Ibland lyser solen extra starkt

Vissa dagar är faktiskt bättre än andra. Idag En tisdag för nio (VART tar tiden vägen?) veckor sedan var en sådan. Det var alltför längesedan sist vi sågs, Kristiina och jag. Solen sken från en klarblå himmel och med löfte om att våren faktiskt var på gång strosade vi runt i Trädgårdsföreningen och njöt av varandras sällskap.

Då jag utfärdat kokboksförbud för mig själv (i alla fall så länge det inte är en helvegetarisk/vegansk kokbok) blev jag superglad för denna fina present från Kristiina! Ett par veckor senare kom också en hälsning från självaste kokboksförfattaren, ni vet han vars resa till Italien jag följde med på.

Förresten, har ni inte kikat där än så ta en tur i Kristiinas blogg som är fylld av härliga och inte sällan underfundiga bilder som visar på att Kristiina har öga för detaljer och lite vad livet självt handlar om.

Där finns naturligtvis även fullt av mat och en hel del hembakat och goda efterrätter.

Tusen tack, Kristiina för boken!
Tack till dig också Hannu, som gjort boken.

* * *

Karins kokbok är äntligen här!

Tror det är Karins andra hälft som fotat

Det känns som inte särskilt längesedan. Vid närmare eftertanke är det över sju månader sedan vi hälsade på hemma hos allas vår Karin. I Mollösund på Orust. Då var det fortfarande sommar och sol och vi hade en superhärlig dag tillsammans. Full av mat och minst fotograferande. Jo, så är det när vi matbloggare träffas. Det fotas i parti och minut.

Fotograf här är Karin själv

Vi visste att en kokbok var i görningen och har alla provlagat och provbakat en del recept. Och som vi väntat!
Nu är Karins kök - mat och minnen från Mollösund äntligen här. En helt fantastiskt fin bok. Underbara bilder och alldeles lagom stor. Gillar precis allt med kokbokens format vad gäller papperskvalitet, storlek, tyngd och ja, allt det tekniska. Naturligtvis står själva maten i centrum och det är ju ingen hemlighet att Karin lagar och bakar rackarns god mat. Allt är i och för sig inte vegetariskt men i det här fallet står jag ut med det ;-)

Har du tid och möjlighet så ta tillfället i akt att köp ditt eget ex, signerad! Du får alltså träffa Karin i egen hög person och dessutom få dig några smakprov från kokboken. Imorgon lördag håller nämligen Karin boksläppskalas i Trollhättan. Läs mer och anmäl dig här på fb-eventet.

 

Kan dessvärre inte själv medverka för jag är på resande fot till vad som kommer bli mitt första äventyr i Italien.

Trevlig helg!

* * *

Hur vegetarisk matlagning kan ta sin början

I dessa alltmer insnöade Internetrelaterad liv vi lever, med ständiga flöden av vad som till synes verkar vara påhittat just idag (yeah. right) är det lätt att glömma av det lagades mat även före det bloggarna föddes. Men så är naturligtvis fallet. Även för mig. En del har jag bloggat om med det mesta har fallit i glömska, främst på grund av att jag ätit djur större delen av mitt liv och inte hör hemma här i min vegoblogg.
Jag var sen på den vegetariska bollen och har bara ägnat de senaste 15 åren åt vegomat. Skönt att äntligen inte ses som enbart paria då allt fler börjar vakna upp ur köttkoman.

Grönsaker hade mest fått agera kallt tillbehör till köttet och potatisen så det var med vacklande steg jag närmade mig vegetarisk matlagning. Jag vände blicken ut i världen, lånade kokböcker på biblioteket, letade och klippte ut vegetariska recept i tidningar och broschyrer samt handlade vegetariska kokböcker på bokrean. Det var först i slutet av 1990-talet jag skaffade min första vegetariska kokbok. Det kom att dröja ända till 2006 innan jag fick mitt eget exemplar av Inga-Britta Sundqvist fantastiska "Vegetariska kokboken". Den gavs ut första gången 1984 och har sedan dess reviderats ett flertal gånger. Senast med en 5:e upplaga, 2012.

