Kanske är det sommartiden, frånvaro av semester och ledighet, utanförskapet eller bristen på meningsfullhet som gör det men jag är oerhört gråtmild nu. Tänker mycket på hur mitt liv såg ut för 15-20 år sedan (hissnande att se tillbaka så många år utan att för den skull föreställa sig själv som en fyraåring). Inte för att jag var särskilt lycklig och trivdes då, men synen på livet och framtiden var galet olik min verklighet idag. Jag längtade så efter att bli vuxen. För jag trodde vuxna människor var snälla och ordentliga. Att vuxna människor brydde sig och inkluderade varandra. Ja, jag trodde att jag skulle på vara delaktig och bidra till något gemensamt.
Så kolossalt fel jag hade.
Jag har alltid varit mer eller mindre utanför, det där femte hjulet, och alldrig egentligen tillhört något av alla de konstellationer av kompisgäng som funnits omkring mig sedan skoltiden. Den ensamheten är jag van vid och har väl hittat ett hyfsat välfungerande förhållningssätt till det. Samma sak vad gäller singellivet. Att vara helt ensam och bara behöva rå om sig själv är å ena sidan, i mångas ögon säkert en otrolig frihet. Troligtvis finns där en och annan förälder och partner som ibland önskar sig en bit av den friheten. Å andra sidan får man aldrig stöd. Aldrig någon som hjälper till med att laga mat, hämta tvätt, handla, fixa cykeln eller tar hand om en när man är sjuk. Aldrig någon som lägger en varm arm om axlarna när livet är tufft.
Men det är något jag inte har erfarenhet av så det kanske bara är en romantiserande bild av ett liv ingen egentligen vill ha? Kanske är det bara normen av vad vi anser "normalt" och alla som inte så att säga lyckas med det, är det något fatalt fel på? Det blir lättast så. Att peka ut den och det som är "udda". Eller?
Min absoluta prövning består nog hur som helst i att under i stort sett hela mitt vuxna liv, inte ha en skälig inkomst att leva ett vuxet liv med. Att inte kunna gå ut, gå på bio, gå på restaurang osv utan att behöva spara ihop till det under flera månader. Precis som vad gäller hyfsat regelbunda tandläkarbesök. Att gå till frisören är inget att ens överväga. Och när en inte har råd att hålla sig med månadskort för kollektivtrafiken, så finns längre resor inte ens inom tänkbart räckhåll.
Jo, jag inser att det är mitt förhållningssätt och mina förväntningar på livet och vad det innebär att vara vuxen, som måste ändras. Inte minst mina föreställningar om att de flesta vuxna skulle sluta bete sig som om de var osäkra tonåringar. Det är förmodligen förmätet av mig att gå här och önska livet skulle blivit annorlunda men jag känner mig snuvad på konfekten. Jag som längtade så efter att bli vuxen och få klara mig själv.
Dyrt och heligt har jag lovat att dygnet runt stå till samhällets förfogande, alternativt pysslat med samhällsnyttig tjänst. Varje månad. En signerad närvarorapport till myndighetssverige. I flera år. Samtidigt som livet som den fria, oberoende singelkvinnan ska hålla skenet uppe. Som att livet vore en fest och att jag kan göra precis vad som helst.
Well, vissa saker får man helt enkelt bara lära sig att hantera. Så även
att sommaren är kort och det mesta regnar bort. Det enda en kan göra är att nu passa på att
frossa i alla primörer som kommer på löpande band. Och njut av alla
smakrika frukter som går att få tag på nu.
Färskoströra med örter till saftig vattenelon
1 port
50 g ricotta
2 msk turkisk yoghurt
gräslök
dragon
flingsalt
så mycket vattenmelon du orkar
Blanda ihop ricottan och turkisk yoghurt med en gaffel. Hacka generöst med färsk gräslök och dragon. Rör ner i ostblandingen. Salta.
Skär upp så mycket vattenmelon du vill ha. Själv brukar jag skära i bitar om jag äter i sallad men stavar om jag äter med fingrarna. Klart. Ät som mellanmål, kvällsmat eller servera tillsammans med kryddig
färskpotatis och bondbönor.Dessutom är ingredienserna få och enkla så det är bara att öka på om det ska räcka till fler än en person.
Smaklig spis!
***
