Hur mina tortillas blev till krispiga chips

Josåatte... ett laxrosa hus med inredningsdesigners till ägare

När jag bodde i Florida, USA (för typ hundra år sen) gick familjen jag bodde hos på ständig diet. De åt pannkakor (pulver+lättmjölk) stekta i fettfritt smör, drack koffeinfri "diet coke", åt färdigvispad grädde light på melon- och jordgubbssalladen och jag vet inte vad. Inte heller blev de mindre under det året jag bodde där. Go figure (själv gick jag upp 11 kg inom loppet av ca 3 månader. Urk!). Mamman i familjen hade fått tips om hur göra "hälsosamma" chips av pitabröd. De var farligt goda och med tanke på mängden en mumsade i sig tvivlar jag på huruvida de var mer hälsosamma än vanliga potatischips.
Hur som helst, de var superenkla att göra.

Ett paket pitabröd.

En flaska spraysmör. 

En kryddburk.

Riv/skär brödet i trekanter. Lägg på plåt. Spraya över smör. Krydda. Rosta i ugnen.
Eller så gör ni som Anne gjort. Skulle inte bli förvånad om hon i sin tur fått idén från andra sidan Atlanten hon med. Jag har i alla fall varken sett eller hört särskilt mycket om dessa pitabrödschipen här hemma i Sverige, även om ett och annat recept förekommer. Dock inte på bred front om man säger så.

Med ett otroligt snack-sug och USA-tiden framplockad ur minnet bestämde jag mig för att mina majs- och vetetortillas helt enkelt skulle få agera pitabröd. Jisses så goda de blev. Dessutom tunnare och krispigare än chips av pitabröd.

*Låtsas att här finns en flashig bild på nygjorda chips*

Majs- och vetetortillachips
1 plåt

2-3 hemmagjorda tortillas
olivolja
flingsalt
paprika- eller örtkrydda

Riv tortillan i lagom munsbitar och lägg på bakplåtspappersklädd plåt. Pensla bitarna lätt med olja. Smula över flingsalt och krydda ev med chili/paprika/dragon/örtkrydda/italienska salladskryddor eller eget val av krydda. Rosta i ugnen på 200 grader i ca 5-7 min. Ev något länge, tills de är lite torrare och mer gyllenbruna och framförallt lite hårdare. Håll ordentlig koll för de bränner lätt vid.
Låt svalan på galler.
Förvara mörkt och svalt (om det nu finns några kvar att förvara!)

Så, vad väntar du på? Det är bara att sätta igång och tillverka helgens chips!

Smakligt snacks!

***

Och bara för att, så följer här några tarvliga digitala bilder tagna på ett par gamla lika tarvliga papperskopior på huset jag bodde och jobbade i:

Köket skymtar där bakom prylarna

 

 

Flamingorosa är inte riktigt min grej

Vegetariska puckar och vegetter

När jag åt djurkött lagade jag en del pannbiff. Av fläsk-, nöt- eller lammkött samt samt med eller utan fyllning. Köttbullar däremot var inte riktigt min grej. De blev ändå aldrig lika goda som mammas. Alltsedan jag gått över till vegetarisk kosthållning har jag försökt laga liknande biffar/burgare/puckar/vegetter men får sällan till det. Allra sämst går det med namn på dem.
Grönsaksbiffar funkar i och för sig men biff är trots allt en bit nötkött. Jag vill inte ha köttnamn på vegetarisk mat. Dessutom använder jag gärna huvudingredienserna i namnet. Svårt att hitta ett tydligt och förhållandevis enkelt namn med sötpotatis och belugalinser som huvudingredienser.
I grönrutiga Vegetariska kokboken (2001, ICA Bokförlag) förekommer benämningen vegetter som jag för närvarande landat i. Även puckar kan fungera, gärna för de lite mindre i storlek.