Med åren har jag samlat på mig ett helt gäng trevliga kokböcker. Vad som slagit mig är att flera av de vegetariska kokböckerna har en ganska omfattande del näringslära, vilket jag saknar i de mer traditionella kokböckerna. I den orange boken på översta bilden finns till och med en vegetarisk matpyramid och vad sägs om det pedagogiska uppslaget om proteiner. Dessvärre är allt för många recept i den kokboken så ost- och äggstinna, rena kaloribomberna, att det inte är något för mig. Särskilt inte då jag helst inte äter mejeriprodukter.
På tal om proteiner, Hur får du i dig protein då? Jo, det är än idag den allra vanligaste frågan vegetarianer får från djurätare. Tröttsamt? Javisst. Det är beklagligt, mitt i denna allsköns gröna våg som nu sköljer över oss, att djur måste vara med, oavsett det är i buljogen eller att maträtter toppas med ett par räkor eller stekt bacon. Att det verkar stört omöjligt att helt lämna djur åt sidan. Tråkigt och oerhört kontraproduktivt för oss veganer och vegetarianer som fortfarande inte kan få fullvärdiga vegorätter utan att laga den själv.

Risentas små häften är guld värda!

Sakta och säkert utvidgas mina vegetariska kokkunskaper. Med mycket hjälp av de redan befintliga vegetariska köken i världen som t ex de indiska, sydamerikanska och maroccanska och framförallt med hjälp av Risentas lilla gula häfte om bönor, linser och ärter så tog det inte särskilt lång tid innan jag lämnat allt vad djurmat heter och var vegan ut i fingertopparna.
Under åren sviktar dock min kost mellan vegan och ovo-och lakto-vegetariskt då jag periodvis äter både ägg, ost och smör. Huvudsakligen äter jag dock vegansk mat och jag har också lämnat fuskkött, osmaklig sojamjölk m.m. därhän och strävar efter att äta så mycket ickefabrikat som möjligt.

Utbudet och tillgängligheten av vegetarisk mat ökar för var dag så det är bara att gratulera dig som just bestämt dig för ett grönare liv. Min önskan för 2015 är att osten ska försvinna från de ännu begränsade vegorätterna ute på restauranger och ge mer plats för större mängd rot- och grönsaker.

Väl mött, du gröna vegoår!

* * *

Lyon, Bocuse och Beaujolais

översta bilden är tagen uppe ifrån höjden,
från utsikten vid La basilique notre-dame de fourvière à lyon

En sommar för tolv år sedan hade jag semester. Fyra veckor. Min första och enda långa semester. Och så var det påsken tidigare samma år, då jag tog ut de där överblivna semesterdagarna jag inte fick ta ut under sommaren (som förskollärare måste en ta semester de fyra v förskolan stänger) till en långhelg och reste även då till Lyon.
Japp.
That's it.
Min semester.
Idag har är jag närmare fyrtio än trettiofem* och den väg mitt liv tagit kommer jag högst troligt aldrig någonsin ha semester igen.

På min resa till Lyon hade jag en analog kamera. En Olympus Mju II. Dessvärre har jag ingen scanner så de tarvliga bilderna är alltså jag som tagit kort på fotona med min nu gamla digitala kompaktkamera. Det var en fin stad, Lyon. Där fanns härliga stora väggmålningar och ni anar inte vad för mat jag åt där. Förutom all underbar ost smakade jag på kanin, ankleverpaté med tryffel (ej från burk!) och åt för första gången torsk kokad i mjölk vilket tydligen var något speciellt. Som den uppmärksamme läsaren förstår var detta pre-vego-åsa som var i Lyon.
Mjo, en sanning med modifikation. Jag hade på den tiden redan dragit in på mjölkprodukter och slutat äta fläskkött. Såklart var jag bara tvungen att smaka på mat jag aldrig tidigare ätit när jag var där. Trots det fanns det ändå gränser över vad jag klarade av att stoppa i mig så när det bjöds på sniglar och grodlår tackade jag vänligt men bestämt, nej.

