Monday blues på en tisdag

Dryga två år har hunnit passera sedan jag kom hem från jobbet i Santa Barbara, Kalifornien. Då full av självförtroende och en övertygelse om att nu, nu skulle jag också få vara med på banan igen. Jag som nu hade en alldeles färsk arbetserfarenhet, dessutom från utlandet (!) som ny punkt i cv:t. Inte kunde jag ana att jag skulle mötas av en aldrig sinande ström av nej.

En del av mig vill bara skrika: Hur i he***t gick det till? Vart tar tiden vägen? En annan del bara äter och äter, trycker och trycker tillbaka ångesten. Paniken. Den ständigt närvarande risken att spricka i tusen bitar. Att helt tappa fattningen. Eller helt enkelt bara sluta fungera. Sluta bry mig. Sluta röra mig.

En tredje del uppehåller sig med att varje dag försöka:
upprätthålla skenet av ett så normalt liv det bara går
hitta meningsfullhet.
parera slagen från alla håll och kanter om hur jag får skylla mig själv.

Den fjärde delen tar sig samman. Stiger upp. Borstar tänderna. Tränar. Tvättar kläder medan ytterligare en del av mig lyssnar på radion. Läser nyheter. Löser korsord. Försöker följa med i nyhetsflödet. Bloggar

xxx

Santa Barbara sett uppifrån tornet i County Superior Courthouse.

Sydväst

Syd

Nordväst

Öst-sydöst

Det är vansinnigt vackert i Santa Barbara och jag önskar jag vart en bättre fotograf så att vyerna, fina palmer, blommor och alla för oss ovanliga växter skulle komma mer till sin rätt. Nu när kalla vindar råder här i Sverige, och sockorna åkt på igen, är det inte utan att jag längtar tillbaka till SB där jag i stort sett levde barfota. Från dag ett till det var dags att lämna den tidvis galna perioden bakom mig.

Amerika i all ära men det är ett slitet och nedgånget land. I ett så bilburet land är det lätt att föreställa sig det är fullt av breda säkra motorvägar och ... men nä. Det var det värsta jag varit med om. Ett under att inte fler olyckor händer. Fattigdomen sprider sig och allt fler amerikanare slås ut. Där finns inte så mycket som en tillstymmelse av fungerande välfärdsapparat. Santa Barbara har ryktet om sig att vara en flott plats att bo och leva på. Inte helt otippat kanske, då deras landsmoder Oprah Winfrey bor där (uppe bland bergen i Montecito).
Därför förvånades jag över den mängd hemlösa människor som ofta parkerat sig på och kring stadens alla bänkar. Många så till den grad att staden diskuterat att ta bort bänkarna längst paradgatan State Street. Hemlösa möter man också på stranden, utanför mataffärerna, vid bussterminalerna och ja, hela södra kusten längst Kalifornien är välfylld av hemlösa amerikanare. Klimatet där är mer uthärdligt för ett liv utomhus.

Oprah's grind...

Vad jag inte begriper mig på är hur så många i landet Sverige ändå strävar efter att likna Amerika på så många sätt som möjligt. Det må hända att The American Dream lockar men faktum är att det för de flesta ändå bara är just en dröm. Verkligheten är något helt annat. Långt ifrån ett rikt och framgångsrikt liv de flesta drömmer om.

***