En riktigt typisk måndag

Det har hänt mycket de senaste dagarna. Högt och lågt, både på gott och ont. Bäst var lördagens besök hos Karin (Trattoria:s skapare) som bor nära havet. Det kunde inte heller vara bättre väder och solen sken från en klarblå himmel hela dagen. Härligt härligt och jag kan inte vänta tills jag kommer hälsa på igen! Inte bara för den goda soppan och underbara olivoljan som vi doppade det hembakade brödet i, och för att inte tala om den galet goda bruna kaka, utan för sällskapet som var det allra bästa.

Annars sjönk humöret allt eftersom söndagen gick och efter en svettig natt fylld av mardrömmar var det igår en riktigt typisk måndag. Inget spännande i matväg över huvudtaget. Vanligtvis är jag väldigt glad och fascinerad över teknikens under. Ja, det är verkligen ett under för mig. Allt som ofta totalt obegripligt men så betydelsefull då den möjliggör kontakt med världen där i innanförskapet. Så igår när ingenting ville fungera, bli jag både sur och stressad över det. Särskilt när jag inte klarar av att rätta till felen.

Det går bort så vansinnigt mycket tid till att fixa till och laga. Först ska jag komma på vad som är fel och sedan hitta lämplig lösning. Skulle det fortfarande inte gå tappar jag allt annat runt omkring och envisheten tar mig liksom i besittning. Det kan till och med ta flera dagar. Om det ens går att fixa vill säga. De mesta är dessvärre gammalt, slitet och bortom all räddning. Men ibland lyckas jag. Stor befrielse och med ett stort påslag av stress över alla måsten jag har förträngt under tiden jag varit besatt av att lösa ett problem.
Fasen, ibland önskar jag att jag var en barbafigur, en bläckfisk eller helt enkelt überkompetent och professionell på allt man kan tänkas behöva här i livet; kock, diskare, cykelreparatör, it-tekniker, fönsterputsare, journalist, sömmerska, målare, författare, trädgårdsarbetare, bibliotekarie, ekonom, personlig tränare, barista grönsaksodlare och säkert hundra saker till.




Det dräller inte av bilder på mig på nätet (njae, jag är väl inte helt bekväm med mig själv för att uttrycka mig milt) och fick en mindre chock när jag såg mig själv här. Jag var ju så koncentrerad då jag där var i färd med att ta första bilden med nya Nokia N9. Någon bra fotograf lär jag aldrig bli ;)
Där långt borta i bakgrunden ser ni den godaste godaste olivoljan jag smakat på länge. Och förresten, sa jag att jag också såg Zlatan i helgen? Jorå, verkade utvilad och klar för en lång vintersäsong på gräset.

Zlatan

Älskar, älskar, älskar västkusten!

***