Jag tror ibland att det inte var meningen att jag skulle finnas på denna jord alls. Ibland tror jag att det så meningsfullt att jag finns och jorden absolut skulle gå under om jag inte fanns. Men för det mesta befinner jag mig någonstans där mittemellan. Dock tror jag inte jag hittat "hem" än. Det vill sig inte riktigt i livet. Fast det finns nog för- och nackdelar med allt.
Jag är övertygad om att vi alla har våra små och stora bekymmer i livet och kämpar med än det ena än det andra. Jag tror också att vi alla har olika förutsättningar kring hur vi hanterar, löser, lär oss leva med och går vidare med livets alla svårigheter. Det kan handla om bland annat vem och vilka du har omkring dig och huruvida de stöttar eller stjälper dig. Det kan handla om ekonomiska tillgångar eller brist på tillgångar. Om du har rustats med god självkänsla, blivit fostrad med kärlek och omtanke eller istället förnedrats, agats, och urholkats på din tro på dig själv och dina förmågor. Orsakerna och förutsättningarna är som sagt varierande hos oss alla.
Många omkring mig, jag vågar nog drista mig till att påstå de flesta omkring mig, både vänner, bekanta och främlingar, har familj, barn, jobb osv. Kanske inte allt, helt och hållet. En del har en partner men inget jobb, andra har barn och jobb men ingen partner och så finns det singlar som har jobb och så vidare. Det är inte många i min omkrets som är helt utan eller till större delen utan av livet alla pusselbitar. Att vara utan en eller ett par kan vara tuff och ju fler pusselbitar som saknas desto svårare blir det att hitta fram i världen. Men det går säkert att få fatt på de missade pusselbitarna. Att stärka banden och bygga sig vidare. Frågan är bara hur det egentligen går till? Lika komplex som frågan, lika svårt är svaret.
Häromdagen sa min mamma till mig om du bara hade haft man och barn skulle du inte ha tid att fundera över det som är jobbigt!!... jasså jaha ja öööh jo jaa kanske det... men WTF?? Tack för den käftsmällen! Det är inte utan att jag längtar efter färska jordgubbar just i detta nu!
torsdag 18 februari 2010
Finn fem fel...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Fint skrivet inlägg med många kloka tänkvärda tankar, omöjliga att ge värdig respons på lite kort så här. Det är oftast sant att de flesta har någon öm punkt, någon del där inte allt är på topp. Ibland märks det inte utåt bara. Sen är det väl också så att det är olika perioder i livet, ibland har man medvind ibland uppförsbacke. Blir det för mycket uppförsbacke är det slitigt och saknar man dessutom andra bitar i livet blir det förstås väldigt tungt. Sen hanterar vi motgångar olika. Jag avundas dem som snabbt skakar av sig det jobbiga och går vidare med nya krafter. Det är verkligen en fantastisk egenskap. Till viss del (kanske t om med stor del) tror jag att man kan träna sig på att styra tankarna, men man har ändå olika förutsättningar och olika karaktär. De som reser sig från riktigt risiga lägen är verkligen riktiga kämpar, värda stor beundran. Den där kommentaren från din mamma var ju inte så kul, även om jag är säker på att hon inte menade så illa. Lite svamlig kommentar i ett ämne som kan utvecklas väldigt mycket. Skickar en stor kram till dig, du är så klok och bra! Gillar bilderna på de slitna, något tilltufsade jordgubbarna...
Nässelblom och choklad - Tack! Dina ord är iaf värdefulla för mig! (=röda, goda och söta delen av jordgubben) Korta eller långa spelar ingen roll alls. Det är komplexa frågor och en matblogg är väl egentligen inte rätta forumet heller. Som tur är döpte jag bloggen till ...mat med mera... ;-)
Jag tror det är viktigt att se och våga tala om att livet inte bara är en dans på rosor. Vi är ju bra på att poängtera och definiera hur en "lyckad" person ska vara, göra och hantera saker i livet. Fast vi inte uttalar det lika starkt, tycker jag det ligger ett misslyckande i just frånvaro av de "lyckades" kriterier.
Om vi kunde acceptera den svåra och jobbiga delen mer vilken lika mycket tillhör livet som de positiva tror jag fler människor skulle må bättre och inte känna sig så utsatta och misslyckade.
