Ibland lyser solen extra starkt

Vissa dagar är faktiskt bättre än andra. Idag En tisdag för nio (VART tar tiden vägen?) veckor sedan var en sådan. Det var alltför längesedan sist vi sågs, Kristiina och jag. Solen sken från en klarblå himmel och med löfte om att våren faktiskt var på gång strosade vi runt i Trädgårdsföreningen och njöt av varandras sällskap.

Då jag utfärdat kokboksförbud för mig själv (i alla fall så länge det inte är en helvegetarisk/vegansk kokbok) blev jag superglad för denna fina present från Kristiina! Ett par veckor senare kom också en hälsning från självaste kokboksförfattaren, ni vet han vars resa till Italien jag följde med på.

Förresten, har ni inte kikat där än så ta en tur i Kristiinas blogg som är fylld av härliga och inte sällan underfundiga bilder som visar på att Kristiina har öga för detaljer och lite vad livet självt handlar om.

Där finns naturligtvis även fullt av mat och en hel del hembakat och goda efterrätter.

Tusen tack, Kristiina för boken!
Tack till dig också Hannu, som gjort boken.

* * *

Ramslökspesto

Inte heller jag kunde motstå den färska ramslöken. Hittade färsk sådan på Bara Bra Mat i Majorna. Detta var förvisso i mitten av maj men än är ramslökssäsongen inte helt över så den går nog att hitta än. Hade först tänkt använda den i en "vårpaj"med grön sparris men det blev en slags pesto istället.

Ramslökspesto
ca 1 1/2 dl

ca 40 g ramslök, färsk
1 1/2 dl mandel
dragon, färsk
salt
olivolja

Rosta mandeln lätt i ugnen först. Mixa. Tillsätt sedan ramslök, dragon och ett par matskedar olivolja. Mixa igen. Smaka av med salt och eventuellt lite svartpeppar. Tillsätt mer olivolja efterhand tills peston blir tillräckligt smidig.

Blanda i en matsked eller två i nykokt fullkornspasta eller vänd om med ugnsrostad färskpotatis. Också gott på en skiva stekt surdegsbröd och (för icke-veganer!) ett stekt ägg.

Smaklig spis!

* * *

in the making

Det går nästan att känna doften genom skärmen!

När jag var liten bodde jag i hus med trädgård. Där fanns rabarber, stora vinbärsbuskar, både röda och svarta, och så växte där ett par röda och gröna krusbärsbuskar också i trädgården. Till skillnad från äppelträden och päronträdet fick det storta plommonträdet stryka på foten. Varför vet jag inte. 
Ibland sattes potatis och det hände att ett grönsaksland såddes. Med morötter, dill, rädisor, sallat och säkert några mer sorter jag inte minnns. Alltså inte sådär överdådligt med mat men tillräckligt för att odla den där speciella känslan med att äta det en själv odlat och nyss dragit upp ur jorden.

Fläder däremot hade vi inte i trädgården. Som tur var hade vi rackarns trevliga grannar. Eftersom deras stora fläderbuske liksom hände och sträckte sig upp för slänten i vår trädgård så var det bara att skörda på "vår" sida.
Som stadsbo är det inte alltid helt lätt att kombinera livet bland betongen med det som ligger där och pyr under skinnet. Längtan efter egen uteplats och trädgård är ibland väldigt svår att trycka undan.  

Inte undra på att jag blev glad att äntligen hittat en prunkande fläderbuske med blommor dit jag når! För er som undrar, nej, jag tänkter inte tala om var den växer. Kan bara säga att den har bland de största och finaste blomklasar jag sett på en fläder. 
Då jag inte har något eget gammalt recept på fläderblomssaft så har jag googlat mig fram. Hittar mer eller mindre samma recept överallt. Nedan följer hur jag gick till väga första gången.
Dock blev saften så äckligt söt (nej, jag är ingen saftdrickare av rang utan använder helst fläderblomssaft till kalla vodkadrinkar!) att jag fick tillsätta koncentrerad citron vilket resulterade i att den smakar mer lemonad än fläderblomssaft. Ett nytt försök är i skrivandets stund under process.