En souvenir jag köpte med mig från min semester är kokboken; Bocuse's Regional French Cooking. En kokbok jag aldrig använt. Som ni säkert känner till är Lyon känt för mycket kött (iaf charkuterier, korvar och inälvsmat). Det finns nog inget djur och heller ingen del på djuren som Lyonnaiser inte använder. Det är m a o ingen mat för mig! Däremot innehåller kokboken fler regioner än bara Lyon så trots att det är mest djur i den tycker jag det är en trevlig bok och inte minst ger den en bra bild av franska mattraditioner.

Som ni matintresserade där ute vet kommer självaste Paul Bocuse från Lyon, eller snarare Collonges-au-Mont-d'Or. Ja, ni vet han givit sitt namn till världsmästerskapet i matlagning Bocuse d'Or. I Lyon finns flera restauranger han startat och det närmsta jag kom var utanför på parkeringen till Auberge du Pont de Collonges en bit norr om stan, längst floden Saône, som flyter ihop med floden Rhône inne i Lyon. Det var på väg mot Anse och Lachassagne som vi stannade till där för en kort fotosession.

I Lachassagne, mitt i Beaujolaisdistriktet som är en del av södra Bourgogne, fanns vinstockarna och grunden till det som senare skulle bli Beaujolais, och utsikten. Tyvärr var det så mulet under tiden där men en vacker dag ser man till och med Mont Blanc (Chamonix) resa sig borta i horisonten.

Tänk den som ändå hade en egen vinodling...

Våren hade inte riktigt kommit igång och jag hade tyvärr packat för tunna kläder. Endast en tjocktröja som jag bodde i och varje dag plockade på mig så mycket som möjligt av kläderna jag hade med mig. Gillar inte att bli fotograferad eftersom jag ser ut som en prickig, läpplös heffaklump (skulle ge mer eller mindre vad som helst för att vara född i en annan kropp, med annat skinn!), så får ni bortse från mig och istället lägga fokus på utsikten, vinstockarna och miljön runtomkring.

Traboules i Vieux Lyon som är Lyon's äldsta stadsdel. Där vävdes det tyger som bara den. Silkesodlingarna frodades och där vävdes det tyger som bara den. Trappor och lönngångar mellan husen användes förr till att transportera sig, tyger och kläder snabbare och i skydd från väder och vind.

Och så var det såklart Pérouges! Den medeltida lilla staden strax utanför Lyon. Där jag fick smaka den berömda Galette de Pérouges och lokaltillverkad äppelcider. Ett måste om du har vägarna förbi Lyon!

***

Det har hunnit gå nära tre år innan jag påbörjade detta inlägg som av otaliga anledningar blivit kvar bland utkasten. Förra veckan då jag satt i ett väntrum stod teven på och senaste avsnittet av En hungrig fransman rullades upp framför ögonen. Jag kunde inte längta mer tillbaka till Lyon och önskar så att jag någon gång i livet får råd att resa dit igen. Sedan i fredags har jag hunnit med att se programmet i sin helhet två gånger om, på svt play. Raymond Blanc, fransk kock i Storbritannien som i tv-serien reser tillbaka till sitt hemland och lagar sig runt de franska mat- och smaktraditionerna.
Passa på! Idag endast en dag kvar på svt play att se avsnittet från Lyon.

Ja just ja, naturligtvis hann jag även med en tur till den exklusiva chokladbutiken som visas i programmet på min resa men har tyvärr inga bilder att dela med mig från den dagen.

mina drömmars butik...

Hoppas ni alla som har semester har en trevlig dito!

***

*inläggets ursprung är från 14 augusti 2010 och jag har idag hunnit passera fyrtio!