Att jag har svårt att få ihop dem ordentligt beror främst på att jag dessutom försöker laga dem utan ägg. Ägg är som bekant ett suveränt "klister" när det kommer till matlagning. Jorå, jag har testat No egg, en vegetabilisk produkt som sägs ge liknande konsistens till mat och bakverk som ägg gör. Men nä, det är verkligen ingen produkt för mig. Lika bra att bara använda potatismjöl eller maizena istället. No egg innehåller nämligen potatismjöl, tapiokamjöl, kalciumkarbonat (salt?), citronsyra och stabiliseringsmedlet hydroxipropylmetyl-cellulosa. Inget större fel på ingredienserna som sådana men då jag inte vill ha ägg i så vill jag inte heller ha produkter i som är tillverkade endast i syfte att likna just ägg. 

I somras gjorde jag ännu ett försök vilket resulterade i små puckar av sötpotatis, belugalinser och kikärtsmjöl. Smaken var det inget fel på men de blev lite gummiaktiga i konsistensen, vilket jag inte alls gillar. Vet att det gärna blir så med kikärtsmjöl. Smakmässigt blir det i alla fall godare än med vanligt vetemjöl.

Puckar av sötpotatis och belugalinser
ca 20 små

1 ganska stor sötpotatis
1 1/2-2 dl belugalinser, kokta
ca 1 dl kikärtsmjöl
oregano
dragon
salvia
salt
svartpeppar
sesamfrön

Tvätta och pricka sötpotatisen och ugnsbaka den i 175-200 grader, cirka 45 min (eller tills den är mjuk rakt igenom). Koka under tiden belugalinserna enligt förpackningen.
Ta bort skalet från sötpotatisen, mosa den och blanda sedan med belugalinserna (mängden beror lite på storleken på sötpotatisen). Salta och krydda.
Låt stå och dra en stund tills kikärtsmjölet sugit åt sig vätska från potatisen och det blir en lätt formbar smet. Tillsätt mer om smeten fortfarande är allt för blöt.
Klicka ut på bakplåtspappersklädd plåt. Strö över sesamfrön
Baka i ugnen på 175-180 grader i ca 10-15 min. Vänd ev på de lite större puckarna och grädda ytterligare ett par minuter.

Servera med gröna bönor/kokt broccoli/färsk grönkål/stekt svartkål/ugnsbakad spetskål/fritt val av grön grönsak.

Smaklig spis!
 

***

Tortillas

Majsmjöl. Jag har två påsar majsmjöl hemma. Fråga mig inte varför men det händer att jag får för mig (oftast i affären) att göra något med majsmjöl i. Väl hemma igen har jag tappat sugen eller helt enkelt glömt av vad det var jag ville göra.
Men plötsligt händer det.
En dag blev det till att göra egna tortillas. Den perfekta produkten som får spela pizzabotten, Varför inte göra egna? Företrädesvis majstortillas. Då jag har lite erfarenhet av att använda enbart majsmjöl (och i övrigt inte är särskilt haj på alla möjliga sorters mjöl som kikärtsmjöl, sojamjöl osv) bestämde jag mig för att mixa både majs- och vetemjöl.

Traktörpannan har inget med inlägget att göra,
där står bara den godaste tomatsåsen och gottar sig

Majs- och vetetortillas
12 st

150 g majsmjöl
150 g vetemjöl (manitoba cream)
1 tsk salt
ev 1-2 tsk paprikapulver
3 dl vatten
ganska mycket mjöl till utbakningnen

Blanda ingredienserna och knåda till en smidig deg. Att jag använde just Manitoba cream beror på att det var enda sorten vetemjöl jag hade hemma. Blir degen för blöt så knåda i lite mer mjöl eller använd helt enkelt mer mjöl vid kavlingen.

Dela degen i 12 bitar (ca 50 g/st). Kavla ut till riktigt tunna rundlar, ca 20-30 cm i diameter. Lägg på bakplåtspapper. Se till att ha papper mellan rundlarna då de lätt fastnar i varandra.
Enligt de recept jag hittat ska man ha en stekpanna av gjutjärn. Eftersom jag inte har någon sådan fick det helt enkelt duga med en i teflon.

