika länge som jag kanske önskat för vi inte har råd...
Nu ska jag spana vidare på maten här. :) Ha en trevlig kväll i vilket fall. :)
Åh, jag vet precis hur det känns! På min lista står det snittblommor, ett par nya örhängen och ett Lisebergsbesök... bland annat. Men stuffade paprikor går alltid hem, tur är väl det. :)
Hovkonditorn - Tack! Jag använder sällan ricotta men är nog tvungen att börja göra det för de blev väldans goda!
Lisa - Välkommen hit! Hoppas inte detta var ett avskräckande inlägg ;) Det är allra allra mest mat i bloggen men ibland tränger livet på och bloggen är en bra ventil. Den och alla bloggare som liksom du kommenterar här är en stor del av det positiva i livet. Jag vill ju jobba, söker och söker men får bara nej efter nej efter nej... Har du jobb att gå tillbaka till så kanske du kan jobba halvtid eller så och förlänga föräldrardagarperioden?
Det är en tuff utmaning. Så förvånad jag blivit på många jag trodde var mina vänner som inte längre kan umgås med mig. De kan inte ens prata, ses, fika osv för att jag inte har råd att gå med ut på krogen en helkväll, äta på restaurang, åka på weekendresor osv. Som att jag plötsligt blivit en annan person, ovärdig att umgås med. Knepigt hur människor fungerar. Kanske är nu allas "rätta jag" kommer fram...
På många sätt är jag glad att jag är ensam och inga andra som är beroende av mig och min (o)inkomst men det är inte utan att jag ibland önskar någon fanns att dela hushållets utgifter med...
Men så är det, olika är våra vägar i livet :)
Plommonet - Åh, snittblommor, det skulle vara fiiiint. Ja, nä det är verkligen inte de stora sakerna som t ex bil, hemmabiosystem, och 50 000-kronors kläder som står på listan direkt. Men men, äta bör man ju ändå alltid göra :)
Skicka en kommentar