En brännande het start på veckan

Det ryktas om en pocketversion av Matmolekyler

Då var det måndag igen och ny vecka väntar. Den kunde knappast rullat igång mer storartat. För någon gång ska vara den första att lägga handen på en skållhet spisplatta. Att det skulle hända som 40-åring var förstås mer otippat.

Som vanligt, omtöcknad och nästan vimmelkantig efter ännu en sömnsplittrad natt, fyllde jag lilla mokabryggaren med vatten och kaffe (jo även solen har som bekant fläckar och ibland slår jag till med en italiensk orättvis kaffesort som sticker ut från de andra). Så föll det sig så att det var bös på spisplattan och jag tog handen och svepte över. Vad jag uppenbarligen hunnit glömma var att jag redan satt på plattan - innan jag skulle till att fylla mokabryggaren.

Trots länge spolande med iskallt vatten svider det som tusan och att knogarna dessutom börjat värka den senaste tiden gör knappast saken bättre. Är dock tacksam det är vänsterhanden som åkt på allt. Höger fungerar fortfarande okej. 

Och vilket snyggt omslag sen, på kommande pocketupplaga!

Trevlig vecka!

***

Undra om det verkligen finns en annan värld där bortom som väntar...

Oui, Chef!

Äntligen! Sakta men säkert betar jag av bok efter bok. En del tar fortfarande väldigt lång tid att ta sig igenom. Andra går i ett huj. De flesta tar mittemellan. Som jag saknat att riktigt förlora mig i en bok. Den trevliga sysslan gick förlorad när jag började plugga internationella relationer. Då var det enbart kurslitteratur, lexikon och ordböcker som gällde. Trots att det nu gått många år sedan dess har jag haft svårt att få fart på bokslukandet. Visst läser jag fortfarande mycket men det har blivit allt mer bloggar och otaliga artiklar och rapporter jag hittar på nätet istället. Dygnet har som bekant bara tjugofyra timmar så något måst fått stryka på foten. Nu försöker jag råda bot på det. Någon nytta ska jag väl för tusan ha med att jag är utan krävande lönearbete.
Alldeles nyligen hände det faktiskt att jag bokstavligt talat förlorade mig i en bok. Oui, Chef! Marcus Samuelssons bok som jag hade fördelen att få på Bokmässan förra året då jag jobbade för en välkänd bokhandel.   

Jag är ingen bokrecensent av rang men vill ändå säga ett par ord om Oui, Chef! för den är lite speciell. Marcus och jag är nästan jämnåriga och då han är uppvuxen nära Göteborg, gick på samma gymnasium som syrran, jobbade på Tidbloms, kanske var han till och med där då vi åt middag och firade syrran då hon slutade gymnasiet, och så var han ju tillsammans med stans då mest kända fotomodell (som också hade snyggaste storebrorsan!) och ja, deras mamma hade stans absolut coolaste butik Okej (den där allt var i princip rosa och fullproppad av pennor, suddgummi, klistermärken, Hello Kitty-prylar och gud vet vad) var det kanske det som gjorde att jag fastnade så snabbt.

För sen svänger det en del och hur nyfiken jag än är på alla hans spännande smakresor och äventyr så är boken ändå rätt tråkig. Marcus skriver (om det nu verkligen är han eller hans vän Veronica som han tackar för att hon hjälpt honom skriva sin bok) mycket om Sverige, om hans familj och uppväxt och "svenska smaker" följer som en röd tråd genom hela boken. Ändå tycker jag mig sakna Sverige. Förvisso är det kanske inte så konstigt. Ända sedan tonåren har Marcus i princip varit "utomlands" och han kallar själv New York för sitt hem. Om det inte vore för att jag, under flera år, satt som fastklistrad framför Middagstipset varje morgon och föll pladask för den då ivriga, passionerade och glada kock med göteborgsdialekt som lagade mat från en vagn, utomhus, på en gata i New York, så skulle jag troligtvis inte alls ha koll på vem han är och vad han pysslar med. Marcus är väl idag en av Sveriges mest (o)kända kockar. Just för att han rönt stora framgångar utomlands för han har aldrig synts särskilt mycket här hemma, på den alltmer täta "kändiskockscenen".

