Vårdagjämning och ett nytt år väntar på att bli överlevt

Återanvänder min egen bild tagen jan 2009

Gott nytt år! Happy Nowruz! Sal-e now mobarack!
Vårdagjämning idag, vilket inte är helt lätt att ta in då kvicksilvret stannat på minus 5 och snön yr i den iskalla vinden utanför, och igårkväll hölls den årliga eldfesten på Heden. Där var musik och fullt av små tält med mat och diverse försäljning. Dessvärre förstod jag ingenting av det kvinnan sa i mikrofonen då hon pratade på vad jag gissar var persiska (eller kanske kurdiska?). De iskalla hårda vindarna skrämde dessutom mig hemåt igen.

Men det är inte utan att jag kan önska alla läsare ett gott nytt år i alla fall. Jag har skrivit om det persiska nyåret Norooz/Nouruz tidigare år. Själv är jag inget vidare bra på vår, vårkänslor och allt man nu ska tycka och tänka om denna tid på året utan jag blir lätt ganska ledsen och nere. Gillar hösten mycket mer. Jo, jag vet. Ännu en sak som gör att jag är utanför. Udda. De flesta har väl svårt att relatera till det då man "ska" gilla våren, solen och ja, det har vi konstaterat många gånger tidigare och jag är ju inte som alla andra. Hittills har det knappast varit till någon fördel i livet. Snarare tvärtom.

Ja, det är en höstbild men det råkade vara en otroligt
vacker oktoberdag då jag fotade denna speciella staty vid Stadsbiblioteket.

Hur som helst tycker jag ändå det är tusen gånger bättre att fira nyår just nu än mitt i kallaste, mörkaste vintern. Det är nu naturen själv börjar sitt år. Föds på nytt. Flyttfåglar återvänder. Det är nu ljuset kommer åter. Aldrig tröttnar en heller på första raden i Karin Boyes välkända och smärtsamma dikt om våren.
Så i ett försök att muntra upp mig och välkomna ljust ljuset ser jag dagen och tiden nu som mitt nyår. På översta bilden är det tidig morgonsol i januari som brinner, vilket får symbolisera elden vi alla borde hoppa över. För att rena oss. Lämna gamla sorger och besvär, allt det bleka bakom och istället ta för oss av eldens glöd och värme och livskraft.

Må det nya året bringa dig hälsa och framgång och må du leva tusenfalt bättre än åren hittills!

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

                        Karin Boye, 1935 

***