Stek på ganska hög värme i ca 30-60 sek. Den ska få bubblor och liksom lätta i kanterna. Vänd och stek andra sidan i 15-30. Tiden kan variera något beroende på värmen i stekpannan (jag höjde och sänkte om vartannat mellan 4:an och 5:an).
Lägg en ren handduk på ett galler och lägg sedan på den nystekta tortillan. Täck med en annan ren handduk. När de svalnat så lägg dem i plastpåse och förvara i kylen. Håller flera dagar. Går även att frysa.

Fyll tortillan med t ex just den där godaste tomatsåsen och kokt röd quinoa.

Att kavla ut perfekta rundlar är inte min starka sida...

Smaklig spis!

***

Malabar - en slags spenat?

Tidigare i somras var jag förbi Fram som utanför dörren hade lagt fram små påsar med en för mig helt okända bladgrönsak. Genast drabbades jag av ett slags tvångsmässigt testbehov. Eftersom jag redan glömt namnet på dem innan jag ens hunnit över tröskeln hemma blev det aldrig av att jag bloggade om dem. Så var jag för ett par veckor sedan på Bondens egen marknad i Haga där jag på nytt fick syn på dessa små godbitar. Denna gången lade jag namnet - Malabar - på minnet.

Vad är det då? I storlek som bladspenat men av tjocklek mer som kål.
Malabarspenat; Basella alba (tack och lov för google). Röd sådan. Verkar vara vanligare som prydnadsklängväxt snarare än mat och är, trots namnet, inte alls släkt med spenat.
Så vad göra med dem? Jag körde på ett säkert kort vad gäller mangold och fräste enkelt med schalottenlök och vitlök.

Malabarspenat med glasnudlar
1 port

100-150 g malabarspenat (eller en liten påse från Fram)
1 schalottenlök
1-2 vitlöksklyftor
neutral olja (t ex jordsnötolja eller solrosolja) 
soja
svartpeppar
färsk dragon
ev chili
1 bunt glasnudlar

Skala och finhacka löken. Fräs genomskinlig i oljan. Skölj och skär malabarspenaten i ganska breda strimlor. Fräs med löken. Smaksätt med svartpeppar, soja och ev lite chili.
Tillred glasnudlarna enligt förpackningen. Själv brukar jag lägga dem torra i en skål och slå på hett vatten. Efter ett par minuter, då de mjuknat, häller jag av vattnet över ett durkslag. Klart.
Hacka en näve färsk dragon och vänd i malabarspenaten precis innan servering. Blanda ev glasnudlarna direkt i stekpannan eller lägg i botten av djup tallrik och toppa med den frästa malabarspenaten och lökhacket.

Basella alba - Malabar

Smaklig spis!

***

Innehållet såg faktiskt ut som bilden på förpackningen

Just det. Det var detta med mat också. Miss Meister's mat är ju trots allt en matblogg. Dessvärre är jag inne i en närapå oroväckande lång period präglad av olust och blasé inställning till matlagning. Jag äter såklart mat. Trots att jag vet det (oftast) blir gott om jag lägger ner mer tid och omsorg på tillagningen så gör jag nu för tiden minsta möjliga ansträngning. Det händer till och med att jag äter råvarorna separat. Till exempel kan jag knapra i mig ett par råa morötter och en tomat istället för att koka ihop till en pastasås. Eller så gör jag gammal "skåpmat". Inte mindre gott för det, som en stor favorit, men knappast nytt bloggmaterial.

För vad som känns som om det vore i ett tidigare liv hände det att jag köpte färdiglagad mat i förpackningar, redo att stoppa in i mikron på lunchen. Jorå. Nöden har ingen lag och jag ska erkänna att mikrons underbara värld var tvungen att testas på alla sätt och vis. För över tjugo år sedan. Nyhetens behag var förhållandevis kort och jag har fortfarande ingen egen mikro.
Nu, under konvalescensen åt jag för första gången på flera år frusen (dock tinad och värmd) grönsakswok, vilken smakade sådär. Har svårt att sätta fingret på vad det är men tycker alla frusna grönsaksblandningar smakar i princip likadant och lämnar bismak. Inte gott. När jag själv blandar gröna bönor, paprika lök osv så smakar det inte som grönsakerna i Finduspåsen. Dessutom stod det i innehållsförteckningen att där skulle finnas sugar snap peas men jag fick bara gröna bönor i min. Inte en enda sockerärta i sikte. Och det trots att innehållet förmodligen är det som allra bäst stämmer överens med bilden på förpackningen.
Andra hälften i påsen blandade jag med svart thairis och kokosmjölk vilket blev en okej middag den dagen.