Kanske är det mest på det språkmässiga jag stör mig men vet inte om det beror på en rätt så tarvlig översättning (jag menar, varför Yes, Chef! på originaltitel blir Oui, Chef! på svenska vet jag inte annat än att svenskar överlag anser det franska köket är köket över alla andra kök) eller för att boken helt enkelt är så typisk amerikansk.

Men som sagt, berättelsen griper tag i mig och kan inget annat än fortsätta följa hans ord. Som han slitit och jagat sin dröm. Det är inte helt oberörd jag tar mig igenom Marcus 40-åriga liv på en så koncentrerad yta som 322 sidor. Högt och lågt. Lägger ifrån mig boken med två tankar i huvudet. En är övertygelsen om att en tjej inte på långa vägar skulle kunna göra och bete sig som han gjort på vägen. Den andra, vilket snarare är en bekräftelse än en tanke, är den om hur viken av alla "möjliggörare" som finns omkring andra människor och vilken roll de spelar för en persons väg framåt i livet. , vilket Marcus själv poängterar i boken.
Helt klart läsvärd!

Innan jul var jag på en sista resa till Stockholm med dåvarande jobb och hade turen att vara där precis när Ordfront, Leopard förlag med flera hade sin årliga "garage sale". Böckerna har förvisso några år på nacken och har legat på min "böcker-jag-ska-läsa-lista" men har förblivit olästa. Så, min julklapp till mig själv blev 9 böcker för 180 kr. Det tycker jag var ett överkomligt pris och inte minst så har jag att göra ett tag framöver. Näst ut till läsning är Michael Pollans Till matens försvar.

Trevlig läsning!

***

Kakdegsklubbor efter maten, tack!

Ibland ska man ha tur! Så många gånger som jag varit sugen att smaka på cake pops men med risk för att sätta i mig allihopa själv så har jag avstått från att göra egna. Äntligen fick jag ändå smaka på en. Mmmm. Och inte bara en kakdegsklubba utan även en rackarns god brownie. Det såklart efter en kantarell- och potatisfrittata, sallad och hembakat surdegsbröd hos självaste Anne. Bättre lunch får man leta efter.

Och som om det inte var nog fick jag med mig en bok som står högt upp på min "att-läsa-lista" vad gäller matrelaterat. Jag tror att jag måste göra mig ett slags datortidschema för mig själv i höst. Det är så mycket jag vill hinna med men fastnar allt för ofta på twitter och Miss Meisters mat:s fb-sida, samt med att läsa otaliga nyhetsartiklar och bloggposter varje dag. Jag vill ju hinna med böcker också. 

Tack för maten, Anne! Och böckerna :)

***

Alla borde ha en egen tomte

 

Mina vänner och läsare, historien om Hugh, den ostfyllda zucchiniblomman och mina smultronställen är inte slut än. I veckan fick jag mig en glad överraskning då jag (efter en tids förträngning) tog mig en titt i min brevbox. Det är knappt jag tror det är sant men min personliga tomte/goda fe har varit i farten igen! Kan ni gissa vad som låg där i ett stort brunt kuvert?

Rätt gissat! Jamen ni förstår. Det är som att Hanna är värsta tankeläsaren :) (även om jag eventuellt kan ha hintat lite om Hugh, Det goda livet och hans bok på twitter, långt innan jag äntligen fått ihop inlägg och postat här i bloggen). Jag säger då det, det är något speciellt med de där britterna.Och då menar jag inte bara Pias fina britter utan också dem jag skrev om här och när jag ändå är igång kan jag lika gärna slänga in lite musik också, även om sångaren nu råkar vara amerikan så resten bland de störtsa av britter. Passar bra till kvällen då det hackas och röres om i grytorna, särskilt om det regnar ute.