Fläderblomssaft
ca 5 dl

10 fläderblomsklasar
1 ekologisk citron
5 dl ekologiskt socker
4 dl kokande vatten
1 tsk citronsyra

Skölj blomklasarna i ljummet vatten.
Tvätta citronen och skär i tunna skivor.
Skär av de grövsta blomstjälkarna och lägg blommorna i en bunke. Varva med citronskivorna och citronsyra.
Låt sockret lösa upp sig i det kokande vattnet och häll sedan över blomklasarna.
Med tätslutande lock på ska detta nu dra i några dygn. Bland recepten jag hittat varierar det mellan 2-5 dygn, i rumstemperatur och/eller i kyl.
Så glöm nu bort saften ett par dagar innan det är dags att sila den och hälla på flaska.

Smaklig fika!

* * *

Långbönor med gula tomater från Bua

I slutet av april var första gången jag såg dem i verkligheten. Långbönorna. Bara sett dem i mattidningar och diverse matsajter på nätet tidigare. Tror jag i alla fall.
Hur som helst, utan att riktigt veta hur de smakar eller vad göra med dem köpte jag hem en knippe. Antog de är lite som vanliga gröna bönor/haricot verts men ack vad jag bedrog mig. Eller ja, kanske inte riktigt. Visst påminner de väldigt mycket om gröna bönor i smaken. Men konsistensen! Konsistensen var mycket...eh, "krispig" eller "pigg". Om en konsistens nu ens kan vara pigg så är det precis vad långbönor är.
De mjuknar inte så som gröna bönor lätt gör utan behåller sin stuns och tuggmotstånd även i tillagad form. De kan vara lite bångstyriga och ta plats i stekpannan i sin fulla längd.

Långbönor med gula tomater
1 port

en knippe långbönor
olivolja
1-2 vitlöksklyfta (valfritt)
2-3 plommontomater (går naturligtvis bra med andra än från just Bua)
salt
svartpeppar
balsamicovinäger
god olivolja

Stek på medelvärme i stekpanna tills bönorna verkar genomstekta, sisådär 5-10 min.
Valfritt - Skala och skiva en vitlöksklyfta och stek med bönorna. Lägg gärna i mot slutet då vitlöken har en tendens att bli bränd ganska fort.
Skär upp de färska  tomaterna och lägg sedan allt på tallriken. Salta, peppra och ringla lätt över balsamico och god olivolja, förslagsvis en från Olivoljebutiken.

Smaklig spis!

* * *

"Miss Meister's mat fans want to here from you"

Det kom ett mail nyligen, som talar om att jag inte besökt fb-sidan för Miss Meister's mat på länge. Haha, som om jag inte redan visste! Tack och lov skickar Blogger inte ut den typen av meddelanden. Hela maj har passerat utan ett endaste inlägg, trots att jag som vanligt påbörjat dryga tio stycken sedan sist. Juni verkar gå samma öde till mötes.

Efter det jag kom hem från Italien, strax innan påsk, har jag bara mått så himla dåligt. Lederna har börjat värka igen och jag har gått upp en del i vikt. Så är det gråten. I tid och otid. Vet inte riktigt vad jag ska göra just nu för att bli bättre.
Svårt att sätta fingret på en sak men förmodligen är det sommarens intåg som spökar (avskyr sommaren) samt den ångestfyllda process som lett fram till det faktum att jag nyligen sa upp mig från min nuvarande tjänst.
Josåatte, är en inte arbetslös så säger en upp sig. Galet.
Det gör ont ända in i själen att lämna mina absoluta favoritstjärnor - barnen! Jag säger bara 3-4-åringar, finns nog ingen bättre ålder i livet. Så sjukt nyfikna och underbart bubblande av berättelser (vilka dock kräver ett tränat öra för att hänga med i ;-) ).
Ja, det är väl i alla fall några av anledningarna till tystnaden här för tillfället. Att magen helt kajkat ur och febern kommer och går som den värsta guttaperkaboll gör inte heller vardagen lättare. Svårt att äta ordentligt. Hungrig men ändå inte hungrig. Magen tål knappt någonting.
Nä, bättre dagar har en haft. Och bättre dagar lär väl komma vad det lider.

Förresten, visst är det ändå sorgligt att denna enorma kunskapstörs och nyfikenhet på livet små barn har lyser med sin frånvaro hos allt för många vuxna. Vad är det som händer? När slutar egentligen människor att vara nyfiken på hur saker och ting och inte minst livet självt fungerar? Varför? Vad är det som får allt för många att känna sig nöjda? Så ovilliga att se saker ur olika perspektiv och vägrar att revidera sina redan tillskanskade kunskaper.
Så vansinnigt sorgligt.

* * *