Färdiglagad, frusen mat var längesedan jag lämnade därhän och sannolikt kommer det dröja innan jag testar någon fryst grönsaksblandning igen. Däremot har jag nästan alltid en påse gröna bönor/haricot verts liggande i frysen.

Önskar er alla en trevlig vecka med bra mycket godare spis än frusen paketerad mat.

***

p.s. Ni glömmer väl inte att kika in på Plated Stories idag när det redan är måndag igen.

Träningens helande kraft. Del 1

Trots att detta inlägg påbörjades en gång för så längesedan gäller fortfarande detsamma. Då efter en tids förkylning och nu operation.
Jag avskyr nämligen att vara sjuk. Lederna värker nätterna igenom och jag kan inte träna. Då liksom nu. Förutom en rätt lång och urtråkig konvalescens från årets andra operation, är det frånvaro av träning som varit absolut värsta pärsen. Särskilt då jag dagen innan operationen gjorde årets 198:e pass på gymmet. Gah, så nära 200; ett av delmålen för i år. Nu har jag förlorat flera veckors träning och målet för i år är redan förlorat. Förutom alla tankar och grubblerier om eventuell cancer, det faktum att jag med all sannolikhet aldrig kommer få barn och ja, helt enkelt en del existentiella ifrågasättanden, så har träningsförbudet med påföljande värk och stelhet i kroppen med andra ord varit nästintill outhärdligt. Nu väntar en tuff uppförsbacke.

I veckan gjorde jag äntligen mitt första pass på gymmet igen. Gick ut hårt och kastade mig in i veckans enda BodyCombat-pass med efterföljande BodyBalance. Sedan var det Piloxing och SomaMove men förvånansvärt nog var det först nu, efter lördagens BodyPump (första på sex v) och efterföljande CyclingPulse (första på 18 v!) som träningsvärken gjorde sig påmind. Med bestämdhet.

Inte sällan får jag höra att jag tränar så mycket. Till och med f ö r mycket. Visst. Jag spenderar många kvällar och helger med träning. Det går även åt en hel del tid, utöver själva träningstiden. Ska jag upp tidigt och träna nästföljande dag betyder det att jag dagen innan behöver äta ordentligt, inte kan stanna uppe hela natten, dricka mycket vatten och gärna också avstå från alkohol (ja, en är ju inte tjugo längre) Många välpackade ryggsäckar och matlådor ska förberedas osv.
Så ja. Jag planera och styr upp mycket av min tillvaro kring träningen. Och?
Jag är på intet sätt smal, stark eller särskilt vältränad för det finns mycket i min kropp och knopp som sätter stopp för det. Då jag för över tio år sedan hade svårt att klara av så enkla och vardagliga saker som att klä på och av mig, knappt kunde hålla i tandborsten eller ens en penna för att signera kvitton, på grund av ledvärken, så betyder träningen i stort sett allt för mig. Inte minst när jag inte heller har något jobb att gå till. Så, när jag nu inte har några så kallade vuxenpoäng (t ex relation, lönearbete, barn, bil, pensionsspar, ica-kort m.m.) i mitt liv så kan jag väl i alla fall få träna ifred?
Om inte så har i alla fall jag 1000 gånger heller träningsvärk än ledvärk. Och jag gör bra mycket hellre benpressar än ligger på soffan och petar navelludd.

Så muskler, nu är det dags att vakna till liv igen och börja jobba på allvar. I veckan väntar många nya träningspass!

Nu kör vi!

***