Tusen tack, Hanna! Den kommer sannolikt bli välanvänd i Miss Meisters kök :)

Ni kan ju gissa vad jag gör klockan 18:15 ikväll ;) 

Trevlig helg!

***

 

Mina smultronställen

Tack, Victoria för smultronsticklingarna!

Sommaren är ju den tid de flesta (som har ett arbete) har semester. Och aldrig letas det smultronställen som nu. Jag har varken semester eller ekonomi att ge mig ut på utflykter så mina smultronställen är istället matlagningsprogram och kokböcker.
Långt innan matbloggarnas tid fanns ett och annat matlagningsprogram på tv som jag roades av. Vem minns inte Floyd, suputen som reste världen runt och flyttad in både främmande mat och vin i våra vardagsrum. Om de visats idag vet jag inte om jag uppskattat dem lika mycket som då men en favorit var de brittiska radarparet Clarissa Dickinson Wright och Jennifer Paterson i Two Fat Ladies. Med rödlackerade naglar, smycken och gud vet vad, använde de mer fingrar än redskap i maten. Det är något vi aldrig skulle se bland kända tv-kockarna idag. Där används skedar, gärna sköljda i vatten mellan gångerna. Och ja, inget ont om det,  hygien i köket är a och o (som om jag inte visste det!) men ibland tycker jag ändå det är befriande att se kockar använda fingrar. Ja till och med hela händerna, och då inte bara i bröddegen utan även i matlagningen. Däremot har jag idag lite svårt för allt för mycket ringar och dinglande armband på folk som har händerna i maten.

Som ni vet är Jamie Oliver en av mina större inspiratörer när det kommer till matlagning. Jag har sagt det förr och säger det igen men jag tycker det är befriande att se hur han handskas med maten och inte är han rädd för att använda de redsakp som finns nära till hands, oavsett de är gjorda för ändamålet i fråga eller ej. För att vara en icke-vegetarian tycker jag dessutom hans recept är tillräckligt intressanta för att locka en vegetarian som jag. Och när jag tänker tillbaka är det nog just brittiska matlagningsprogram som har haft störst inverkan på mig och inspirerat till mitt växande intresse för att både odla och ta mig an matlagningsutmaningar i köket. Dock måste jag säga att trots det enorma utbudet av diverse matlagningsprogram är det förvånansvärt lite vegetarisk matlagning. Grönsaker ses fortfarande i stor utsträckning endast som tillbehör och sallader är något för folk som "tänker på vikten".


Förra sommaren visades Det søde liv på svt, ett danskt program med konditorn Mette Blomsterberg som bakade och bakade den ena godsaken efter den andra. Ett program helt i min smak men dessvärr är sötsaker något jag måste ägna väldigt begränsad tid åt. Så de är inte utan att jag blev glatt överraskad då jag upptäckte serien som svt visar i sommar.
Just nu* visas nämligen Det goda livet med Hugh Fearnely-Wittingstall (en brittisk produktion med orginaltitel River Cottage). Han är också en av dem som odlar själv, liksom Jamie Oliver, och gärna går ut och plockar färska grönsaker och krydder till sina matlagningsprogram. Dock är han som de flesta andra tv-kockar en karnivor av stora mått som ger sig ut på jakt och fiske, så jag har inte följt hans program på väldigt länge. Därför blev jag både glad och exalterad då jag upptäckte att serien som nu visas handlar om enbart vegetarisk mat! Jorå, Hugh utmanar sig själv och har alltså gjort en hel programserie fylld av grönsaker och rotfrukter. Dock inte helt vegan för där förekommer både ägg och diverse mejeriprodukter. Men allehanda döda djur slipper vi i alla fall.
Programmet visas på fredagar kl 18:15 och repriserna är på helt knäppa tider. Jo, det är faktiskt obegripligt varför repriserna är lagda på lördagar och söndagar på tider som klockan 05:10, 22:45, 03:05, 23:10 osv. Tyvärr visas Det goda livet inte i svtplay så det gäller att boka sin tv-tid på fredagarna ett par veckor framöver.

