Vart tog framtiden vägen?

Det är nu två år sedan jag lämnade allt bakom mig här hemma i Sverige och mötte en ny tid, en ny värld och ett nytt jobbäventyr i Santa Barbara, California. Inom loppet av 17 dagar hade jag varit på jobbintervju i Oslo, packat ner större delen av innehållet i alla skåp, garderober och bokhyhyllor i kartonger och stora kassar, flyttstädat lägenheten, skaffat internetbank (någon måste ju vara sist med det med), försökt få e-fakturor till alla som ska ha pengar av mig, skrivit andrahandskontrakt, skaffat nytt pass (hrm, hade visst inte rest utomlands på väldigt väldigt länge), rest ytterligare två gånger till Oslo varav ena gången med övernattning och andra gången med busstur mitt i natten för besök till Amerikanska ambassaden för mitt visum, ställde till med fest och ja jösses, aldrig har det varit så många människor på en och samma gång i denna lägenheten (förmodligen var alla så glada att jag skulle försvinna ut ur landet och kanske hoppades en och annan till och med på att jag aldrig mer skulle komma tillbaka).

Snart uppe på högsta toppen - La Cumbre Peak (3995 ft) -
bara ett par dagar före branden och allt grönt nedan förvandlades till kol.
Tracken stängdes och öppnades inte igen förrän förra sommaren.

Den framtidstro, förväntan, nyfikenhet och längtan av att gå vidare och se vart livet för mig som jag hade då är puts väck. Jobbet i Santa Barbara är i sig svårt att beskriva. Det bestod i allt möjligt från inventering av studentlägenheter, inköp, galet många besök på banken, betalning av löpande kostnader som hyror, gas, el, osv för studenternas boende, bokföring, upprättande av adressregister, klasslistor och andra administrativa sysslor samt organisering/mottagande och service till lärarna som kom under perioder, bussresor med studenterna, studiebesök, vandring till toppen, grillkväll och övrig samkväm.
Jag upplevde nog det att bo, leva och jobba ihop med en för mig helt främmande person, Erling (som i verkligheten heter något annat men han har fått namnet Erling här i min blogg) var den absolut största utmaningen snarare än själva jobbet i sig.
Att det inte fanns någon befintlig arbetsplats/kontor utrustning osv var till en början lite problematiskt men när alla delar fanns och datorer, program, skrivare och telefoner fungerade så var det också helt underbart! Fantastiskt att bara kunna koppla upp sig i stort sett på vilket fik som helst, helt gratis.
Tyvärr strulade Internetuppkopplingen så mycket på skolan där jag skulle kunna haft "kontor" och jobba undan det mesta av det administrativa jobbet men fick jag göra hemma istället.

Och där låg varje dag Erling och sov på soffan, med TV:n på hög volym (trots att han t om hade egen TV på rummet). Ja jösses, jag vet inte hur många gånger jag packade min väska och förberedde mig på att resa hem igen. Jag har aldrig haft en arbetskamrat som är så osocial, lat, dryg (trodde han var guds gåva till kvinnorna=studenterna) vansinnigt oprofessionell, nonchalant och oförmögen att ta till sig vad en kvinna säger till honom. Han reste hem samtidigt med de flesta studenter. Kvar var jag som tvättade, städade, packade, röjde och tömde tio lägenheter och fick ta fighten med de kvarvarande studenterna.
Sen, när det var dags för mig att checka ut - då var jag sååå redo för en ny termin! Jag hade ju precis lärt mig hur allt går till. Vart jag skulle vända mig i vilken fråga. Vilket bussbolag som var bättre än det andra. Det fanns adresser och en mängd kontaktuppgifter i pärmen. Jag hittade själv till sjukhuset. Visste vilka busslinjer som gick till skolan, till botaniska trädgården, till Goleta etc.

Nä, då ville jag verkligen inte resa hem. Men jobbet var slut och jag reste hem igen. Väl hemma trodde jag det skulle gå mer eller mindre på dagen att få ett nytt jobb. Vem skulle inte vilja anställa mig nu, jag som t o m arbetat i Kalifornien?

Jag kunde inte ha mer fel den sommaren och hösten.

Varför är då framtidstron, förväntan, nyfikenhet och längtan av att gå vidare och se vart livet för mig som jag då hade alldeles puts väck?* Varför? Kanske är det regnet. Kanske är det landet Sveriges arbetsmarknadspolitik och fruktlösa Fas3-projekt. Kanske för att jag är dödstrött på min egen yrkeserfarenhet och utbildning som jag vecka ut och veckan in, månad ut och månad in, år ut och år in sitter och filar på. Jag kan liksom inte göra saker ogjorda och kan inte heller hitta på en annan bakgrund. Jag bara flyttar plats. Ändrar storlek. Tar bort. Lägger till. Testar olika typsnitt. Lägger till bild. Tar bort bild. Jamen ni förstår - måtte eder aldrig bliva utan arbete!


Det blev tyvärr inte så mycket bloggande från Santa Barbara som jag hade hoppats. Jag jobbade istället. Här hittar du några inlägg som jag skrivit om tiden där och jag lovar att det kommer mera! Måste berätta om Whole Foods Market, Trader Joe's och fantastiska Lazy Acres -"min" butik och mycket annat gott.



*Alltså, puts väck är kanske att ta i. Allt är relativt. Det finns såklart ett litet pyttefrö långt där inne någonstans som ändå får både pulsen att slå och mig att öppna korpgluggarna varje morgon (eller ja, snarare förmiddag har det av någon konstig anledning blivit detta året) och nyfiken på livet tror jag inte jag någonsin kommer kunna sluta att vara, hur nedrigt livet än ter sig emellanåt.

***