Njae, hon menade nog inte riktigt så som jag uppfattade det men hon vet ju mycket väl att jag kanske inte är toppenglad över att jag närmar mig 40 med stormsteg och ff är utan man och barn. Det är inte ändamålet i livet såklart men inte hade jag räknat med, eller ens föreställt mig, att jag skulle vara singel, arbetslös och utan barn vid 37! (=mögliga och dammiga delen)
Nä, nu ska jag bjuda min "extramamma" på hemlagad vegetarisk mat och ta det lugnt ute på "landet" där hon bor (ca 20 min pendeltåg från Göteborg Central) (=röda, goda och söta delen)
Kramar!!!!
/åsa
Hmmmm, känner igen mig nästan lite för väl och illustrationen med den mögliga jordgubben var toppen!
Kommentarer eller medlidsamma blickar från släktingar som (i alla fall på ytan) lyckats uppnå det där man förväntas är verkligen INTE kul. Å andra sidan tror jag att de flesta har sina sorger eller ömma punkter, bara mer eller mindre väl dolda. Och det är kanske ännu värre att ha en perfket yta, men ett kaos under den?
Och vad kan man göra för att det ska bli bättre? Kämpa på mot målet förstås, men om det, trots ansträngningar inte fungerar får man helt enkelt se till att göra något annat som man tycker om.
Funderar fröken Dill
En extramamma att träffa ibland låter toppen, någon som kan vara nära utan att kanske vara för nära. Ibland är det ju lättare att prata med någon som är lite utanför den närmaste kretsen. Hur som helst - det låter jättemysigt. Verkar som om du hunnit mycket i helgen, det är bra med paus från datorn och internet ibland.
Precis så där är det ju!
Och visst finns det de som till synes verkar ha ALLA pusselbitarna, men alla har nog sina sorger och bedrövelser...
Men jag måste erkänna att jag är duktig på att tänka: OM jag bara hade haft... så hade allt varit perfekt. Om om om.
Snart, snart får vi i alla fall äta jordgubbar igen!
Fröken Dill - ja visst, precis som jag skrev tror jag definitivt att alla har sina små och stora problem i livet. Jag växte upp precis så - med den "perfekta ytan". Eller njae, perfekt är väl att ta i då mina föräldrar varken hade flotta jobb, båt eller dyra märkeskläder. Inte heller åkte skidor i tid och otid osv men utåt var vi en prydlig och rekordelig familj. Till slut skiljde sig föräldrarna och vi alla har lite eller ingen kontakt med varandra längre.
I brist på många pusselbitar blir således även målen många. Som ensam, arbetslös, utan varken pengar eller familj som stöd, hamnar man långt ner på "samhällslistan". Hindren blir fler och svårare att överkomma - bara för att ens nå till en skälig livsstandardnivå, en hyfsad tillvaro och på något vis öka möjligheten att komma framåt i livet...
Sara - Om bara om inte fanns ;-) Det spelar nog ingen roll var man är eller vad man har, det finns alltid andra saker, standard, erfarenheter, upplevelser, kunskaper, utseende osv man vill åt.
Från en som saknar de mest grundläggande pusselbitarna blir bara jakten efter "det perfekta" nästan som en förolämpning. Kanske är det bara sorgen av att vara så långt ifrån, och inte ens i närheten av något vettigt betydelsefullt i livet, som spökar.
Det var väl en sällsynt otrevlig och riktigt elak kommentar. SOm att du aktivt valt bort man och barn.
Och som om det vore det alena saliggörande.
Jag tycker det du skriver är så mitt i prick.
Stor kram från mig!
Otroligt trist när det inte fungerar med familjen som borde vara en närmast! Uselt!! Tur att du har hittat andra bra männsikor, den där extramamman lät fantastisk.
Sedan är det helt otroligt att det ska vara så tufft med jobb! Vad jag förstår är du välutbildad, duktig, kompetent, social, skriver jättebra och inte rädd att hugga i? Du råkar inte vara byggnadsingenjör? Vi behöver en sådan på jobbet och ingen skulle vara gladare än jag om det kunde bli någon som du.
Hoppas fröken Dill
Skicka en kommentar