Och som om att programmet inte var nog har Hugh såklart gjort en kokbok med enbart vegetariska recept.
Jag tror sannolikt att River Cottage Veg Every Day! skulle falla Miss Meister i smaken. Väldigt mycket så.


Vad har ni för smultronställen? Och kanske hittar ni dit även under andra tider på året än just sommaren?

***

Ursprung: 29 juni 2012

En favorit i repris - ugnsbakad aubergine

Jag njuter fortfarande av den alldeles underbara kokbok som ju tomten, aka Hanna, gav mig redan i september förra året. En favorit från Yotam Ottolengis recept är den ugnsbakade äggplantan som jag bland annat gjort med vitlök och dragon och med  chiliavokadomos till. Senast i raden blev det att preppa den men vitlök, salt, olivolja och toppa med en röra av Smetana, honungsdijon, en skvätt granatäppelsirap, salt och svartpeppar. Enkelt och gott så det förslår!

Hur kryddar och smaksätter ni själva er ugnsbakade aubergine?
 

***

En trevlig överraskning

Oj oj, efter snart en vecka med isklädda gator och torg över hela stan (=inga cykelturer utan istället många långa promenader och joggingturer hit och dit och överallt i stan och ännu mindre tid hemma) blir man så glad så glad när det ligger tjockt paket i postfacket och väntar när man kommer hem. Att det dessutom är post från mamma (=rolig post) lyser upp dagen. Som om inte det var nog ligger vinterdelen av Jamie Olivers fyra årstider i köket. Lite orolig var hon ändå att jag redan skulle handlat kokboken (men ack, som den okonsumerande person jag är ligger skvallerblaskor och sk kvällstidningar längre ner än undre botten på min inköpslista). Att boken är full av div köttrecept är förlåtet. Det är ju ändå Jamie som står för fiolerna.

Tack mamma!

p.s. Såg att de resterande årstidsdelarna visst kommer med Aftonbladet under de följande helgerna ;-)
p.s.2 oh, kom just på att du ju ligger på playan i helgen. Hoppas solen värmer gott!

Bokfemman

Nu föll det sig så att jag redan för en vecka sedan hittat till Malins Bokfemma och efter som v 37:s tema var kokböcker tyckte jag det var en baggis ;) Men ack, hur skulle jag kunna välja bara 5? Efter en del resonerande med mig själv hade jag i alla fall veckans bokfemma klar och hade sedan planer på att fota, skriva om dom och fixa ett inlägg.... och inte vet jag hur sju dagar kan gå sååååå fort!


Det hände lite oförutseende grejer här hemma förstås redan vid lunchtid på måndagen och sedan kom den ena överraskningen efter den andra som liksom satte veckan på ändan så att säga. Men nu är det en nu vecka, nya utmaningar och nya saker att lösa. Bokfemman kom helt enkelt av sig. Nytt tema för Bokfemman denna vecka är det såklart men jag presenterar förra veckans val här i alla fall.


Bonniers nya kokbok, mitt exemplar tryckt 1989, ska inte underskattas. Jag använder den i första hand för det grundläggande som till exempel stek- och koktider för grönsaker och fisk. samt gradantal för ungsbak och så vidare. Grunder för såser, stuvningar, gratänger och annat finns där och ett recept som jag använder allra mest från boken är på rödkål. Och det är så gott att det går att laga ofta - inte bara till jul :) Så den används inte för inspiration och roliga recept precis men om man mot all förmodan glömt hur man gör en enkel vit sås är den toppen att ha till hands.


