Lite vissen

För drygt två år sedan visste jag inte ens vad semitendinosus var för något. Sedan blev jag smärtsamt medveten. Jag kunde knappt gå. Än mindre stå på mitt vänstra ben. Dum* som jag var trodde jag det var en rejäl sträckning, så lite vila från träningen ett tag skulle räcka innan jag var fit for fight igen så att säga. Men jäklars vad ont det gjorde. Varje gång jag böjde mig för att knyta skon kändes det som att någon vred om en kniv långt inne i ena skinkan. Det gjorde ont att sitta, att ligga i sängen för att inte tala om att resa mig från sittande ställning till stående. Varje steg jag tog gjorde ont. Mest ont gjorde det att gå i uppförsbackar och upp för trappor.

Efter många om och men och en lång, och för mig extremt dyr läkarbesökshistoria blev jag sedemera varse att semetendinosus är mittenmuskeln av hamstrings tre muskler (baksida lår) och smärtan hade uppstått på grund av att flera muskeltrådar hade släppt från muskelfästet vid sittbensknölen. Jorå. En procent av dem inom så kallad explosionssport (vilket läkaren menar är främst fotboll, hockey och div kampsporter) som skadar hamstringsmuskulaturen gör det vid sittbensknölen. Så lite speciell är man allt. Eller ja, läkaren försökte väl skoja till det. Därför gör de heller inga ingrepp då det finns på tok för många muskler kors och tvärs där inne i rumpenstumpen. Tydligen lättare att komma åt om muskeln istället skadats vid knäfästet, vilket är det vanligaste. Så. Det var bara att bita ihop och hoppas att smärtan skulle gå över och jag skulle få tillbaka min rörlighet.

även vissna blommor har sin tjusning

Allt är visst relativt här i världen men att inte längre kunna träna och röra mig som jag var van vid var minst sagt deppigt. Jag hade precis graderat mig till första Dan och fått mitt svarta bälte. Resan från första terminen i Fighter Taekwon-Do Göteborg tills jag skadade mig så kraftigt hade varit lång och slitsam. Men samtidigt betytt så mycket mer än bara fysisk träning ett par dagar i veckan. Kroppen var riktigt klen och fortfarande full av ledvärk då jag började. Det var tveksamt om jag ens skulle klara första graderingen och fortsätta träna Taekwon-Do. Eller ens om jag skulle kunna träna något annat överhuvudtaget än rehabiliteringsträning. I bassäng.

Meh, det var ett himla tjat om träning, tänker ni.
Du springer ju på gym, cyklar och joggar i tid och otid.
Alltid är det något med den där träningen.

Det må så vara. Men det framgår ingenting om intensiteten på träningen. Om nivån på övningarna. Om längden på passen. Om värken i kroppen. Och allra minst någonting om att träning i princip det enda jag har i livet som betyder någonting. Jag blir oerhört nedslagen om jag av någon anledning missar planerad träning och än värre är att jag fortfarande, över två år efter skadan, inte ens är i närheten av vad jag innan klarade av, både kondititons- och teknikmässigt.

Trots det är min träning oerhört provocerande för så många i min omgivning. För i dagens Sverige ska man, utöver jobb (fullt av prestationskrav och obetald övertid), familj, barn (som om de inte ska hämtas och lämnas på förskolan har en handfull aktiviteter att slussas fram och tillbaka till varje vecka), hus (naturligtvis ett renoveringsprojekt och/eller om- och utbyggnadsprojekt), semesterresor (flera gånger om året) och så vidare, även hålla sig i trim, äta hälsosamt och ha "egentid". En ekvation som bevisligen inte går ihop utan att man till slut stångar huvudet i den berömda väggen. Något måste få stå tillbaka om man ska klara sig igenom helskinnad. Har man nyss nämnda livsingredienser är det rimligtvis (för de flesta) träningen som får stå tillbaka till förmån för barn, barnens aktivitet, övertidsarbetet och eventuell partner.

När jag, som inte ens är i närheten av att ha någon av ovanstående livsingredienser, då får gliringar och sura kommentarer om min träning blir jag ledsen. Att missunna mig träning, det enda i mitt liv som håller mig flytande, det som ger mig energi och hjälper mig hålla huvudet någotsånär i schack, är riktigt lumpet.
Må hända önskar jag mitt liv såg en aning annorlunda ut än idag, som t ex att jag hade en säkrare och lite större ekonomi för att kunna röra mig något friare, men avundas inte på något sätt den hysteri av topprestation på alla områden i livet som råder bland den stora medelkassen i landet. Inte på något vis.


För övrigt pågår nu en seriös kyl- frys- och skafferirensning i Miss Meisters kök så det är osäkert om vad för salig röra det kommer bloggas om en tid framöver. Högt och lågt. Om vartannat.

På återseende!

***

* Den egentliga orsaken är att jag inte, varken nu eller då, har några som helst ekonomiska möjligheter att besöka tillgängliga läkare och experter på området utan snällt fick vända mig till vårdcentralen som enkom tvingade mig två veckors "behandling" med värktabletter - trots att jag vänligt men bestämt undanbett mig all form av tabletter - innan läkaren skulle "gå vidare". Vad han i det läget undanhöll var att han med "gå vidare" menade fler veckor och månader med en annan sorts värktabletter.  Efter en egenanmälan till ortopeden fick jag långt om länge tid hos Perago ortopedklinik på Calanderska och träffade en läkare (numera anmäld till Patientnämnden) som såg mig 5 min, skickade mig på ultraljud och sedan fullkomligt struntade i att återkoppla, föreslå rehab eller någonting överhuvudtaget som skulle kunna hjälpa mig tillbaka till den nära elitform jag var i då skadan skedde. Gissningsvis för att hans åsikt redan klargjorts då han lämnade mig med sitt överförmyndiga påstående att kvinnor i min ålder inte borde hålla på med en sådan krävande sport. Punkt. Att de på sin hemsida säger sig ha "fullt fokus på varje enskild skada och patient" stämmer illa överens med verkligheten.