Jamie Oliver - Den nakna kocken, också den en bok från Bonniers, översatt till svenska och tryckt 2001. Tror det är den första av Jamies kokböcker. Som så många andra fastnade även jag framför tv:n och fänglsades av honom när han klämde den ena citronen efter den andra med händerna, bakade bröd rakt på bänken och till råga på allt slickade sina fingrar - i TV! ;) Och till skillnad av en del andra matfantaster måste jag säga att jag gillar hans sätt att laga. Hans passion för maten, ingredienserna och smaker. Egentligen använder jag inte så många recept från boken utan snarare hans attityd till maten och dess tillagning. Det ska vara enkelt och inte alltid på pricken rätt och man FÅR använda händerna! Citronen har fått en större och självklarare plats i mitt kök nu i alla fall.


Maten som stärker ditt immunförsvar - Kirsten Hartvig, Prisma 2002 är min absolut mest använda kokbok. Då jag för en del år sedan knappt kunde röra mig på grund av värk överallt tvingades jag bland annat se över min kost och idag har jag lärt mig ett helt annat sätt att se på maten än tidigare. Likt den kinesiska kostläran ser jag mer till matens egenskaper, näring och hur jag kan använda den för att hålla mig friskare helt enkelt. Boken är full av fakta kring livsmedel som gynnar vårt immunförsvar, den beskriver vanliga åkommor som exempelvis förkylning, allergier, huvudvärk och reumatism och förslag på vad man kan äta för att hindra och/eller lindra besvären. Dessutom finns där en mängd recept på frukostar, smårätter, soppor, huvudrätter, sallader, efterrätter, juicer och örtdrycker.


Det näst senaste tillskottet i kokbokssamlingen är under valnötsträdet - Anna Bergenström och Fanny Bergenström, Trio Förlag, 2006. Ja jösses! Vad säger man? Inspiration, inspiration, inspiration! Den ligger på nattduksbordet, eller snarare mitt nattygsbord, så jag kan drömma sött och gott hela natten :) Till skillnad från deras tidigare bok, Kärlek, oliver och timjan som var indelad i teman som frukost, grönt, bröd, olika råvarugrupper, picknick osv har de i denna bok istället valt enskilda ingredienser som till exempel tomater, citrus, örter, chili, ingefära, vanilj, choklad, päron m. fl. Det är naturligtvis Fannys fantastiska fotografier som är en högst bidragande orsak till att man längtar och vill ställa till med matfest i dagarna tre! Fast det är naturligtvis helt ok att börja i liten skala och jag lovar att ingen kommer bli besviken på vad ni än prövar från boken!


Annas kakbok - också den av Anna Bergenström (med foto av Fanny Bergenström) Semick bokförlag, 2000 fick jag ett år som julklapp. Och vilken julkapp! Bästa receptet på lussebullar jag testat. Natuligtvis är gamla hederliga Sju sortes kakor från ICA bokförlag flitigt använd men Annas kakbok knappar igen mer och mer :)




En bonusbok jag inte kan lämna hän i sammanhanget är det allra senaste tillskottet i familjen - World Food Café 2 - Easy vegetarian recipes from around the globe av Chris och Carolyn Caldicott, First Frances Lincon edition 2006. Jag har med ljus och lyckta försökt få tag på deras första bok; World Food Café, men utan resultat. Den verkar vara slut precis överallt. För alla er som har ett sådant exemplar ska ni skatta er lyckliga! Så, när jag för några månader sedan fick nys om en uppföljare till den hade spanats på stan fanns inget annat att göra än att norpa ett ex å det snaraste! Den är dock på engelska men för alla oz finns motsvarande g angivna. För övrigt är jag övertygad om att varje teaspoon och tablespoon är lika små som stora på engelska som på svenska ;) Dessertspoon å andra sidan - är väl något lite mittemellan kan jag tro. Inte nog med att det är en bok endast fylld med vegetariska rätter, fantastiska foton utan innehåller även lite historia och reseskildringar från parets alla platser de besökt och maträtter de smakat. Det är definitivt en bok som kommer bli flitigt använd i mitt kök i alla fall!



Smaklig läsning!